What the shadows tell us [PRS]

Det känns faktiskt rätt betryggande att höra att även Audrey gått runt och grubblat över julklappar. Ellis hade nästan börjat tro att det var något fel på honom. Men tydligen är det bara en del av julen. Han stoppar ännu en kastanj i munnen medan de fortsätter längs huvudgatan. Snön knarrar under skorna och julmusiken från gatumusikanterna blandas med sorlet från människorna omkring dem.
När Audrey säger att hon skulle ge Samuel allt i världen om hon kunde höjer Ellis på ögonbrynen.
"Så... du älskar honom verkligen så mycket?" Det finns inget hånfullt i frågan. Bara uppriktig nyfikenhet. Det är tydligt att hon och Samuel har starka känslor för varandra. Man behöver bara nämna Audreys namn för att Samuel ska mjukna i hela ansiktet, och Audrey... ja, hon lyser upp så fort han är i närheten. Ändå är det något som skaver... Varje gång Ellis nämner deras relation inför Edmund förändras någonting i vännens ansikte. Leendet blir lite stelare. Blicken flackar undan. Han har frågat om det flera gånger, och varje gång har Edmund ryckt på axlarna och sagt att han bara är överbeskyddande mot sin syster. Och visst. Efter allt tvillingarna gått igenom vore det nästan märkligt om han inte var det. Ändå kan inte Ellis skaka av sig känslan av att det inte är hela sanningen…

Det Audrey säger därnäst får Ellis att glömma både julklapparna och människorna omkring dem.En person som fått honom att le på ett sätt som ingen annan kan. Vem pratar hon om? Henry går bort direkt. Kanske menar hon killen som Edmund träffade innan internatet? Det vore den rimligaste förklaringen. Ändå känns det fel. Så... vem? Ellis kliar sig fundersamt i nacken och försöker minnas när han sett de där leendena som Audrey pratar om, och märkligt nog dyker bara minnen upp där han själv varit med – Edmund som skrattar åt något idiotiskt skämt Ellis dragit. Edmund som sitter mittemot honom med en bok i knä. Edmund som möter hans blick tvärs över ett klassrum. Ellis rynkar pannan. Nej. Det betyder väl ingenting? De är bästa vänner. Klart Edmund ler när de umgås. ...Visst?
Innan han hinner fundera vidare stannar Audrey framför ett skyltfönster. Ellis följer hennes blick och ser skrivmaskinen. Blank svart metall. Runda tangenter. Elegant utan att vara prålig. Han tar ett steg närmare fönstret. Och ja, den där är faktiskt… väldigt mycket Edmund.
Han kan nästan se det framför sig. Edmund sittande vid sitt skrivbord sent på kvällen med en kopp te bredvid sig. Koncentrationsrynkan mellan ögonbrynen. Fingrarna som flyger över tangenterna medan han arbetar på någon berättelse eller vad det nu är som upptar hans tankar för stunden.
Ett leende drar över Ellis läppar.
"Jäklar." Han ler brett mot Audrey. "Det där var faktiskt en riktigt bra idé." Han öppnar dörren till butiken innan hon ens hinner svara. Den lilla klockan ovanför dörren klingar mjukt när de kliver in från kylan. Värmen slår emot honom nästan omedelbart. Och för första gången sedan de lämnat herrgården känner Ellis att de kanske äntligen har hittat den perfekta julklappen.

Älskar Audrey honom så mycket? Hon behöver inte ens riktigt tänka på det, det är tydligt för henne. Ellis låter nyfiken. Det kan hon förstå. Kanske det inte är så vanligt att man känner sån kärlek när man bara är arton, men hon har inga tvivel om att Samuel är personen för henne.
”Ja.. det gör jag faktiskt.. är det galet?” Undrar hon. Det är läskigt att älska en person så mycket, att ha så starka känslor för någon. De båda har dödat för varandra.. och så här i efterhand har ingen utav dem ångrat sig. Det är deras hemlighet, ingen annan i världen kommer få veta om den. ”Det är rätt läskigt att älska en person på det sättet.. jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade honom,” erkänner hon och stoppar en kastanj i munnen. Den verkligen smälter mot tungan, och hon behöver värmen. Visserligen har hon sin kappa, sina vantar och halsduk, men den håller inte värmen lika bra som hon hoppats. Det är massvis med minus ute. Båda vännernas kinder är rosiga och svala. Det kommer bli gott med en varm choklad senare. Eller en Irish coffee om hon känner Ellis rätt.

Hennes blick stryker sig över Ellis ansikte, i ett försök att läsa av det han tänker. Han verkar fundersam över vad hon sagt, om han förstår hinten hon gett.. Audrey är rätt säker att hennes vän gömmer vissa känslor som han inte ens insett själv. Inte tydligt iallafall. Samtidigt vore det oerhört jobbigt om hon har fel, och hon hintar något som kanske leder till en klyfta mellan de två bästa vännerna. Hon får ingenting ut ur Ellis ansiktsuttryck, bara att han funderar så att det knakar. Hennes blick glider ner mot snön, som knarrar mjukt under deras fötter. Hon gillar verkligen det ljudet. Hösten och vintern har alltid tilltalat henne. Hon trivs med det. Audrey har alltid föredragit kylan än värmen.
Det blir däremot tydligt för henne när vännen ser skrivmaskinen som hon funnit. Hon kan se det där leendet på hans läppar, glädjen av att äntligen ha hittat något perfekt till sin bästa vän. Hon skyndar sig efter Ellis in till butiken.
”Du är fan snabb när du vill det,” mumlar hon. Hon känner värmen slå mot hennes isande kinder. Hon stryker bort sin blonda lugg lite från hennes ansikte
”Jag är fylld med bra idéer Ellis, dags att inse det,” svarar hon med ett lätt flin och tar en kastanj när de kommer fram till skrivmaskinen.. ja, den skriker verkligen Edmund. De bägge två vet hur mycket Edmund älskar att skriva, hans dröm om att en gång få ut en bok till världen.