Från olika världar!

Morgana vaknade på morgonen och var först förvirrad över vart hon var men sedan mindes hon, hon levde igen, fast i en helt annan värld och århundrade. Hon klev upp och såg sig omkring i rummet, det var inte som hemma, visst det var fint men hon föredrog sitt rum i slottet, det var ett rum som passade en drottning.
Morgana bestämde sig för att byta klänning och hon tänkte på en av sina gamla klänningarna och log när en grön klänning frambringades framför henne, hon tog smidigt på sig klänningen och borstade håret, hon ville nästan fnysa åt den tiden hon lät Gwen göra det, kvinnan som tagit hennes tron, hon en tjänsteflicka, Morgana ryckte till när hon märkte att hon spräckt spegeln, glasskärvorna låg över hela golvet och hon kände att hon hade ett sår på kinden, hon torkade av blodet på kinden med en näsduk, hon ville inte bloda ner klänningen. Hon klev ut genom dörren och började leta efter vägen till köket och hon fann det snart och gick in för att äta frukost, kocken såg undrande på henne men hon log bara mot honom och han gav henne frukost, Morgana tackade och började sedan äta.

Sol hade knappt sovit, mardrömmarna avlöste varandra. Hennes fosterfar som egentligen var hennes morbror stod anklagande över henne. Han förmanade och skällde, hon visste att han gjorde det av kärlek liksom Silje och just därför var det så hemskt. Sol hatade det, hon verkligen hatade det.
Nu var hon påklädd och stirrade ut, det regnade, det regnade väldigt mycket. Hon öppnar fönstret och vet inte var hon ska ta vägen. Hon älskade deras turer och lekar i staden, hon mådde så bra av det, men hennes själakval efter gjorde det till en mardröm.
Sol klättrar ut genom fönstret och hoppar, största anledningen härvid var att hon inte orkade ta innervägen och trapporna. Hon landar på den plaskvåta gräsmattan en bit bort från ingången och lägger sig ner, låter regnet skölja över henne, som att hon ville skölja bort sitt andra jag.

Morgana torkade sig runt munnen när hon ätit färdigt, reste sig ifrån borde och tackade för maten. Morgana skred ut genom dörren och tittade ut igenom fönstret just som blixten lyste upp himlen och hon log, hon älskade stormar, det fick henne att må bättre, deras vrede mot marken påminde henne om hennes egna vrede.
"Morgana" hon hörde en nästintill arg röst och vände sig mot Cain som kom ner för trappan och hon log mot honom. "Jag vet vem du är!"
"Jag vet även vem du är, herr Cain" sa hon och låtsades oförstående när den unga mannen kom fram till henne, viftandes med en bok framför näsan på henne.
"Det var inte ditt namn jag syftade på Morgana, jag vet vad du gör med din familj och vad för sorts häxa du är!" sa han kallt och hon slutade le och såg allvarligt på honom.
"Så du har läst en bok om mitt förflutna och tror sig nu veta vem jag är? Det föll dig aldrig in att en berättelse i en bok kan ändras med åren efter författarens smak?" sa hon kallt och såg stint på honom.
"Jag vet också att i en berättelse kan ha ett korn av sanning" sa han och hon nickade.
"Det kan den mycket väl. Jag vet inte vad som står i din bok, men jag tvivlar att det är särskilt mycket som är sant" sa hon och han öppnade boken.
"Det står att du är Uthers dotter, därmed Arthurs halvsyster, du försöker döda din far, du lurar dem, förråder dem och vill döda dem allihop!" sa han kallt och hon såg förfärad ut.
"Det stämmer inte alls. Jag är Uthers dotter och han hade velat få mig dödad om han visste att jag hade magiska krafter, det är inte mycket jag kan, jag har förmågan att se framtiden genom drömmar, men det hade räckt för att han skulle döda mig, men jag ville aldrig få honom dödad för det! Jag bestämde mig för att dölja mina krafter istället för att splittra min familj" sa hon och spelade sorgsen över att han kunnat tro något sådant om henne. Cain stor tyst en stund och läste i boken.
"Jag visste inte att människor såg mig som så ond, du måste tro mig, jag skulle aldrig kunna skada min familj eller mina vänner" sa hon och började snyfta, hon kände de salta tårarna rinna ner för kinderna.
"Jag ber om ursäkt My Lady" sa Cain och räckte fram en näsduk som hon tog och torkade tårarna med. "Jag menade inte att misstro fröken, men vi har våra problem här och jag var tvungen att veta om det var sant, hade det funnits en risk att ni kunde förråda oss hade du inte fått stanna" sa han och hon nickade.
"Jag förstår, du är bara orolig, och med tanke att du precis förlorat din bror är det inte förvånande" sa hon och samlade sig långsamt.
"Jag ber åter om ursäkt" sa han och hon nickade.
"Givetvis är ni förlåten" sa hon och räckte sedan fram näsduken till honom.
"Behåll den" svarade han vänligt och Morgana skrattade.
"I mitt land är det jungfrun som ger riddaren en näsduk inte tvärt om" sa hon men han log bara innan han ursäktade sig och försvann. Morgana kramade ilsket om näsduken, hon hade inte räknat med att det fanns böcker om henne, men hon hade fått honom på andra tankar och hon bestämde sig för att gå ut på terrassen för att få en nypa frisk luft.

