Narnia

Då Sam säger något nästan stelnar han. Han hade knappt tänkt på Mr Kirke. "Jag tror nog att han undrar var vi är. Eller så har han förstått var vi är. Han borde ju ändå veta vart hans garderob leder till, eller hur? Men svar om våra föräldrar tror jag inte vi har fått. Det kommer nog ta ett tag innan de ens orkat ställa in datorerna på att skriva ut exakt samma meddelande och sedan skicka det till de anhöriga" säger Andrew, det sista med en lite arg ton.

"Tror du han vet om det här? Tror du då att han inte hade gått hit? eller utnyttja det på något vis?" säger Sam menande och tänkte vilka pengar om man nu ville kunde tjäna på att sälja sagoväsen till vår värld eller ta inträde hit. Inte för att hon någonsin skulle göra det men ändå.
"Sant, men det skulle göra det hela enklare att veta att de är döda än bara undra." mummlar hon fram fundersamt.

"Han kanske har varit här? Bara tidigare och aldrig träffat de vi träffat. Eller så kanske han inte vet om det. Jag vet inte riktigt" säger han sedan och rycker på axlarna. "Jo visst skulle det vara det" mumlar Andrew sedan också.

"Kanske." svarar Sam men undrade det hon, då hörde hon ett dovt horn ljud som någon blåste i. "Verkar som det är mat nu." ler Sam och vänder om mot slottet och maten.

Andrew nickar och ler smått då han får vända sig om 180 grader innan de gick tillbaka emot slottet igen. Och maten såklart. Han kunde känna hur det vattnades i munnen bara av tanken.

De kom fram till slottet och alla stod upp och väntade på att de skulle sätta sig. "Men sälla sätt er ni behöver inte vänta på oss." säger Sam med behärskning och gör en gest åt dem att sätta sig liksom gör hon.

Andrew såg på de alla som fortfarande stod upp vid sina platser. De lydde dock när Sam sade åt dem att sätta sig. Sedan satte han sig på den lediga stolen jämte Sam. Självklart att han skulle sitta jämte Sam. Som de kungligheter de skulle bli.

Alla såg uppfordrande på dem och när Sam började ta av maten så började sedan alla andra. Sam morrade något dovt som troligen bara Andrew som satt jämte henne kunde höra. Sam skulle få det svårt att bli kunglighet, hon hatade att inte klara sig själv och att bli upppassad hela tiden.

Andrew hörde hur hon sa, eller snarare morrade, något rätt dovt. Han log smått medan han tog för sig av maten. När han och Sam hade börjat ta mat så började de alla andra vid bordet också. Den enda han såg fattades var Aslan. Men han gjorde väl viktigare saker, antog Andrew medan han började äta.

De åt under tystnad, det kändes jobbigt att tala då alla såg på dem och hörde allt vad de sa, Sam hade aldrig känt sig så obekväm i hela sitt liv, eller ja inte vad hon trodde iallafall.