Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

jag har redan läst det på KPwebben...

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ehe, kanske lite väl mycket utropstecken

*trollface*

super bra =3

Jättebra

aww... äntligen blev dem ihop, jag har längtat :3

Gah! Blev först asglad för att du lagt ut ett nytt kapitel och när jag sen läser det... Helt amazing! Just nu sitter jag med ett fånigt litet leende på läpparna och är allmänt glad!

Kan inte somna, jag är alldeles för fånigt glad!

Åååh, Äntligen!!!!!!

M-e-r

Rose

Ett ögonblick satt jag bara där. Förstummad, utan att förstå ett ord. Vad var det han just hade sagt? Jag stirrade på hans ansikte för att avläsa hans ansiktsuttryck, men han såg bara generad och besvärad ut - vilket inte var till stor hjälp. Inte till någon hjälp alls om jag ska vara ärlig. Tillslut hann min hjärna ikapp mig och jag förstod. Hans amortentia hade luktat som mig. Jag log lite. Något inom mig gillade det. Gillade det skarpt. Men... vänta lite. Han var trots allt en Malfoy. Tänk om han hört vårt samtal och bestämt sig för att lura mig för att sedan berätta för alla vilken naiv person jag var. Jag kunde nästan höra hur alla fnissade till varandra. "Gör inte en Rose Weasley nu bara!". Usch. Det kändes dåligt till och med i tankarna innan det hade hänt.
"Är du seriös?" frågade jag och stirrade stint in i hans gråblå ögon. Varför var de tvungna att vara så fina? Liksom mörka längst in och ljusa längre ut som om de bleknade mot ögonvitan... Kom jag just på mig själv med att beskriva Scorpius Malfoys ögon? På ett positivt sätt!? Det kändes konstigt. Fast ändå bra. Jättebra faktiskt - helt rätt.
Scorpius nickade. Jag visste att det fortfarande fanns en chans att han bedrog mig, men jag kunde avläsa ärligheten i hans blick. Jag trodde honom.
Sedan var allt som hände bara konstigt. Utan att veta vad jag gjorde lutade jag mig fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans. Jag hade aldrig kysst någon förut. Eller jo. Under inverkan av kärleksdryck hade jag kysst Brandon, men det hoppades jag innerligt inte räknades. Mina läppar visste ändå vad de skulle göra. Det kändes inte bara bra. Det kändes fantastiskt. Underbart. På något sätt visste jag att Scorpius kände samma känsla. Det var då jag insåg att jag älskade honom. Att jag var kär i en Malfoy. Eller det var då jag erkände det för mig själv. Jag tror att jag innerst inne vetat det ett tag, men inte vågat tala om det ens för mig själv. Och pappa skulle mörda mig. Fast där, i uppehållsrummet, var det bara Scorpius och jag.
"Öh..."
Vi flög isär. Jag kände hur modet sjönk till en innan dess onådd bottennivå. Det kunde inte vara sant. Fast det var det. I dörröppningen stod Hugo, röd som en tomat i ansiktet. Han hade sett oss.
Jag ville gråta. Jag ville springa iväg och gömma mig. Jag ville teleportera mig till månen. Men det enda jag gjorde var att kura ihop mig i soffan så att Hugo inte skulle se mig. Vilket förstås var värdelöst eftersom jag visste att han sett oss. Inget annat var möjligt.
"Vad gör ni!?" utbrast Hugo efter en enligt mig för lång, pressad tystnad.
"Ehm... Rose... Ehm... viskade en sak..." försökte Scorpius trevande. Det lät så dumt att jag nästan brast i gråt.
"I din mun?" frågade Hugo skeptiskt.
Scorpius öppnade munnen för att svara, men verkade inte komma på något bra att säga, så han stängde den igen. Jag satt där och Hugo såg från mig till Scorpius och tillbaka till mig igen och fick en lätt äcklad rynka mellan ögonbrynen. Efter att tag tröttnade han emellertid på att glo på oss och rusade ut ur porträtthålet. Bara en sekund efter reste jag mig och promenerande tillbaka upp till flickornas sovsal med tankar och känslor i en trasslig, sönderklippt härva inuti huvudet.

stackars Rose och Scorpius.


men helt azome.