PRS(Dragon Fantasy)

Nalel såg att Meira bara hade ögonen för mannen och suckade nervöst. Hon återgick till bågskyttet och siktade länge och noga, men trots det flög pilen nästan förbi tavlan. Hon hörde hur någon skrattade tyst samtidigt som det hettade till på henens kinder.

Meira såg upp av någon anledning och hennes ögonbryn drogs samman ingen skrattade åt Nalel. "Hallå där." morrade hon och gick fram till dem.

En alv, ung, ståtlig och lite av en sprätt log lekfullt mot Meira. "Hallå på dig själv".
Nalel sänkte sin båge, bågskyttet var så svårt...Bågen var så stor för hoberna.

"För det första ska du inte skratta åt henne, du vet själv hur det är att vara ny. Sen så ska du ge henne en båge som passar hennes storlek." Meira var arg och hon gav en mindre båge till Nalel.

Nalel var tyst, hon tog emot bågen. Det behövdes inte det Meria sa, men hon uppskattade, för alven tystnade. "Förlåt, förlåt" harklade han sig.

"Bra, visst." säger Meira och ler varmt mot alven och hennes ilska var som bortblåst, han var tilldragande.

Alven log tillbaka, han var som sagt ung, knappt hundra och hade svart, tjockt hår som hände uppsatt på hans rygg. Ansiktsdragen var markerade och ögonen skogsgröna.
Nalel såg på de båda, alven och Meira innan hon tyst försökte skjuta igen.

Meira log mor honom, utan att hon själv visste om det hade hon flera beundrare och alven var nu en av dem.
"Jag heter Meira, och detta är Nalel." sa hon och bugade lätt mot alven.

Alven som knappt märkte Nalel nu ryckte till och såg på den lilla hoben. "Ett barn eller en hob?".
Nalel bet ihop. "Jag är inget barn".

"Hob, det bör du veta, du har väl levt i hundra år? Då var du med förra gången." sa hon och gillade inte vad alven sa om Nalel.