Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Helt himla bääääääst!

Hej på er!

Tänkte dela med mig utav nästa kapitel! Detta är liiiite längre än de två senaste varit. ^^ Jag hoppas att ni ska tycka om det!

Kan ju också avslöja att jag kommit hela vägen till kapitel 36 med mitt skrivande så nu har jag några kapitel förberedda och sak försöka ladda upp dem med så jämna mellanrum som möjligt ^^ Några av de kommande kapitlen är ganska långa också eftersom ni verkar tycka om lite längre kapitel plus att en dela v dem är ur Severus perspektiv ^^ Hoppas detta får er att längta efter att få läsa dem lika mycket som jag längtar efter att få dela med mig utav dem med er



Nu ska jag inte uppehålla er längre ^^





~Kapitel 31~

Jag stiger ut ur de gröna flammorna. Severus hand greppar min och chocken över att så hastigt vara tillbaka på Hogwarts slår mig hårt. Jag drar ett djupt andetag och kramar Severus hand för att stabilisera min kropp. Känslan är en av oro, saknad, sorg, glädje, minnen och frustration. Jag ser upp på Severus och minns tillbaka, den där dagen för provet. Det svåraste provet som Severus någonsin gett en klass… Jag minns hur han höll mig kvar efter lektionen då han avslöjat allas betyg. Hur hans ögon var kalla och distinkt svarta. Hur han berättade att han var imponerad över att jag hade klarat provet så galant. Jag minns hur han stod där framför mig som min professor, nu min fästman. Känslorna som jag hyste för honom, nu ofantligt starkare och besvarade.

Severus börjar gå och rycker med mig, sliter bort mina tankar från det förflutna och tvingar in mig i nutid. Jag kramar hans hand och drar min kropp närmre Severus så att hans arm stryker min sida. Jag känner ett lugn sprida sig från hans närvaro. Ännu ett djupt andetag fyller mina lungor. Vi vandrar ut genom det lilla rummet vi anlänt i och kommer ut bland trapporna som rastlöst flyttar sig fram och tillbaka.

Så många gånger vi fått hoppa från sista steget bara för att trappan flyttat sig. Så många gånger man nästan trillat omkull då trappan man står på bestämt sig för att flytta sig… Undra ifall Severus haft det problemet någon gång…? Förmodligen inte, hela hans närvaro kräver att få sin vilja igenom. Jag ser att vi är på tredje våningen, den förbjudna våningen. Severus och jag vandrar i tystnad ner för trapporna. Tystnaden är inte betungande på något sätt, den är nästan härlig.

Men då vi svänger in i korridoren som leder till trappan upp till Dumbledores kontor bryts den tystnaden. Framför oss står professor McGonagall, professor Flitwick, professor Sprout och en annan trollkarl som jag inte känner igen. Men han ger mig gåshud. Likheten med Severus är nästan slående. Mannen bär en svart tredelad kostym. Knappar, innertyget av kavajen och slipsen är alla gröna. Det måste vara den nya professorn för Slyherins elevhem…

McGonagall är den första att komma fram till mig. Hennes ansikte är varmt och fyllt av en sorts glädje.
”Miss Lovegood, vad underbart att se dig igen.” säger hon glatt och tar min hand, hon nickar mot Severus med ett ärligt och varmt leende, ”Severus.”
”Minerva.” svarar Severus med ett stramt leende, men ett leende ändå.
”Professor McGonagall, trevligt att se er igen också.” säger jag och hon släpper min hand med en nick. Jag kan se Severus ögon falla på alla framför oss, hans blick stannar på mannen som för mig är okänd. De delar en nick, kort och konsistent. McGonagall klappar ihop sina händer.
”Dumbledore väntar på er.” säger hon och vi klämmer alla in oss i trappan som genast börjar rotera uppåt. Jag känner spänningen i roten utav min mage knipa ihop.

