(Prs) Mellan mig och Jessica Tonks skräcknätter på skolan

Adam nickade instämande till det Alice berättade men killen verkade ändå rädd han verkade vilja sticka därifrån

"Vi vill hjälpa dig" sa Alice och tittade upp på killen och försökte se killen i ögonen. "Vi utsatta måste hålla ihop, hjälpa varandra att läka invändigt...".
Julian såg fascinerat på Alice, nyss hade hon brutit ihop men nu verkade hon hur lugn och stark som helst.

" okej sa killen tyst och hoppade ner från trädet han gick sakta mot dom.

Alice tog försiktigt ett steg mot honom och räckte ut sin ena bleka hand. "Är du med oss?". Hon kunde förstå om han inte ville, alla hade nog svåra problem att lita på folk nu....

" Ja sa Killen blygt han verkade ha lugnat ner sig en anning märkte Adam.
" Vad heter du?? frågade Adam lugnt
" jag heter Arvid sa killen

"Jag är Alice, det här är Adam, och han är Julian" presenterade Alice de. Hon log lite mot Arvid för att få honom mindre nervös.
"Ingen av oss behöver känna smärta eller vara rädda längre" sa Julian och tog ett steg fram. "Djävlarna är uppbrända". Han drog en hand genom sitt bruna hår.

Arvid verkade lugnade över den nyheten han verkade snart börja gråta

Alice tog sig försiktigt fram och slöt Arvid i sin famn. Hon kände honom inte, men visste vad han gått igenom. "Gråta är bra.." mumlade hon och kände hur hon själv började snyfta lågt.

Arvid ville inte gråta han fick inte göra det det hade han lovat Hannah Adam la en hand på Arvids axel
" Mardrömmarna är över sa han tyst och tog tag i Julians hand

Alice släppte Arvid igen med tårar långsamt rinnande. "Du är inte ensam...., jag och Adam, vi har tak över huvudet och kläder...vi kan överleva och läka, älska och älskas...ja leva...". Hon tog ett steg bakåt.