Prs med Wolf

Anaid tittade konstigt på Rascal. Av alla frågor Rascal kunde ställa valde han hennes fråga. Den som Anaid undrat över ända sedan hon fick reda på sanningen. Hon visste inte riktigt om hon var glad över att Rascal frågade eller inte. Eller om hon över huvud taget ville veta.
Norman suckade.
"Jag gissar att du inte nöjer dig med att det var komplicerat? Näe tror inte det..." han såg ner på sina händer och sedan upp på den mörka himlen, "Till att börja med är jag ingen häxa, män använder termen trollkarl,..."
Norman gjorde en paus och såg på sin syster.
"Det var aldrig min vilja att du skulle vara ovetande, tro mig, jag ljuger inte, och jag vet att du visste om Deborahs och mors krafter..."
"Ni visste om våra krafter, men vi hade inte en susning om era!?" Ilskan blossade upp inom Anaid.
Norman försökte ta hennes han men hon ryckte undan den.
"Säg saningen!" Skrek hon.
Norman drog sig tillbaka och suckade igen.
"Mor och Deborah visste om att vi var Trollkarlar, det var till och med Jessa som från början sade åt oss att hålla det hemligt för dig"
Anaids ögon blev stora som tefat.
"Mor sade åt er att..." Anaid gapade.
Norman stirrade in i elden.
"Hon sa aldrig varför men hon var väldigt noga med att du inte skulle veta om det...vu var väldigt unga då, vi vågade inte säga emot...när hon dog var Vagn väldigt bestämd med att det skulle förbli en hemlighet..."
Anaid flyttade närmare Rascal och bort från Norman.
"I sexton år har ni hållit det hemligt, men när det väl kommer på tal har du inga problem att tala öppet om det" Anaids tornfall blev hesare och hesare för varje ord hon sade. Hon var på gränsen till tårar.
Normans ögon var glansiga men han kontrollerade rösten och den brännande känslan bakom ögonlocken.
"Som sagt var jag aldrig för det på samma sett som Adam och Vagn,...men jag är yngst av våra bröder, har inget att säga till om och hade jag berättat för dig hade både du och jag råkat illa ut"
Anaids ögon rann men hon snyftade inte. Hon hade aldrig känt sig så sviken i hela sitt liv. Nästan hela hennes familj hade ljugit för henne, i sexton år...
Norman fortsatte.
"Jag berättade det för dig, en gång när du var femton...men Adam och Vagn märkte det...dem raderade ditt minne..."
Anaid bet ihop.
"Du ljuger"
Norman skakade på huvudet.
"Nej Anaid, det gör jag inte...vad har jag för anledning att ljuga för dig nu?"
"Jag vet inte men du har ju gjort det sexton helvetes år så varför inte fortsätta liksom?" Anaid var både arg och ledsen. Hon visste inte vilket ben hon skulle stå på längre, "Och varför skulle Adam och Vagn radera mitt minne? Kan dem ens sådant?"
Anaid fnös.
"Det är Adams specialitet, precis som du kan söva folk genom att knäppa med fingrarna och jag reparerar...han tar bort deras minne, jag vet att det låter sjukt men det är sant"
Anaid skakde på huvudet. Hon kunde höra på Norman att han talade sanning men hon ville inte tro honom.
"Nej...nej....du,..ljuger"
Norman bet sig i läppen och skakade på huvudet.
"Anaid..." han försökte komma närmare men Anaid örfilade hon rakt på kinden.
"RÖR MIG INTE!" Skrek hon och tryckte sig intill Rascal.
Norman suckade för tredje gången.
"Okej, jag rör dig inte...men nu vet du..." sedan backade han lite så att han satt lite bakom ringen runt elden.
Anaid snörvlade och stirrade på honom där han satt. Hon tryckte sig närmare Rascal trotts att hon nästan redan satt på honom. Hon ville komma så långt bort från sin bror som möjligt.

((Långt....xP))

Rascal och Aimil satt tysta under hela samtalet. Delvis för att de inte visste vad de skulle säga och delvis för att de inte visste om de borde.
Rascal strök Anaid över ryggen under hela bråket och försökte stötte henne så mycket som möjligt. Han kunde inte förstå varför Anaids egen mor kunde ha velat hålla något sådant hemligt.
"Så Jessa... Er mor, hon sade aldrig varför ni skulle ljuga för Anaid?" frågade Aimil lågt och såg upp på Norman från under lugg.
"Inget alls? Inget meddelande, ingen ledtråd, inget?" Aimil var säker på att Jessa hade haft en anledning, men hon hade ingen aning om vilken. Kanske försökte hon vara snäll och beskydda Anaid? Kanske hoppades hon att Anaid skulle växa upp normalt?
Rascal hade samma tankar snurrandes i huvudet. Han började ångra att han tagit upp det. Svaret han fått hade inte direkt gjort honom klokare och än värre; han hade lyckats få Anaid ledsen igen.

