Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Goda nyheter! Jag kom redan i gång med följande kapitel, så ni kan förvänta er ett under följande vecka ^^ Nu blev mitt skrivande dock avbrutet av FCB-RMA, så än kommer det inte (;

Läste just igenom alla underbara kommentarer ni har skrivit här, och herre gud ni kan få mig att skratta :' ♥
Märkte också att Alla hjärtans dag -kapitlet är kapitel nummer 14, då AHD är den 14.

Yay snart ett nytt kapitel!

WEEEHOO PARTY HARD NYTT KAPITEL YAY

Måste bara fråga.. Hejade du på FCB eller RMA? 83

Conflate : Har alltid varit anti-barca, så real ;p kaká och ramos ♥

Redan två sidor skrivet av följande kapitel ^^

Tamburlaine- Hahah, är egentligen inte så intresserad av fotboll på annat sätt än att jag avgudar Casillas och Silva. x3 Och så avskyr jag Ronaldo, han är så.. slemmig. xd Men ja, tack vare Casillas så hejade jag på Real. ;D

OTOTOTOTOTOT

Halloj mina kära läsare och vänner! ♥ är på väldigt gott humör, inte minst för att jag skrivit klart följande kapitel ^^ förväntar mig långa kommentarer fulla med rosor och taggar (kan man säga så?).

Enjoy!

Kapitel 15. Gryffindor-Hufflepuff


Följande veckorna försökte Leevi hålla sig utanför draman så mycket hon kunde. Det var dock en ganska enkel uppgift, för Lily vägrade att tala med eller om James; bara åsynen av honom fick henne att knipa ihop munnen av ogillande och hennes ögon att slå lågor. James verkade också ha insett hur hopplös hans situation var, för efter ett futtigt försök till förlåt hade han gett upp och koncentrerat sig på att terrorisera varje olyckliga elev som korsade hans väg.
Madam Pomfrey hade inte haft några svårigheter med Julia, och hon hade släppts från sjukhusflygeln redan följande dag med hyn lika len som tidigare. Anna påstod att det bevisade hur obetydlig hennes gärning varit, men trots det gick hon upp till Julia under middagen följande dag och bad om ursäkt. Leevi hade blivit positivt förvånad över hennes handling och delade Annas besvikelse över att Justin inte bevittnat händelsen.
Anna fick ingen chans att be om förlåtelse av honom, för han syntes inte till på tre dagar. Seth sade att Justin blivit sjuk, och då han torsdag morgon satt med sina vänner vid Hufflepuffbordet verkade han blekare än normalt. Han förlät Anna, men förblev distant resten av veckan.
Leevi lät sig inte påverkas av sina vänners dystra humör de följande dagarna. Trots att hon studerade sent varje kväll och tränade tre kvällar i veckan med quidditchlaget visade hon inga tecken på att arbetsbördan skulle vara för mycket för henne.