Sol låg med slutna ögon på rygg, lät vattnet skölja över sig. Hon hörde inget i det alltmer tilltagande regnet. Hon gillade regnet, gillade blixtarna, gillade stormen som just nu drog över staden.
Det hela lugnade henne till sinnes och hon kom på fötter. Med fortfarande slutna ögon börjar hon dansa runt i trädgården, det mullrar och åskar om henne, Sol bryr sig inte, hon älskar det.
En låg melodi far över hennes läppar, en melodi hon inte vet ursprunget från. Hon höjer sitt ansikte och låter vattnet smeka hennes ansikte. Hon ler lyckligt, känner kläderna klibba mot kroppen. Men hur det än var, så hade hon återfått sin magi och nu skulle hon ha kul hur många sömnlösa nätter hon än skulle få.

Morgana vände sig långsamt mot Yuu när han tilltalade henne, hon såg på katten som låg i hans knä och såg hur dess öron ryckte men den vaknade inte. Hon mötte sedan Yuus blick innan hon såg ut i regnet.
"Nej, jag tror du refererar till Cains plötsliga utbrott" sa hon och stack ut handen utanför taket och kände på regnet, det var kallt, men inte så kallt att hon drog tillbaka handen, hon fann ingen lust att gå ut i regnet och bli blöt men hon älskade att se på det, höra det och känna lukten av det. Hon vände sig åter mot Yuu. "Han hade funnit en sagobok där jag omnämndes och han var inte vidare förtjust i bilden de målat upp av mig, inte för att jag vill påstå att jag var det heller, den var rent av kränkande, men han trodde att jag skulle förråda er till hans far, vad det nu rör sig om vet jag inte, men jag försäkrade honom att jag inte hade några avsikter på att göra det" sa hon bestämt, det stämde, än så länge. Om hon mötte hans far och den mannen kunde erbjuda henne något bättre skulle hon antagligen byta sida, så länge hon fick det hon ville ha var hon nöjd.
Morgana drog in handen igen och torkade av den på näsduken innan hon satte sig på trappan och såg på Yuu.
"Så varför sitter herrn ute i regnet? Samvetskval över går kvällen?" sa hon skämtsamt.

Efter ett tag inser Sol att hon borde gå in. Förvisso var hennes släkt nästintill immuna mot de flesta vanliga sjukdomar. Men hon hade börjat frysa med en aning, hennes blåa läppar skvallrade om det. Så trots att Sol ville stanna ute mer tog hon det ovanligt förnuftiga beslutet, för att vara henne och gick in. Vad hon nu märkte var hon inte lika förnuftig då hon hoppat ut genom fönstret. Hon hade inga byxor eller skor och var enbart klädd i en stor avlagd skjorta efter Cain eller någon.
Vad hade hon egentligen tänkt på? Troligen något annat som hon egentligen inte ville tänka på alls.

