PRS Lupple & Medi

"Så jag har glömt dig på en dag?" Hon såg sorgset ner på honom och svalde.
"Jag ber om ursäkt Dorian." Hon såg trött ut och gäspade.
"Väck mig om det är något...." Hon somnade snart och kurade ihop sig.

Han svalde hårt och nickade sakta.
Hennes konstaterande sårade mer än nått annat. en endaste dag och han och alla de andra var som bortblåsta.
"Sov gott.." Viskade han och fortsatte sedan köra.
Halvvägs så hoppade Alexander smidigt in i bilen och undersökte henne medan hon sov.
" Jag måste sy om. Ser ut som en inte vet jag, har sytt här. En apa eller nått. "Sa han irriterat.
"Men hon är annars i gott skick." Sa han lågt.

Hon sov lugnt och vaknade när bandaget åkte av och såg på Alexander och drog efter andan.
"Vem är du? Du rör mig!" Hon såg skrämt på Dorian och tårarna började komma.
"Du låter alla komma och peta på mig." Hon såg skrämd ut och drog sig mot dörren igen.

Dorian hoppade högt av hennes plötsliga skrik och även Alexander såg helt chockad ut.
Han stirrade på henne men sa inget.
Dorian svalde hårt och såg henne gråta.
Detta måste vara otroligt jobbigt för henne också.
" Detta är Alexander- läkaren jag talade om. Han är en vän. Alla du kommer träffa i mitt sällskap är vänner Willow. Lita på mig." Viskade han bedjande.
Alexander satte snabbt på bandaget igen och tog upp telefonen för att ringa hem till Lathan.
Förklarade situationen på italienska, snabbt och med sorg och oro i hela rösten.
Han uppmanade dem alla att hålla sig borta från henne.
Han la på och såg på Willow.
"Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att skrämma dig. Jag behövde bara kolla över dina skador. Ifall något var akut- förstår du?" Sa han väldigt samlat och vänligt och såg på henne.

Hon såg på Dorians bakhuvud och nickade och såg på Alexander och såg på armen.
"Ser det illa ut?" Hon visade med handen.
"De tog en så här tjock nål för att ta blod med. Är det vanligt?" Hon sträckte fram armen mot honom igen och såg lite skamsen ut.
"Kan du lägga dina händer om såret? Det är rätt skönt."

Alexander såg på henne, med fasa i blicken.
"Nej Willow, det är inte vanligt." Sa han allvarligt och svalde hårt.
" Sjukhuset Dorian." Sa han sammanbitet och Dorian nickade sakta.
Alexander såg på henne och log svagt.
" Det är inte första gången du ber mig om det." Sa han ärligt och la händerna om såret.
" Det kommer bli bra." Sa han uppmuntrande.

Hon slöt ögonen och lutade sig tillbaka och ät munnen glida isär.
"Det svider och gör så ont." Hon svalde hårt och såg på Alexander och rynkade ögonbrynet.
"Glass. Jag tänker på glass när jag ser dig." Hon sken upp och såg sig om.
"Är det en bra sak?"

Han nickade sakta.
" Jag förstår. Jag ska snart hjälpa dig." Log han och stirrade mot Dorian som såg varningen i blicken och han trampade ned gasen ännu mer.
Alexander såg på henne och skrattade.
" Det är väldigt bra. Vi träffades första gången på en glassbar. Du var skadad och jag tog hand om dig." Sa han leendes.

Hon log stort och såg på Dorian.
"Se jag minns lite. Det kommer tillbaka." Hon såg sen bestämd ut.
"Så kan jag få en glass kanske?" hon såg på Alexanders min och blev genast tyst och såg på såret.
"Det ser fult ut."

Dorian log mot henne och nickade.
"Så bra." Sa han med ett stort leende, men det förklarade inte varför hon inte kom ihåg honom. De hade ju haft djupare band?
Han valde att istället helt och hållet fokusera på vägen.

Alexander nickade. " Absolut. Du kan få många glassar sen." Log han och nickade lite.
" Det är inte bra sytt. Men det är inte läkt, så jag kommer sy om. Ordentligt." Förklarade han.