The one that got away

"Jaså?" mumlade han och fortsatte och log mer då hon tryckte sig mot honom. Han hade inte tänkt på det, men de hade blivit väldigt närgånga mot varandra. Han gillade det. Han fortsatte bara och lutade sig tillbaka.

"Mmmm" sa Saphira med halvslutna ögon. Hon kände värmen från honom, värmen från en annan människa och njöt av det. Kanske var hon självisk, men hon hade varit så fattig på mänsklig kontakt och närhet på år.

Andrew log och fortsatte och såg ner på henne. Hon såg så vacker ut, så lugn och lycklig. Han visste inte vad han gjorde och böjde sig försiktigt fram. "Saphira" mumlade han innan han försiktigt tryckte sina läppar mot hennes i några korta sekunder innan han snabbt drog ifrån. "Förlåt mig, jag borde inte ha gjort så....". sa han snabbt och tog sig upp från soffan och såg skamsen ut.

Saphiras reaktion var omedelbar och ångestladdad. Hon knuffade undan honom och for upp som en skrämd kanin. Det syntes att hon var rädd och att allt de byggt upp nu rasat. Hur kunde an? Hon hade litat på honom. Men han var precis som alla andra. Han var ute efter en sak och det gjorde så ont så ont.
"Det är nog bäst jag går nu." sa hon endast och försvann mot hallen.

Andrew såg ännu mer skamsen ut då hon får upp. Han tog sig efter henne. "Nej! Saphira vänta!" sa han förtvivlat. "Jag...jag förlåt mig! Det är bara det att jag gillar dig så mycket, du är så underbar och fantastisk och du har fått mig att börja leva igen!". Utan att döda människor.

Saphira lyssnade inte hon var i panik och var rädd. Tårarna rann och utan att ta på sig något sprang hon barfota ut i den kalla natten. Hon hade bara ett ställe att fly till och det var till slumkvarteren, till de andra. Saker som hänt tidigare i hennes liv hade farit upp till ytan och hon trodde att Andrew var som dem.

Andrew lät henne springa iväg, lät henne gå. "Saphira!" ropade han bara efter henne men då hon var försvunnen suckade han och sjönk ner på golvet. Han hade förstört allt...

Saphira sökte sig ut på gatan, till sina gamla kvarter. Hon sökte upp sina gamla bekantskaper, flydde från en rädsla Andrew inte visste om. Det var inte mycket de visste om varandra och Saphiras reaktion kunde han inte veta.

Andrew satt kvar en lång stund på golvet och bara stirrade på henne. Plötsligt snyftade han till och tog sig upp. Han tog sig ner till källaren och tog en av de få knivarna som fanns kvar och gjorde illa sig själv, straffade sig för att han fått iväg den enda personen som han gillat, som gillat honom.

Veckorna går och Saphira lever nu sitt liv på gatan. Hennes beroende är åter tillbaka och hon bor med ett par andra under en bro. Hon livnär sig på att stjäla och sälja sig, allt går till fler droger och sprit. Hennes blåa hår har nu sin vanliga färg, kastanjebrunt och kläderna ser ut som en uteliggares, vilket hon är.
Hon saknar Andrew, men vågar inte komma åter, inte efter hennes förfall och hon ser ut som hon gör.