Tre veckor efter den katastrofala Alla hjärtans dagen gjorde sig skolan åter redo för quidditch. Slytherin hade slagit Ravenclaw efter en jämn match två veckor tidigare, och ledde serien med sina två vinster. Ravenclaw hade efter den pinsamma förlusten mot Hufflepuff i början av året samlat in ett nytt lag, som hade lyckats göra tolv mål mot Slytherin.
Matchen skulle dessutom vara Leevis första som Gryffindors vaktare. Trots att hon varit strålande på träningarna var hon nervös, och på söndagen vaknade hon en timme innan hennes väckarklocka skulle ringa. Hon klädde ljudlöst på sig och smet ut ur sovsalen. Några få elever satt i uppehållsrummet, men Leevi kände ingen av dem, så hon fortsatte ut genom porträtthålet och till Stora salen.
Leevi tycktes inte ha varit den enda som lidit av sömnproblem. Flera nervösa quidditchentusiaster satt vid elevhemsborden. Leevi fick syn på de två andra flickorna som spelade i Gryffindors quidditchlag, jagaren Kimberly Snowdon som studerade sitt fjärde år och Saffron Scott, deras sökare, som var ett år yngre än Leevi.
Leevi satte sig bredvid Saffron och utbytte ett nervöst leende med dem. Saffron såg till ytan lugn ut; hon hade lutat en tjock bok mot sin grötskål och flätade sitt mörka hår medan hon läste. Kimberly, som var raka motsatsen till den mörka Saffron i utseendet, tuggade frenetiskt på sitt fjärde äpple.
”Är allt bra?” frågade Leevi och såg lätt illamående på maten framför sig. Hon hade aldrig varit lika litet hungrig.
”Jag försöker låta bli att tänka på matchen”, svarade Saffron med sin låga röst och drog ett djupt andetag. Leevi nickade förstående och försökte svälja klumpen som fastnat i hennes hals. Om de förlorade i dag miste de sina chanser att vinna quidditchpokalen det året.
”Jag vaknade tre gånger förra natten för att försäkra mig om att ingen hade stulit min kvast. Jag drömde om det om och om igen”, berättade Kimberly och drog nervöst fingrarna genom sitt vitblonda hår.
Leevi grimaserade deltagande och luktade sedan prövande på en apelsin. Hon tvivlade på att något av den skulle rymmas i hennes mage med alla fjärilar som dansade runt där, men åtminstone fick hon något att göra då hon skalade frukten.
Elever kom till salen i ojämn takt under den följande halva timmen, under vilken Leevi, Saffron och Kimberly fick sällskap av Elford Urquart och Ian Shaw. De studerade sina sista år i Hogwarts, och det här var deras sista möjlighet att lägga vantarna på pokalen. Ian, som blivit antagen till laget som jagare redan under sitt tredje år, hade varit med om att vinna pokalen ett år senare, men även han visade tecken av nervositet då hans blick flackade över till Hufflepuffbordet varannan sekund.
Ingen av Hufflepuffs spelare hade anlänt än, men deras anhängare talade muntert vid bordet, klädda i elevhemmets gula och svarta färger.
Några minuter i nio satte sig James ner vid Gryffindors bord tillsammans med lagets sista medlem, femton år gamla Grady Oakley. James hade ett brett leende på läpparna och trugade stora portioner i var och en sina lagkamrater. Hans försök att få Kimberly att äta en tredje brödbit avbröts dock då Hufflepuffs lag anlände.
De kom tillsammans och fick stort bifall från Hufflepuffbordet. Leevi fick syn på Oliver och Seth, som båda log brett. Seth vinkade käckt åt henne, och Leevi försöte gömma sin nervositet då hon vinkade tillbaka med ett snett leende, som närmast liknade en grimas.

