LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

"Till det bättre eller det sämre?" ler hon mot honom och lägger sig på sidan mot honom. Till sin förvåning skyggar hon inte ens för Daerons beröring, och hon log avslappnat mot honom. "Jag tycker till det bättre. Det känns bättre." ler hon mot honom, "Tack" säger hon sedan med värme i rösten.

"Det tycker jag med", svarade Daeron sanningsenligt, med ett varmt leende. Han kunde inte hjälpa det, han hann inte ens tänka igenom saken, då han lutade sig framåt och kysste henne. Hennes läppar var förvånansvärt mjuka, och smakade öl.
Med ett ryck drog han sig bakåt och skällde förfärat ut sig själv.
"Förlåt, förlåt, förlåt. Jag borde inte ha gjort det där", sade han lågt och snabbt, och satte sig upp med ryggen mot henne. "Det är bäst jag går till mitt rum."

Tamara ryckte till då han kysste henne, inte för att hon inte gillade det utan mer för att det var ovanligt och hon inte var berädd på det. Hans reaktione sen får henne att blekna, han gillade inte henne, det var väll det hon visste. Men sedan hör hon vadhan säger och gissar orsaken till det hela. "Nej Dareon, gå inte." sa hon bedjande och sträckte sig efter honom och fick tag i hans arm. Men hon visste inte varför han sa så, hade han inte gillat det eller vad var det? Nog måste det vara så, hon hade gillat det, det trodde hon iallafall. "Daeron." sa hon smått nervös på rösten, "Jag har inte sagt att jag ogillade det." sa hon sedan och log med glittrande ögon, hon gillade det mer än vadhon kunde säga.

Daeron såg ner på handen som höll om hans arm och vände sig sedan om för att se på henne.
"Är du säker?" undrade han tyst. Hon hade trotts allt druckit ganska mycket den kvällen. Men hon verkade förstå vad hon sade, och hon hade inte blivit arg...
Sakta lade han sig åter ned bredvid henne. Han ville inte tvinga sig på henne, eller förstörs det de hade. De var trotts allt på ett uppdrag, hon skulle kanske kunna lägga detta bakom sig, men om han gjorde något mer och hon ångrade det förljande dagen... Då skulle de misslyckas.

Tamara nickade, "Ja, jag är säker." sa hon och mötte hans blick så han skulle förstå att detta var sant. "Daeron." sa hon men tystnade sedan hon hade verkligen svårt att prata att öppna sig för någon, "Jag gillade det, jag är glad att du gjorde det. Jag trodde bara att du inte ville inte kände så, för mig. Trots hur jag är, hur jag ser ut..." men sedan tystnar hon och möter inte längre hans blick, hon var rädd för vad hon skulle få höra från honom.

Daeron kunde inte låta bli att le. Under det hårda skalet var Tamara förvånansvärt osäker.
"Hur vacker du är, menar du?" svarade han med ett leende. "Tamara, hela den tiden vi har känt varann har du velat hålla alla män på armlängds avstånd. Jag visste inte att jag skulle vara ett undantag."
Daerons leende föll då han granskade henne, och sakta den här gången, sänkte huvudet. Han stannade med ansiktet alldeles intill hennes, så hon kunde dra sig undan om hon så önskade, men förde sedan sina läppar till hennes.

"Jag är inte vacker." protesterade hon, "Inte på det viset, inte som andra kvinnor jag är förstörd." sa hon och sänkte blicken, han skulle bara se hur hon såg ut under linnet. Men hon log lite sedan osäkert och höjde sedan blicken, "Märkte att alla män inte var farliga, inte ville en illa. Att du lyssnade att du förstod mig. Och när jag berättade min hemlighet jag inte berättat för någonannan så ryggade du inte undan, du stanna kvar." ler hon tacksamt. "Du är inte som andra män." säger hon och för huvudet närmare då han kysser henne åter. Det var underbart, och det var inte alls som det hon upplevt med männen.

Daeron log då hon besvarade kyssen, så han avbröt den inte, men var försiktig. Han kunde inte förstå något av vad hon sade. Vad menade hon med att vara förstörd? Han hade ännu inte funnit något fel med henne, hon var så långt han visste perfekt. Litet temperamentfull, men även det hade sina goda siro då och då.
"Vi borde trotts allt kanske börja sova, vi har orcher att jaga imorgon", sade han lågt då han slutligen drog sig lätt bakåt med ett litet leende.

Då de slutade log hon bara och leendet syntes ända upp till hennes glittrande ögon. När han nämner orcherna ler hon om möjligt ännu mera och lägger sig omedvetet på hans arm som ligger utsträckt, "Ja orcher ja, vad kul." säger hon glatt och gäspar då hon känner tröttheten komma krypande. Och hon var trött, hon hade inte känt det försen nu och hon var sprudlande glad med vad hon lyckats med och Daeron med, hon var så glad och avslappnad.

Daeron skrattade lågt. Det var inte många som blev glada över utsikten att få träffa orcher.
Han lade sig tillrätta, med ena armen under Tamara och stängde ögonen. Även han var trött, klockan kunde vara hur mycket som helst, det var svårt att säga under jordytan.

Det hade inte tagit länge för Daeron att somna, och han sov djupt utan att vakna långt in på dagen. Det var först då någon knackade ihärdigt på dörren som han stördes. Ovillig att stiga upp förträngde han dock ljudet och vände ryggen mot dörren.