In the dark PRS Vidomina & Medi

Ruby log mjukt.
"Jag visste inte ni var så trötta. Ni kan sova om ni känner för det. Det har varit en krävande dag." Hon log och Halo nickade.
"Inget sspel. Jag känner ögonen falla ihop."

Mira såg på honom.
"Du ska nu få ett uppdrag." Hon pekade mot dörren.
"Jag känner av en vampyr. Men oroa dig inte. Jag har säkrat huset. Det jag vill att hålla våran prästinna säker." Hon såg på honom och nickade.
"Kan du det utan att visa att det kanske händer något?"

Adelaide såg på Halo med en granskande blick. Var det bara tröttheten som visade sig? Eller bekymrade något Halo? "Skulle du inte prata med din pappa? Julian?" Hon tippade huvudet på sne och såg på henne innan hon ännu en gång kvävde en gäspning bakom sin hand. "Jag stannar här inatt, Halo, hoppas att det är okej. Jag går upp för att göra mig klar. Godnatt, Ruby." Adelaide kramade om Rubys hand med en tacksam blick och ursäktade sig sedan för att gå upp till övervåningen till Halos sovrum.

Caspian såg först osäker ut, men nickade sedan bestämt. Han visste att det bästa vapnet han hade var sin hjärna. Han skulle inte låta sina känslor ta över hans omdöme. Nej, Caspian visste bättre. Om det var något som hotade Halo, eller någon annan av de för den delen, så skulle Caspian göra allt i sin makt för att stoppa det. "Ja. Jag går och ser efter. Underhåll de andra, Mira. Jag kommer snart tillbaka." Caspian svalde och kände hur tankar om vampyrerna, alla berättelser han fått återberättat av sina föräldrar och andra i deras omgivning, tränga sig på. Men med bestämdhet tryckte han bort tankarna och gick mot dörrarna för att se ut över verandan och uppfarten.

Halo såg på sin vän och höll ljuset i sin famn medan hon såg upp.
"Skulle jag prata med pappa?" Hon skakade på huvudet.
"Det har jag inget minne om att jag sa. Jag kanske är tröttare än jag trott." Hon reste sig och ställde ner ljuset på bordet innan hon gick efter Adelaide.
"Lägger mig nog nu." Hon såg mot Mira.
"godnatt Mira."
Mira såg mot Caspian.
"Du behöver inte gå ut. Den kan inte ta sig in. Skyddet är redan där men jag vill att du håller dig här inatt. Ring din mor och förklara exakt vad som händer." Hon log mot Halo.
"Godnatt miss Halo. Sov gott så ses vi imorgon."

När Adelaide hade bytt om till sina nattklänning lade hon sig under täcket och somnade så fort huvudet nuddade kudden. Utslagen.
Caspian hejdade sig. "Men jag kommer inte se honom om jag inte går ut." Caspian kände teorin om den person de mött i skuggorna på vägen hem var samma person som Mira hade känt av. Han pausade. "Du har rätt. De kanske vet vad vi ska göra. Jag är säker på ifall jag berättar så kommer de hit. Du vet hur överbeskyddande de är." Caspian såg på Mira och vände sig om för att plocka upp mobilen från sin byxficka och ringa sin mor. de talade i bara några sekunder och sedan lade han tillbaka mobilen i byxfickan igen. "Hon är påväg, men vi säger inget till de andra. Om vi har tur så är det här bara ett missförstånd och ingen har någon anledning att bli upprörd eller skrämd.", sa han lugnt och mötte Miras blick. "Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och se efter ifall han är kvar här."
Caspian sträckte sig efter dörrhandtaget för att trycka ner det.

Halo hade lagt sig ner i sängen och somnade hon med och hade armen mot ena sidan av sängen.

Julian hade kommit ner för trappan och såg mot Caspian.
"Caspian, huset är skyddat med en formelört. Vampyrer och andra väsen kan inte ta sig in." han log och nickade sakta.
"Jo jag vet hur hon är. Hon var rätt underhållande som tös." han skrockade svagt och såg på Mira.
"Jag ska se efter en sak." han lämnade dem och Mira såg mot Caspian.
"Du går inte längre än till trappavsattsen då!"