Leevi satt i omklädningsrummet. Hon kunde höra resten av skolan ta sina platser på läktarna, ljuden av deras steg överröstade nästan James. Han försökte få de andra att glömma sina nerver, och lyckades åtminstone dämpa dem. Leevi stängde ögonen och försökte förvandla sin nervositet till en god sorts upphetsning.
Det kändas bra att ha den scharlakansröda dräkten på, med en stor etta och hennes namn i guld på ryggen. Leevi tänkte på Lily och Anna som satt någonstans i läktarna, och även på Sirius. Leevi hoppades verkligen att hon inte skulle göra bort sig.
”Det är dags”, sade James och gned ihop handflatorna. ”Kom igen nu! Vi kan göra det här.” De andra nickade sammanbitet till svar. Leevi ställde sig bakom de andra då de väntade på att bli insläppta på stadion. Elford och Grady svingade nervöst sina klubbor, och Saffron höll i sin kvast så hårt att hennes knogar vitnade.
Leevi ville säga några uppmuntrande ord åt henne, men då hon lutade sig framåt öppnades portarna. Ett öronbedövande bifall slog i mot dem då de steg ut på gräsmattan. Leevi kunde inte hjälpa ett brett leende som spred sig på hennes läppar. Hon såg upp mot den molniga himlen. Det blåste inte, och ingen bländande sol sken. Perfekt.
James gick fram för att skaka hand med Hufflepuffs kapten, en lång flicka med gyllenbrunt, låckigt hår. Hon log, en egenskap som verkade ha fastnat på hela Hufflepuffs lag. Leevi mötte Seths och Oliver blickar och gav dem ett litet leende.
Madam Hooch blåste i sin pipa för första gången och Leevi gränslade sin kvast. Hon sparkade av från marken och höjde sig kontrollerat ändast några meter över marken. Hooch blåste en gång till då hon släppte kvicken och klonkarna lösa, och Leevi flög mot sina målstolpar.
Hon hörde inte den tredje signalen, för åskådarnas rop överröstade ljudet då Hooch kastade klonken i luften. Leevi hötte glatt med näven då James fångade den och susade mot Hufflepuffs målstolpar.
”Och matchen är i gång!” En pojkes röst ljöd över stadionen. ”Hufflepuff kommer efter vinsten mot Ravenclaw som en favorit till den här matchen. De representeras åter av Patterson, Ellis, Popplewell, Griffin, Cook, Hart och Moseley.” Den gula delen av publiken hurrade. ”Gryffindor har tränat stenhårt för att ha en chans till vinst, och en ändring har skett i deras uppställning. I stället för Whelan har de nykomlingen Dubois framför målstolparna. Och vilket eldprov hon ställs för! I Potters lag spelar dessutom Snowdon, Shaw, Urquart, Oakley och Scott!” Leevi log vid bifallet från Gryffindors anhängare och rörde lätt vid sitt halsband för lycka.
Det var näst intill hypnotiserande att följa det gula lagets spel. Leevi hade missat deras match mot Ravenclaw då hon stannat i slottet för att studera, men nu såg hon på imponerat. Hufflepuffs slagmän skickade iväg dunkarna med nästan ofattbar precision, och deras jagare ändrade formeringar och passade klonken som om de alltid flygit tillsammans.
Saffron höll sig ovanför spelet för att inte träffas av någon dunkare. Hon cirklade planen och sökte efter kvicken med sin mörka blick, men Seth flög våghalsigt bland de andra spelarna, och om man kom nära honom märkte man att han log konstant. Tack vare sin lätta figur var han snabbare än de flesta, och han flög glatt ikapp med dunkare.
”Och här kommer klonken för första gången mot Gryffindors målstolpar. Griffin skjuter, men Dubois räddar! Och Gryffindor anfaller, ledda av Potter.” Leevi rätade på sig och kände något av nervositeten försvinna. Hon hade genomskådat finten i sista sekund och tippat undan bollen med fingertopparna, och en tacksam James hade plockat upp den röda bollen och satt fart med den andra planhalvan.
”Potter passar åt Shaw, som träffas av en utmärkt dunkare från Hart. Cook tar klonken, passar den vidare åt Popplewell, men Snowdon fångar klonken. Hon skjuter, men Patterson räddar. Mina damer och herrar, här har vi en nagelbitare!”
En halvtimme in i matchen var Gryffindor på förlust 60-80. Leevi var glad att ingen kunde höra henne då hon svor livliga ramsor på franska varje gång hon släppte ett mål. Hon hade varit chanslös mot Hufflepuffs jagare de senaste anfallen. Men de var inte ute än, för James, Kimberly och Ian hade alla lyckats kasta klonken genom Hufflepuffs målringar.
Leevis hjärta hade missat ett slag då Seth för första gången en kvart in i matchen hade fått syn på kvicken. Hela publiken hade dragit efter andan då han dök i svindlande fart mot roten av Hufflepuffs mittersta målstolp. Urquart hade dock blockerat hans väg och fått pojken nästan avslängd från sin kvast. Hooch hade dömt ett straffkast för gärningen, men det var ett billigt pris att betala, för kvicken hade åter försvunnit under tiden. Gryffindor åskådarna hade hoppat på bänkarna av glädje då Leevi fångade skottet.
Grady fick in ett perfekt skott på Hufflepuffs vaktare då Ian närmade sig honom med bollen, och Gryffindoraren kastade klonken genom den blottade målringen. Leevi jublade tillsammans med publiken. Hon var nästan för upptagen i sin glädje för att hinna rädda nästa skått. Hon lyckades dock få kvasten i vägen för klonken. Kimberly fångade upp den röda bollen och Leevi log då hon såg Gryffindors jagare formera sig änligt James instruktioner.
Kimberly flög först, men då en dunkare slogs i mot henne släppte hon klonken. Den fångades upp av Ian, som passade bollen bakåt åt James.
”Se på Potter! Han är utan tvekan en av de skickligaste flygarna Hogwarts har sett på flera år”, ropade kommentatorn. James bevisade hans ord då han tog sig förbi en jagare, duckade undan från en dunkare och utförde en svår fint, som lurade Hufflepuffs jagare i fel riktning.
Leevi jublade och gjorde volter i luften. Hon såg inte hur en av Hufflepuffs jagare fångade upp bollen, och inte såg hon heller Saffron börja en brant dykning mot mitten av planen. Publiken drog unisont efter andan, och Leevi fäste blicken på sin sökare. Men även Seth var efter kvicken. Han var längre ner än Saffron, och alla spår av leendet hade försvunnit från hans ansikte då han fixerade blicken på den lilla gyllene bollen. Urquart siktade en dunkare mot Seth, men han väjde undan från den utan att sakta av.
”Sökarna har båda fått syn på kvicken! Scott är närmare den, men Moseley uppvisar all sin talang i jakten på kvicken. Se hur han väjer undan för Potter! Han är jämsides med Scott nu... Hon sträcker ut handen, men missar.” Leevi märkte knappt att hon höll andan. ”Moseley slänger sig framåt och... Han har den! Moseley har fångat kvicken och Hufflepuff vinner matchen med 230 poäng mot Gryffindors 80!”
Leevi kände sig tom inombords. De hade förlorat. Förlorat. Efter allt arbete. Hon började sakta flyga ner mot marken och kunde inte slita blicken från det firande Hufflepufflaget.
En dyster stämning rådde i Gryffindors omklädningsrum. Ian svor högt utan att bli avbruten och Grady slog sitt huvud i väggen upprepade gånger. Saffron hade gömt sitt ansikte i sina händer och snyftade tyst.
”Det är mitt fel. Förlåt, jag borde ha fångat den”, utbrast hon, men såg inte upp. Leevi, som gått igenom alla mål hon släppt mentalt, öppnade ögonen.
”Det är inte ditt fel”, sade hon med bräcklig röst och de andra mumlade instämmande. Kimberly lade armen om Saffron, som torkade sina tårar. James, som stått i någon sorts koma, harklade sig.
”Leevi har rätt. Ni kämpade alla fint i dag. Vi skulle ha vunnit Slytherin med det här laget.” De andra såg mot James, och han försökte le. ”Vi förlorade inte för att vi var dåliga, de vann för att de var så jäkligt bra. Det är inget att skämmas för.” Leevi nickade vagt, men var en av de få som gjorde det. James suckade nedslaget. ”Duscha er och så fortsätter vi nästa tisdag.”
Alla steg upp för att följa hans order, men inga ord uttalades.

