In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag sitter längst ut. Sen du Adelaide sen Halo sen Caspian." Hon såg menande på dem.
"Det är en order faktiskt." Hon blev allvarlig men sedan logg hon.
"Sen ska vi se om vi orkar gå hem när vi är tjocka efter allt sött."

Adelaide skrattade bara och gjorde som Ruby hade sagt och slog sig ner bredvid henne. Förväntansfullt såg Adelaide på reklamfilmerna för att vänta in när filmen skulle starta.
Lika intresserat av filmen åt hon av popcornen utan att slita blicken från filmen. När den sedan tog slut pustade hon ut och såg på Halo. "Vad tyckte du. Halo? Var den bra?"

Hon hade ett brett leende på läpparna och nicade.
"Den var väldigt bra." Hon såg upp mot himlen och drog ett djupt andetag.
"Jag skulle kunna gå hem." sa hon och skrattade. Det hade börjat mörkna redan och hon såg mot Ruby.
"Vi går tycker jag." Sa hon mjukt.

Adelaide nickade och krokade arm med sin vän igen. "Javisst, kom vi går." Hon log mot Ruby. "Vad snällt att du bjöd oss, Rubs. Jag uppskattar det." Hon gav ifrån sig ett fniss och fortsatte runt hörnet mot den gata som skulle ta de bort till Halos hus.
Caspian gick efter. "Ja, det var en bra idé på aktivitet, Ruby. Och bra avslutning. Vi är inte längre deras faddrar." Han drog lustigt på läpparna i ett snett leende och grävde ner händerna i jackfickorna.

Hon såg på dem och började gå, lutade sig mot Adelaides arm.
"Ja och imorgon ska vi bara slappa tycker jag!" Hon skrattade.
"Nej jag skulle ju tvätta. Snälla!"

Ruby kunde inte låta bli att le.
"Du är hennes fadder eller mentor nu." hon nickade.
"Det är rätt skönt. Kommer du vara hos Halo nu?"

Adelaide nöp henne vid sidan. "Jag är säker på att du har en del att stå imorgon. Ditt nya liv, till exempel.."
När de svängde in på området kände Caspian en lättad att vara tillbaka. "Ja, kanske det. Men det är inte en sådan märkvärdig position när hon har så många andra till hands." Han sneglade på Ruby. "Jag stannar ett tag till, men sedan måste jag hem. Mamma vill ha hjälp med en sak sedan." Han log mot Ruby, men leendet försvann då han tyckte sig ana en skugga utanför deras grindar.
"Kom, bäst vi går in.", sa han utan att låta ängslig eller stressad. Det var säkert inget att oroa sig över, men Caspian tog inga risker.

Hon hade gått hela vägen från centrum till hennes hus och stannade upp.
"Ja det tror jag med." Hon såg på påsen hon bar och log stort.
"Jag vill bränna ett ljus. vill ha det mysigt."
Ruby såg sig om och nickade.
"Det är bäst att vi gör det. Att stå här är inte det bästa." HOn såg Mira öppna dörren för dem.
"Åh där är ni!" Hon log stort och vinkade mot dem.
"Seså kom in. jag kan dra fram något sällskapsspel så ni kan ha roligt."

"Bra idé, Halo. Gör så." Adelaide lade armen om Halo för att luta sig mot henne i en halvdan kram. När hon fick syn på Mira log hon stort och nickade. "Tack, Mira. Vad snällt. Filmen var bra. Så mysig." Hon fnittrade och steg in i huset med Caspian efter sig. Helatiden hade Caspian haft ögonen runtomkring för att se efter att de inte var iakttagna, men när han inte såg någon släppte han tanken och klev in i entrén med de andra.

Leo hade inte trott sina ögon. I år hade han rest runt om i världen för att finna någon slags ro, eller kanske bara ett gömställe. Skammen var påtaglig. Alice.. Alice hade han aldrig släppt ur tankarna. Hur de övergett henne, låtit henne bli ett offer.. till vampyrerna. Det var fruktansvärt hennes öde. När han fick veta. Leo hade inte velat acceptera det, men så mycket pekade på det. Tack och lov att de tagit makten tillbaka...! Juniv, Léon, rådet och de andra i vampyrriket. Ändå hade inte Leo visat sig från skuggorna. Vad skulle de göra? Sist de hade hört något av honom hade han varit med och kidnappat prästinnan. Tillbaka till Ivans ägo. Och Ivan hade förrått sina egna skapelser.
Ingen ville ha honom. Ingen ville ha med honom att göra. Och det hade Leo, trodde han, accepterat.
Han nöjde sig med att leva i skuggan av de goda, iallafall de som påstods sig vara det- det som var kvar av Alices rike. De som väntade på den nya prästinnan att träda fram. Var det möjligt att han skymtat framtiden? Allting kändes så berusat och förvirrat samtidigt. Han visste inte om det var bristen på blod eller bristen på sällskap. Eller kanske en kombination?
Mira. Mira var så bekant. Hennes leende. Hennes vänliga gester. Hennes skratt. Hennes röst. Chockartat flämtade han vid åsynen av henne. Där, på verandan, skymtade han henne. Och hans verklighet rubbades. Om så bara för ett ögonblick. "Mira..", flämtade Leo och gick snabbt undan för att gömma sig bakom grinden, bakom de väldiga magnoliaträden. Hur skulle han möta henne? Han visste att det inte fanns någon återvändo nu. Känslan var för påtaglig. Hade deras öde sammanflätats? Var det här ett tecken? Leo visste inte det. Men där och då bestämde han sig för att ta reda på det. Han svalde och drog ett djupt andetag.

Halo hade klivit in, tagit av sig skorna och gick med de andra mot vardagsrummet där hon slog sig ner.
"Åh vilken ska vi börja med?" Hon visade upp ljusen mot Adelaide och log stort.
"Pion kanske?" Hon lade huvudet på sned och tog fram ett av ljusen.
Ruby log och satte sig vid Adelaide och nickade.
"Ja det kanske kan vara ysigt. Så vad ska vi spela tycker ni?"

Mira hade känt av närvaron och hon såg sig snabbt om innan hon stängde dörren. Drog på en kedja och tog fram en liten påse och började lägga ut små stenar vid alla fönster. Det var snabbt gjort med hennes snabbhet och hon kickade sedan in hos Caspian.
"Caspian kan jag få tala med dig?" hon såg på honom.

Adelaide släppte ut det silvriga håret så att det föll över hennes axlar och rygg. "Så skönt att kunna slappna av lite..", pustade hon ut och gömde en gäspning bakom sin hand.
När Halo frågade om ljuset nickade Adelaide. "Vad du vill. Det låter bra." Hon log vänligt och rynkade sedan pannan för att tänka efter något spel för de. "Inget som kräver någon hjärngympa, snälla. Jag orkar inte." Hon skakade på huvudet, men samlade sig snabbt. Det kanske var något sådant Halo eller de andra ville spela? "Vet ni, det spelar ingen roll, bestäm ni." Adelaide ryckte på axlarna och såg på de andra.

Caspian såg förvånat upp då Mira sökte honom. "Mira." Han reste sig och ursäktade sig för att gå fram till henne. "Javisst, vad kan jag hjälpa till med?"