”Ah, Penelope, Severus.” säger Dumbledore när vi alla sex stiger in i hans kontor.
”Professor Dumbledore.” svarar jag men Severus förblir tyst vid min sida.
”Jag tänker inte spilla någon tid. McGonagall, Sprout, Flitwick och Argo är informerade om situationen och har samtyckt till att följa med för säkerhet och skydd. Något ni vill tillägga Penelope?” Jag ser på alla i rummet, Argo… Argo… Vart har jag.. Jag känner igen det namnet… Jag skakar mitt huvud mot min före detta rektor.
”Dåså, då beger vi oss.”

Vi vandrar genom skolan, den är nästan öde såhär under jultider. Jag minns julen jag spenderade här. Minns dofterna, de långa ensamma promenaderna som jag tog genom de ekande korridorerna, längs med den Förbjudna Skogens utkant. Jag minns den 26:e december då jag fick kappan utav Severus som jag nu bär. Halsbandet från Joshua och Coraline som smyckar min hals. Fotot utav mina föräldrar som dansar i en glänta och sedan vinkar mot mig, fotot som står hemma på mitt nattduksbord. Den lilla svarta katten utav porslin som min moster och hennes tre söner gav mig som står på spiselkransen där hemma… All minnen flödar genom mig medan vi vandrar mot biblioteket.

Dumbledore låser upp bibliotekets dörrar, vi alla kliver in och McGonagall låser bakom oss. Biblioteket ser ut precis så som jag minns det. Inget har ändrats. Vi vandrar mot den förbjudna avdelningen längst bak. Vi passerar bordet där jag och Eric spenderade fyra timmar i veckan med att plugga, där jag spenderade otaligt många fler timmar än det med mina böcker. Vi passerar fönstret där jag så många gånger kurat upp mig för att läsa. Men, kuddarna i fönstret finns inte längre där. Vi går upp för de två trappstegen och fram till de låsta dörrarna som begränsar och delar biblioteket. Severus hand kramar min lite extra hårt då Dumbledore låser upp och vi alla går in.

Jag drar ett djupt andetag. Doften utav uråldrigt pergament, damm, spindelväv och en djup mustig doft av mörker ringlar sig in i mina näsborrar. Jag ser mig omkring, ljuset är begränsat här inne. Många av böckerna är fastkedjade och ännu fler tycks vara låsta. Det förvånar mig att den förbjudna avdelningen har så mycket mer böcker än den del utav biblioteket som elever har tillåtelse att vandra omkring fritt i har.

”Jag har alltid velat se den här delen utav biblioteket…” mumlar jag till Severus som ler undrande ner mot mig.
”Jag vet att det inte bara finns mörk magi här inne. Det finns även otroligt mäktig magi, men som kan användas i både gott och ont syfte. Och så mycket kunskap…” Severus ler och lyfter min hand mot sina läppar. Han planterar en enkel och kvick kyss på min hud.
”Alltid hungrig efter mer information Duvan…” svarar han med så låg röst att bara jag kan höra honom.

Vi kommer fram till slutet utav biblioteket, där finns tre dörrar. En märkt med Gryffindors märke, en med Hufflepuffs märke och en med Ravenclaws märke. Konstigt nog så hade jag förväntat mig att Gryffindors dörr skulle ligga i mitten, men det är Hufflepuffs dörr som befinner sig i mitten. Gryffindor till vänster och Ravenclaw till höger. Att jag finner det underligt är egentligen inte alls underligt. Gryffindor har alltid tycks varit favorit elevhemmet. Det gör mig glad att det här är Hufflepuff som tar mitten scenen.

Vi samlas utanför Ravenclaws dörr. Dumbledore drar fram en nyckel som ter sig vara lika gammal som slottet självt är. Han låser upp dörren och ett ekande klick hörs, det förvandlas till ett dovt bultande innan det försvinner ut i tomhet. Dumbledore backar undan och ser på mig. Han räcker sin hand mot mig och sedan dörren. Jag ser upp på Severus. Jag känner mig inte som mig. Känns som om jag vill både springa därifrån och rycka upp dörren framför mig. Severus stryker bort en lock av mitt hår.
”Jag finns bakom dig, varje steg på vägen.” viskar han och kysser mina läppar trots alla ögon som faller på oss båda i den stunden. Jag andas in honom.

