Flygande giraffer!

"Tack." log David stort men såg sedan på mannen.
"Har du ont? Det var inte min mening att de skulle göra dig illa, bara hålla dig undan." sa han ursäktande.

Mattias skakade sakta på huvudet och log svagt. "Inte ditt fel, jag hade ont innan...I min rygg...Du förstår....för länge sedan straffades jag, med så många piskrapp att min rygg aldrig läkt helt".

David nickade och gjorde stora ögon.
"Varför? Mor har berättat att det kunde hända. Att hon ville att jag skulle vara artig och sköta mig." sa han lågt och såg på Mattias.
"Drar de sönder ben med?" frågade han med oro, han hade sett sin mors ben men hon hade inte velat tala om det.

Mattias visste inte om han kunde berätta sanningen, om att han varit med hans mor..."Ben? Inte så ofta tror jag...Piskrapp är vanligare..." mumlade han och undvek den första frågan lite. "Du får fråga din mor om varför jag blev straffad, hon vet" sa han bara och gick sedan viadare. "Behöver du mer hjälp?".

David såg på honom.
"Så ni har träffats innan? Kände ni mor förr? Känner ni min far?" frågar David ivrigt och såg upp då ingen annan än Elionora stod där.
"Tänkte att det var här ni var." sa hon och nickade åt Mattias att säga det.

Mattias visste inte vad han skulle säga, han ville gärna berätta men visste inte om han fick då Elionora kom. Lättad såg han hennes nickning och såg mjukt på David. "Ja...Hon är en anledning till mitt straff, hon var gift för sex år sedan med en lord här, jag var endast en enkel tjänare, men vi blev kära och ja...lorden upptäckte och skickade bort mig efter straff....Och jag är din far David".

David såg från den ena till den andra och sedan på sin mor som nickade instämmande.
"Jag trodde han var död, därför sa jag inget. Ville heller inte berätta om mitt förra liv av personliga själ." sa hon milt och David nickade. Sedan gick han sakta fram till Mattias och kramade om honom.

Elionora log svagt mot dem båda och nickade till Mattias.
"Nej, och jag är tacksam och glad för det." sa hon. Hon var glad att far och son hade sonats med och att de kanske snart kunde räkna sig som familj. Gärna väldigt snart så att barnet i magen kunde födas inom äktenskap.

Mattias kramade om David en stund till innan han släppte honom, han ville inte överväldiga pojken. Han la istället en arm och Elionora och kysste henne mjukt. "Jag är tacksam att du lever med...Nu kan vi äntligen få det bra...". Han sträckte ut en arm mot David om han ville komma igen och log svagt.

Elionora nickade och log, hon lutade trött huvudet mot hans axel. Hon var trött, ovan vid det tunga arbetet.
"Vi måste till kyrkan så David inte står som fader okänd. Sedan behöver vi gifta oss innan barnet, förlova....." hon gäspade lätt och satte sig ner på en höbal för att vila benet.