Skriva av sig-tråden

Okej... var ska jag börja..?
Jo, jag är en osocial person som har väldiga problem med att prata och konversera med andra människor som jag inte står väldigt nära. Det har lett till att jag under många år, med start dom sista åren på dagis och upp till halva tvåan gått ensam på rasterna och bara...känt mig ensam och sårbar.
Lärarna var alltid oroliga och pratade med mina föräldrar om "att jag inte lekte som normala barn".
Tills en dag i tvåan då en lärare tvingade mig att gå iväg och leka med några andra tjejer från klassen. Jag gick med dom och kände mig för första gången på hur länge som helst faktiskt lycka.
Men den lyckan försvann lika snabbt som den kommit, mina skosnören hade gått upp och jag satte mig ner för att knyta dom. Tjejerna pladdrade på och fortsatte gå, även om jag sa åt dom att vänta. Ingen brydde sig, och jag kände mig ensam och ignorerad igen.

Sen några år senare hängde jag med några andra tjejer i klassen som brukade spela fotboll på rasterna.
Det var vinter och vi skulle köra lite påhittade regler till rugby, jag hade bollen och sprang mot mål, men helt plötsligt var det ingen på mitt lag utan det var tydligen fem mot en. Dom hoppade på mig, tog min mössa, tryckte ner mitt ansikte i snön och tillslut tog bollen.
Dom förstod kanske inte att jag faktiskt blev sårad utan att det var någon form av lek.
Sedan fortsatte det med att jag på varje rast när jag stod i mål med en av tjejerna knuffade ner mig hela tiden och "slog" mig mer eller mindre.

Jag hade precis börjat femman och det kändes äntligen som jag var "en i gånget", jag upplevde äntligen den där lyckan av att vara insläppt.
Vid flera tillfällen hade dom frågat om jag verkligen ville spela fotboll och inte göra något annat, jag hade alltid svarat att jag gärna ville spela. Sedan när det var några minuter kvar på rasten gick dom bara iväg utan mig och när jag såg att dom inte var kvar brukade jag springa ifatt. Det fortsatte så ett tag. Tills dom en dag frågade varför jag förföljde dom, jag hade varit dum nog att inte fatta deras vinkar och varit förblindad av lycka då jag trott att dom var mina vänner.

På flera veckor kastade jag inte en blick på någon av dom.
Jag började hänga med det andra "gänget" i klassen, fjortisarna som dom var och nu har vi nått nutiden.
Det är ett tvång att gå ut på rasterna. När jag försöker övertala dom är det alltid någon, ibland bara en av dom (det är typ sex stycken) som säger att det antingen är "för kallt" eller "att dom inte orkar". Då är alla andra med den personen, det känns bara som det är min röst som inte väger någoting jämfört med deras. Lärarna brukar komma och skälla ut oss och tvinga ut oss varje rast. Och det är där skon klämmer för mig. Att lärarna är arga. Jag vill alltid vara den där snälla flickan som lyder och att lärarna faktiskt tycker att man är bra.
Jag vet att det är larvigt, men jag mår psykiskt väldigt dåligt av det. Nu har det också gått så långt att lärarna börjar bli arga på riktigt och hotar med att maila hem.
När jag försökte prata om det hemma så skällde mamma bara ut mig för att jag inte gick ut, jag försökte förklara för henne att jag ville få dom andra att gå ut, men dom lyssnade inte på mig. Mamma blev bara ännu argare. Men jag vill inte gå ut själv, jag vill inte gå runt ensam igen!

Förstår om ni tycker jag överreagerar och är värsta bezzerwizzern som tycker att jag alltid är den som har rätt, det är jag kanske, men whatever, orkar inte hålla det inom mig längre, då överlever jag förmodligen inte terminsstarten imorgon. <//3

Twix: Jag förstår ditt problem, det gör jag verkligen. Jag var själv den där som gick runt själv på rasterna och aldrig riktigt hade några riktiga kompisar. Jag förstår ditt behov av att vara lärarna till lags och att vilja vara den duktiga - det hade jag med. Jag kan egentligen inte ge dig några råd tyvärr, för mitt enda råd är att vara stark. Stå på dig. Våga säga ifrån. Och jag vet hur otroligt svårt det kan vara. Det finns ingen chans att eleverna i din kommun byter skola när de börjar högstadiet? Jag menar så att du kan få en ny start i den nya högstadieskolan? Om du vill få det ur dig, muggleposta och sådär så står jag gärna till tjänst. Du kan få hiva ur dig allting till mig om du mår bättre då ♥
*kram*

Jag är trött på att vara osäker och alltid jämföra mig med andra.
Idag har jag bestämt mig- jag ska försöka sluta bry mig om vad andra kanske tycker och tänker om mig.
Jag vill kunna ta på mig vad jag vill och sminka mig hur jag vill, utan att jag bryr mig om blickarna jag får.
Jag vill inte känna att det finns några regler för hur man ska klä sig eller sminka sig.
Jag är trött på staden jag bor i. Allt handlar om populariteten i skolan. Det är så dåligt, och jag känner typ att jag vill bryta det genom att vara mig själv.

tycker jag verkligen att du ska göra man ska inte bry sig om vad andra tycker. mycket tuffare att vara sig själv än att se ut som alla andra

Twix: Jag har precis samma problem. Vet inte vad jag ska skriva eftersom jag själv inte kommit ur det än men mejla mig om du vill prata om det ♥

hahaha asso, mår inte dåligt.. men måste skriva av mig... Min kille sa idag, för första gången, efter 14 månader tillsammans ATT HAN ÄLSKAR MIG!!!!!!
Är så lycklig... :'

Ååååååh vad fint ♥

Ingen familjemedlem eller men en nära vän till familjen hade mördats i Iran för några månader sen.
Spoiler för det är känsliga läsare.

Hela familjen sörjer nu och allt. Är själv lite ledsen men kände henne inte så bra men man blir ju ledsen när något sånt här händer.

^så sorligt

^
^ Man mår verkligen illa när man hör talas om sådant. Det är så hemskt att det skall få existera över huvud taget. =(