Mina darrande fingrar greppar det runda dörrhandtaget av brons. Jag vrider det samtidigt som jag släpper ut ett djupt andetag. En pust av vind och flera hundra år gammalt damm väller ut mot oss genom den lilla dörrspringan. Jag kan höra att personerna bakom mig tar ett försiktigt steg bakåt. Men inte Severus, han finns precis där med sin han på min fria arm. Jag drar upp dörren helt och möts utav mörker.

OMBG VAD BRAAAA!

SÅÅ himla underbart fantastiskt bra!

Awesome!!

Oooooohhhh jättebra, allt ihop! Älskar det!

Hihihi, tack så himla mycket


Tack så hemskt mycket! Glad att du gillar det



Why thank you Silvercat ^^



Aww, tack så himla mycket! Så himlahärligt att höra!

Oj,oj jag är ganska säker på att jag skrev en kommentar här men den måste ha gått bort eller så skickades den inte? Men i alla fall längtar jag tillbaka till Hogwarts! Jag undrar lite vad som kommer hända med Sevrus, han har förändrats mycket sedan han var professor på Hogwarts men i andras ögon är han just professor Snape. Kortfattat så längtar jag till nästa kapitel!

Hej finisar!

Tänkte dela med mig utav nästa kapitel ^^
Hoppas ni tycker om det







~Kapitel 32~

Framför mig vilar mörker och jag kan känna en rysning krypa sig fram över min rygg. Hur den följer kurvan utav min ryggrad. En flamma springer till liv från en fackla på stenväggen och jag rycker till. Den dansar i blått ljus med vita gnistor. En till fackla tänds, längre ner, och ännu en, och ännu en. Jag kan nu se att det är en trappa som vilar framför mig, den lutar skarpt nedåt. Gjord utav vit marmor.

Jag ser på Severus som nickar mot mig, jag tar ett försiktigt steg in. Inget händer till min förvåning. Jag tar ett till, jag hör Severus komma efter mig och inget händer. Vi börjar alla sju att vandra ner för de branta trapporna. Mina skor klickar i takt med alla andras steg. Severus vandrar vid mina sida. Det är precis att vi båda får plats på bredden men jag känner mig säkrare med honom där. Jag undrar vad som väntar i slutet av denna trappa… Undrar hur lång denna trappa är egentligen. Jag slänger en blick bakåt, man kan ju inte ens se dörren längre…

Det känns som om vi vandrar i en evighet, nedåt, nedåt och ytterligare längre ner. Då ser jag det. Ett vitt ljus, så klart att det får de blå flammorna att blekna i jämförelse. Men, det är inte på något sätt starkt. Severus hand kramar min hand lite extra hårt. Jag kliver ner för det sista trappsteget. Jag går ytterligare tre steg och kommer ut ur korridoren av vit marmor och anländer i en massiv hall av en grå marmor med strimmor utav brons och detaljer utav blått. Det har ett tak flera våningar högt, det är magnifikt men samtidigt så anspråkslöst. Som om det är ett alldeles vanligt rum. Trots det otroliga anspråkslöst magnifika rummet så känner jag mig nästan hemma. Som om det är hemma, på ett förvrängt och desorienterat sätt.

Rummet är omringat av höga pelare, golvet har ett vackert fiskbens mönster och längst in i rummet finns en anspråkslös dörr.
”Detta var inte vad jag hade förväntat mig…” säger Dumbledore bakom mig,
”Verkligen inte…” svarar McGonagall. Jag vrider mitt huvud och ser på alla bakom mig. De är fullt upptagna med att studera det stora rummet och när jag ser på deras ansikten finns ingen utav den där hemma känslan jag känner inom mig. Bara två personer verkar oberörda utav rummet. Severus och Argo. Severus blick är på mig och Argos blick är på våra länkade händer.