Anaid hade inte märkt Rascals hand mot hennes rygg förrens Aimil talade. Men det hade en lugnande effekt på henne, andningen återgick till normal tackt och rösten blev stadigare.
Norman suckade.
"Inget" Han såg inte på någon när han berättade, "Hon lärde oss att kontrollera våra krafter när vi var små men vi fick absolut inte använda dem eller tala om dem för någon, hon var väldigt tydlig att inte ens Anaid fick veta"
Anaid rynkade pannan.
"Kontrollera...har ni behövt öva för att behärska dem...?"
Nu var inte bara Anaid förrvirad. Norman fick samma min som sin syster.
"Menar du att du alltid har hanterat dina krafter...? Du har aldrig gjort något omedvetet för att du varit arg eller liknande?"
Anaid skakade på huvudet.
"Nej...mina krafter fungerar som känslor...om jag är glad och frisk är mina krafter sådana också och det är lättare att använda dem men är jag ledsen och skadad är det svårare...ilska är också ganska lätt använd..." Anaid lade huvudet på sned, "Det är klart det är svårt att hejda sig när jag ser andra utföra magi men annars har jag aldrig haft några större problem att hantera det...jag hittar andra sett kan man säga...hur fungerar det för dig?"
Norman lät en liten flamma dansa i hans hand.
"Det är precis som du vad gäller när jag kan använda den och sådär men när jag var omkring fem år kunde jag ibland få saker att brinna när jag var arg tills Jessa visade hur man hanterade det...det fungerar som känslor, man kan aldrig riktigt kontrollerade det men man kan välja hur de ska visa sig"
Anaid var fortfarande väldigt arg och ledsen men hon kunde inte låta bli att vända sig till hamnskiftarna och fråga;
"Har hamnskiftare problem att kontrollera sina krafter?"

Rascal såg på elden i Normans hand och den reflekterades i hans gröna ögon. Aimil svarade Anaid.
"Valpar kan ha svårt för att stanna i en form en längre tid, men det är mest för att de inte har bestämt sig för vilken form de vill vara i. När de blir äldre brukar de stanna i den här formen tills de återupptäcker sina krafter runt nio års ålder", sade hon.
"Det finns de som stannar i vargform som valp och aldrig återtar ursprungsform, men det är väldigt ovanligt." Rascal mindes en unge i hans ålder när han var sju år gammal. Rascal kunde inte förvandla sig ännu, men den andra valpen brukade göra det väldigt ofta. En dag bestämde han sig för att stanna i sin vargform. Hans föräldrar försökte locka honom ur den i några dagar innan de gav upp. Några veckor senare lämnade ungen flocken och kom aldrig tillbaka. Rascal hade alltid undrat vart han tagit vägen och om han fortfarande var varg, helt ensam i skogen.

Anaid funderade.
"Så...ni har alla behövt öva upp era krafter kan man säga..." Anaid skakade på huvudet, "När jag var fjorton hade jag svårt att häjda mig själv från att slå sönder saker med magi, men det var inte för att jag inte kunde kontrollera mig utan för att jag hade lust..."
Astrid avbröt henne.
"Nej...du gick ju runt och sövde djuren i stallet, minns du?"
Anaid såg konstigt på Astrid.
"Jag tränade på sömnformeln för att det var kul....hur vet du det förresten? Du visste inte om något av det här innan...ja du vet"
"Jag visste inte om att det var du, men jag visste att någon gjorde det,...höns somnar inte mitt på dagen"
Anaid nickade. Men sedan rynkade hon pannan i en arg min och vände sig mot Norman igen.
"Anaid..." Norman såg lite orolig ut.
Två sekunder senare var han dränkt i en flod av vatten från Anaids händer. Norman hostade och flög upp på benen.
"Var det där nödvändigt?" Norman såg på sina kläder och sedan surt på Anaid som fnös till svar.
"Det är synd att inte Sham är här, han hade kunnat hitta på något bättre" Anaid vände sig till Rascal igen, "Var är Sham egentligen? Borde han inte kommit tillbaka nu...?"