Caspian såg efter Julian och kastade sedan en blick åt Miras håll innan han tryckte ner handtaget och öppnade dörren ut. Han flämtade av åsynen.
Framför honom, på utfarten, stod Leo. En man helt klädd i svart. Svarta jeans, svart t-shirt. Svarta skor. Med lockigt blont hår. En trött blick. Med en aning av sorg och skam. Caspian stod bara stilla och såg på mannen för ett ögonblick. "Godkväll. Du gör intrång. Du får inte vara här. Var snäll och lämna området.", sa Caspian lugnt och svalde. Han försökte förstå vem mannen kunde vara. Caspian kände inte igen honom. Han verkade för gammal för att gå på samma skola som de. Och för ung för att vara någon bekant till hans familj.
Leo svarade inte Caspian. Han tittade med en tom blick tillbaka på honom. "Mira..", viskade han då. "Mira..!", sa han och svalde gråten i halsen. Gråten var nära. Som en utmattning.
Caspian såg oförstående ut. "Mira? Kan du komma ut?" , ropade han över axeln mot hallen igen utan att slita blicken från mannen.

Mira hade sett Leo och tagit fram en påse med blod från kylen. Snabbt gick hon ut, noga att inte dra bort örterna.
"Leo." Hon såg på honom och hennes blick var isande.
"Du anar inte hur mycket jag hatade dig för ditt svek. Jag trodde du av alla var som lyckligast." Hon suckade.
"Du ser utsvulten ut." hon drog fram påsen och räckte över den.
"Blodet är inte stulet. Det kommer från byrån. Det är en orginisation som hjälper vampyrer med givare. Man betalar Givaren och så får man dricka." Hon såg bort och hon suckade tyst.

Caspian stod tyst och såg på då Mira kom ut för att möta Leo. Leo flämtade då han mötte Miras blick och gjorde ett försök att sträcka sig efter henne, men hejdade sig. För mycket skam. För mycket svek. Han svalde och kände blodslusten i honom växa då hon räckte över honom blodet. Lika tvekande såg han på påsen till Mira. Var det ett test? Var det ett skämt? Men när hon fortfarande stod kvar med den tog han emot den och nickade som ett tack till svar.
Leo letade efter orden, men inget tycktes räcka. Efter allt som hänt. Efter alla år som gått. Istället såg han mot Caspian och sedan förbi honom mot byggnaden. Blicken föll på Mira igen. "Mirakelbarnet.. Är hon.. Är hon tillbaka?" Han höjde påsen för att smaka av blodet och kände sig genast mer lugn.

I samma ögonblick rullade en bil in på utfarten för att parkera bredvid Caspian. Ut ur bilen klev en kvinna med samma silvriga strån som Caspian och Adelaide. "Mira!" När hon fick syn på Leo rusade hon fram och knuffade undan honom, nästa så hårt att hon snubblade till i gruset av sina klackar som träffade sand. "Mamma, nej!", höjde Caspian rösten och kvinnan såg oförstående upp på Caspian och sedan på Mira igen. "Jag kräver att någon berättar vad som händer. Nu. Var är Halo? Är hon okej?"

Mira stod lugnt ed handen utsträckt tills Leo hade tagit blodet och hon suckade.
"Jag kan inte svara på det Leo, inte nu efter så lång tid. Du svek alla, hennes höghet och inte minst mig. " Hon såg ner.
Så fort Caspians mamma hade kommit fram tog hon tag i hennes händer.
"Ja frun hon är okej. Er dotter är med henne. Gå in du men se till att inte röra vid örterna." Hon vände sig mot Leo.
"Så är din skapare här? Han förtjänar att brännas av solen."

Leo lugnade sig efter att han fått i sig blodet och borstade bort smuts från kläderna efter att Ellaine knuffat honom. "Jag ber om ursäkt. Jag.. Jag skämdes så. Ivan han.." Han sänkte blicken igen. Fann inga ord. Det fanns inga rätt ord.
Ellaine kramade tillbaka Miras händer och nickade oroat, fastän hon försökte dölja sin oro med sitt strama leende.
Caspian gick före in i huset med sin mor efter sig. Tillsammans följdes de åt till övervåningen för att se till Halo och Adelaide.

"Ivan är inte här. Jag vet inte var han är. Om han lever.. Han.. Han kanske gör det, jag menar.. Jag lever ju." Leo lät osäker och såg upp på Mira igen. "Jag har inte träffat Rion på flera år. Jag vet inte var han är."