Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel nickade. "Okej..."

"Jag önskar jag kunde minnas" mumlade Mona. "Det här är hemskt...Jag bara förstör och sårar alla....".

"Nej, det är okej Mona. Det är inte ditt fel!"

Mona tittade upp, hon hade fått tårar i ögonen. "Jo det är mitt fel...Om jag bara försökte mer...Kanske jag skulle minnas...". Hon reste sig upp och snyftade tyst till, hon hatade det här.

Niel suckade och ställde sig upp samtidigt som Mona. "Nej, nu dummar du dig bara. Du ska inte anstränga dig för mycket nu, ta det lungt. Snälla?"
Niel lade försiktigt en hand på Monas arm och såg allvarligt på henne.

Mona såg på honom en lång stund och nickade sedan sakta. "Okej..." mumlade hon. Innan hon kunde tänka så kramade hon plötsligt om Niel, det kändes bara som rätt sak att göra...Hon kände honom inte riktigt än, men hon visste att han var snäll.

Niel var förvånad först men lade sedan armarna om Mona och strök henne tröstande på ryggen.

Mona blundade, det här kändes bra, hon kände sig lite trygg faktiskt...I all hennes förvirran. "Tack" mumlade hon och släppte tillsist.

Niel nickade tyst. När hon släppte ville Niel bara dra henne tillbaka. Men han gjorde inget.

Mona såg tyst på Niel en stund. "Så...vad ska vi göra med mitt minne?" undrade hon tyst. "Jag vill inte vara såhär för alltid...Jag vill minnas alla år...vårt bröllop...dig...".