Rascal dolde ett frustande skratt med handen och tittade bort när Norman for upp. Men hans leende dog ut när Anaid frågade om Sham.
"Han borde vara tillbaka...", mumlade han och såg på Aimil. Hon snörpte på munnen.
"Något kanske har hänt. Vi borde leta upp honom", sade hon oroligt och reste sig upp. Rascal nickade och ställde sig långsamt upp, noggrann med att inte störa Anaid.
"Ni stannar här. Om vi behöver hjälp ylar vi", sade han och förvandlades. Aimil bytte form några sekunder senare efter att ha borstat dammet av kjolen. De svarta och vita vargarna försvann in bland träden med yviga svansar. Rascal lyfte nosen och samlade dofter. Han kunde fortfarande inte känna Shams. De fortsatte djupare in i skogen. Det var nästan midnatt och mörkret låg tungt över skogen. En människa skulle inte kunna se något. Aimils ögon lyste i mörkret som två solar och Rascals vita päls tycktes skimra. De såg ut som två spöken av natten.
Plötsligt bromsade Aimil in. Hon gnällde lågt. Sham. Rascal travade upp bredvid henne och flämtade till inombords. Sham låg bland ormbunkar, nästan omärkbar med bara ögon. Han var i vargform och hans bakben var vridet i en konstig vinkel. Han hade blod runt munnen och pälsen på hans bakben var tovig av torkat blod. Rascal förvandlades inför sin vän. Sham rörde inte på sig och hans ögon var slutna.
"Sham", viskade Rascal och rörde sig försiktigt närmare. Hans tår stötte emot något hårt. Han såg ner och spärrade förskräckt upp ögonen. En mun med vassa tänder omslöt Shams tass och grävde sig in i benet. Rascal kände igen dess material som en av människans favoriter. Han hade för sig att det kallades järn och det var kallt och skrämmande. Aimil sniffade på den och morrade lågt.
Rascal stoppade dumdristigt in händerna mellan käftarna och försökte bända upp den, men utan skillnad. De behövde hjälp. Han gjorde ett tecken till Aimil och hon höjde sitt huvud och lät ett kusligt ylande ljuda.

Anaids ögon spärrades upp så fort hon hörde ylandet.
"Något har hänt! Vi måste göra något! Norman!" Anaid andades häftigare, "Du och Minosa spring i förväg, Astrid hjälp mig upp!"
Utan att säga ett ord mer till varandra gjorde alla som de blivit tillsagda. Minosa och Norman sprang efter Aimil och Rascal medan Astrid hjälpte Anaid upp.
Anaid brydde sig inte om smärtan i sidan trots att hon flera gånger var påväg att svimma igen. Astrid stöttade henne med alla sina krafter och dem båda skyndade efter de andra.
När Norman och Minosa var framme hos vargarna blev de båda förskräkta.
"Det är en av..." började Minosa men Norman avbröt henne.
"Jag vet! Men just nu är det till vår fördel för jag vet hur man får dem att släppa"
Utan att säga något mer böjde sig Norman ner mot järnfällan och grävde upp roten med sina händer. Han brydde sig inte om Shamled ännu mer, för han visste att det var ända settet. När han hittat vad hanletade efter tryckte han så hårt han kunde på desermerings funktionen men utan effekt.
Han bet ihop tänderna och fick ett frustrerat uttryck i ansiktet.
"Anaid! Vi måste få hit Anaid...Nu!"

Rascal var på väg att ingripa när Norman grävde upp fällan, men Aimil ställde sig i vägen. Han insåg att Norman försökte hjälpa till och backade undan, men bet sin knoge i frustration.
"Jag hämtar henne", sade han och sprang iväg med ofattbar smidighet. Aimil såg efter honom ett tag innan hon förvandlades och hukade sig intill Norman.
"Vad är det för något?" viskade hon. Hon darrade på rösten och det var tårar i hennes ögon. Hon stod inte ut med att se sin bror plågas. Han var hennes ansvar, hon skulle sett över honom.

Rascal hittade snart Anaid och Astrid. De hade inte kommit långt, men han hade inte väntat sig det, inte med Anaids skada.
"Astrid, skynda dig till de andra, jag tar hand om Anaid", sade han andfått och tog över Anaid från Astrid. Utan tvekan lyfte han upp henne så han bar henne.
"Lägg din arm om min nacke", sade han till henne och började springa.

Norman satte handen för munnen och stirade rakt ut i luften för ett par sekunder. Sedan vände han sig mot Aimil.
"Din bror kommer klara sig, även om han lider just nu kan jag hela det mesta när vi fått loss honom, oroa dig inte just nu behöver han hålla sig lugn för att inte göra saken värre" Norman svarade inte på vad saken runt Shams ben var. Både för Aimils och Anaids skull.
Minosa satte sig på marken i ormbuskarna brevid Sham. Hon drog försiktigt med handen över hans päls på huvudet för att lugna honom. Hon hoppades att ingen av vargarna skulle ta illa upp.
Astrid kom fram till de andra ett innan Anaid och Rascal. Hon flämtade och satte handen för munnen när hon såg Shams ben.
"Är det...?"
"JA! Var är Anaid!?" Normans frustration blev allt värre.
"De är påväg" sade Astrid och nickade mot skogen.

Aimil anade vad det var, men gav inte ord för sina misstankar. Sham rörde fortfarande inte på sig och hans ögon förblev slutna.
"Skynda dig Rascal...", viskade hon för sig själv och kramade sina ben. Hon kände sig värdelös och hopplös. Hon var äldst av de alla och ändå kände hon sig så liten. Hon kunde inget göra, bara lägga Shams hälsa i någon annans händer. Plötsligt dundrade Rascal in bland snåren med Anaid i famnen. Han stannade och satte försiktigt ned Anaid på marken intill Sham.
"Kan du hjälpa honom?" sade han lågt och ställde sig jämte Anaid.