Morgana skrattade roat.
"Det var inte ett oväntat svar du gav mig, jag skulle snarare ha blivit förvånad om du sagt att du haft ett samvete" sa hon och såg på honom där hon satt på trappan. Hon förstod vad han menade, ett samvete var något som endast ställde till det för en, något som var i vägen och som förstörde allt det roliga, hon hade slutat ha ett samvete för många år sedan och nu gjorde hon endast sådant som hon fann roande, vare sig andra människor ansåg det rätt eller inte. Morgana höjde ett ögonbryn och såg på mannen.
"Stoppa vad? Jag förstår inte vad herrn menar, jag såg inget igår som krävde att jag ingrep och förhindrade det som skedde, borde jag gjort det?" sa hon och såg allvarligt på honom innan hon log. "Dessutom så finns det inte så mycket en dam som jag skulle kunna gör, jag är inte direkt stark eller kraftfull, hade jag varit hemma hade jag kunnat kalla på vakterna, men nu, nu är jag helt oförsvarbar" sa hon och log mot honom, hon hade redan talat om för mannen att hon var en kvinna som inte hade rent mjöl i påsen, men hon gillade att låssas och förvirra folk, och även om Yuu inte föll för det visste man aldrig vem som lyssnade.

Sol skulle gå till sitt rum då hon såg de andra två på terrassen och ändrade genast riktning. Hon visste inte men hon kände sig utanför och det hade aldrig stört henne förr. Sedan var denna kvinna ny, hon borde ge henne en chans även om kvinnan inte gjorde det. Sol hade lärt sig från sina bråk med Jezebel att det gick att försonas, att komma överens och den sista tiden hade det blivit så. Sol hade lärt sig att hålla av mannen och hon saknade honom.
Så utan förvarning kom hon ut på terrassen men aktade på benen då en sur katt smet in mellan hennes bara fötter och in i huset.
"God morgon." sa Sol leende till dem båda och såg ut, det regnade ännu, det var ett härligt väder.

Morgana såg på Yuu och skrattade när hon hörde hans hmm, det var inget retsamt skratt utan snarare ett varmt skratt innan hon tittade ut i regnet och log.
"Jag kan kalla er sir, ifall det passar er bättre, men jag misstänkte att det skulle kännas allt för avlägset och främmande för er" sa hon roat och log sedan mystiskt. "Vad får dig att tro att jag inte är försvarslös? Jag har inga vapen på mig och jag är inte stark, jag har förvisso magi, men jag kan inte göra något med den direkt, jag kan tända ljus och om möjligtvis skrämma någon" sa hon och vände sig sedan om när hon hörde kvinnan hälsa på dem, hon reste sig upp och gick fram till Yuu böjde sig ner och kysste honom, innan hon backade och drog ett finger längs hans hals och haka, hon log mot honom.
"Tack för samtalet" sa hon, sträckte på sig och gick förbi Sol.
"God morgon" svarade hon henne innan hon gick in i huset. Hon såg sig om i huset och bestämde sig för att gå in i salongen och spela piano.

Sols ögon mörknade en aning då hon såg efter kvinnan men varken sa eller gjorde något mer. Hon visste att Morgana gjorde så för att provocera henne, få fram en reaktion eller bara retas. Troligen allt på en gång och Sol suckade.
"Vad i helvette har alla emot mig." svor hon till och vände sig sedan häftigt mot Yuu, hon gillade dock hans reaktion på det hela, han verkade i chock.
"Hon vill säkert hoppa i säng med dig med." fick Sol surt ur sig innan hon vände sig om och gick tillbaka ut i regnet. Sol hade inte känslor för Yuu, mer än att hon kände en verklig stor vänskap till honom. Att någon då gjorde detta framför hennes ögon gjorde henne ont. Att kvinnan inte ens gav Sol en chans, att Jezebel inte var vid liv.
"Fan." muttrar hon och går rakt genom trädgården utan att se sig om.