Jag kan inte hjälpa det, vad jag tycker mig se i Argos ögon är avsky. Men även avund och något som liknas vid längtan. Jag känner ett litet ryck inom mig och något säger mig att mannen är väldigt ensam. Det finns någon form av friktion mellan honom och Severus men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Penelope, fokusera på varför du är här istället! Mina tankar rycker mig ur mina funderingar. Dumbledore kommer fram till mig.
”När än du är redo Penelope.” säger han och ger mig en menande blick. Jag nickar.

Mina armar snirklar sig omkring Severus midja och jag begraver mitt ansikte i hans omfamning. Mina axlar skakar lite lätt, Severus stryker mig över mitt hår med lugna drag.
”Jag är rädd Severus…” mina ord mumlas ut och begravs i Severus bröstkorg.
”Jag förstår, vi kan vända och gå tillbaka när än du vill…” svarar han lugnt och kysser mitt huvud. Jag skakar mitt huvud. Jag måste göra detta… Jag måste veta… Kanske kan jag äntligen få känna att jag hör hemma någonstans. Jag ser upp på Severus, beslutsamhet i mina ögon och det hörs i mina ord trots min klena röst.
”Jag är redo…” Severus nickar.

Jag sträcker mig upp på mina tår, möter Severus i en varm och djup kyss. Osäkerheten över vad som ska hända i min inte allt för avlägsna framtid klänger över mig som kalla händer. Jag släpper taget om Severus samtidigt som mina läppar lämnar hans. Hans fingrar lämnar mina och jag vandrar fram till den anspråkslösa dörren längst bort i rummet.

Det finns en ram inristad i dörren, lite större än ett A4 ark. Jag kan inte finna något dörrhandtag men då jag ser på området som ramen omringar börjar färgerna att skifta. Långsamt, som om det är vatten som flyter över den, tonas en bild fram. Det är ett porträtt, av Rowena Ravenclaw. Likheten mellan våra ansikten är slående. Samma ögon, samma näsa och samma höga kindben.
”Vem talar jag med?” frågar porträttet med djup stämma.
”Penelope, Penelope Lovegood.” svarar jag med svag men ändå klar röst. Jag stålsätter mig för vad som kommer hända.
”Penelope, en Ravenclaw. Ung, vacker, intelligent… Hungrig.” Rowenas porträtt talar i långsam takt med skarpa betoningar på varje ord. Jag nickar mot tavlan.

Porträttet förblir tyst ett par sekunder.
”Tror du dig vara värdig av det som jag samlat här bortom?” Jag ser undrande på porträttet, det var ett underligt val av ord.
”Jag tror mig inte vara värdig. Jag är ovetande om mitt värde för Ravenclaw släktet. Jag är här för att finna svaret på just frågan om jag är värdig.” säger jag och ett långsamt, kattliknande leende sprids över porträttets läppar. Det är ett leende som osar av självgodhet.

”Vältaligt svar Penelope. För att jag ska öppna mig måste du svara på fem gåtor. De fyra första gåtornas svar kommer vara värdefulla för dig bakom denna dörr. Den femte frågan är för att jag ska öppna mig. Du måste lösa gåtorna ensam och endast du får gå in i det som ligger bakom denna dörr… Förstår du?” Porträttets hår tycks sväva på ett onaturligt sätt, som om hon ligger i vatten. Huden alldeles vit och hennes hår en otroligt mörk nyans utav brun. Jag ser på porträttet, låter orden sjunka in och spänningarna i min kropp lösas upp lite för att kunna fokusera på de kommande gåtorna.
”Jag förstår.”

Ååååååå shit. Wow.

Du är så bra på att beakriva saker så man får den bild av personer, omgivningen, känslan i rummet. Helt underbart.