Leevi lämnade omklädningsrummet tillsammans med Saffron och Kimberly. De var alla på något bättre humör, men Kimberly planerade att gå till sjukhusflygeln efter lunchen. Hon hade träffats av en dunkare i ryggen, som nu ömmade och täcktes av blånader.
Anna och Lily hade antagligen redan gått upp till lunchen, men Sirius lutade mot väggen en bit från dörren. Han log och Leevi kunde inte låta bli att besvara hans leende då hon gick fram till honom, medan Saffron och Kimberly väntade en bit bort. Leevi försökte ignorera deras nyfikna blickar, men sin vana trogen kände hon sina kinder hetta.
”Det var synd att ni förlorade. Du var lysande”, sade Sirius och log snett. Leevi ryckte på axlarna.
”Alla spelade jätte bra”, svarade hon. ”Väntar du på James?” Av någon mystisk orsak hoppades hon på att han skulle säga nej, att han hade väntat på henne. Men han nickade och kastade en blick mot dörren.
”Jep.” Sirius granskade Leevi obemärkt och lade sedan en hans på hennes axel. ”Seriöst. Du var super i dag.” Leevi mötte hans blick och tvingade fram ett stelt leende. Hon var inte säker på vad han hade sagt, för hon kunde bara koncentrera sig på en sak: den varma handen som vilade på hennes axel.
”Jag... Öhh, javisst. Tack”, mumlade hon fram och kände ett styng i magen då hans hand föll bort. ”Jag måste... Gå nu. Vi ses.” Med de orden svängde hon runt och gick mot slottet, snabbt flankerad av Saffron och Kimberly. Leevi kände att hon var eldröd i ansiktet, men det var som om en dimma lagt sig över hennes hjärna och hindrade henne från att tänka klart.
”Det där var Sirius Black”, viskade Kimberly upphetsat. ”Känner du honom?”
”Är ni ihop?” frågade Saffron snabbt och kastade en blick bakåt mot den stiliga ynglingen.
”Nej, vi är inte ihop”, svarade Leevi och skakade på sitt huvud för att klara sina tankar. Varför påverkade han henne så? ”Han är bara en vän.”

Hufflepuffeleverna var en stökig samling under lunchen, till den grad att professor Sprout var tvungen att gå över och tysta ner dem. Leevi åt en snabb lunch tillsammans med Lily och Anna, som båda övertygade henne att hon hade spelat skickligt. Hon var tacksam över deras stöd, men hånet från Slytherins bord och de deltagande blickarna från Ravenclawarna gjorde Leevi besvärad.
”Jag går upp”, sade hon slutligen och reste sig. Anna såg upp från sin halvätna tallrik med frågande blick. ”Stanna ni, jag måste till uggletornet ändå.” De nickade och Leevi skyndade till sin sovsal. Hon tog fram pergament och skrivdonen. Hon hade föregående kväll börjat ett brev åt sin far, men inte avslutat det. Nu berättade hon kort om matchen och lade in snabba hälsningar åt sin mor innan hon förseglade brevet.
Uggletornet saknade fönster och var därför mycket kallare än någon annan del av slottet under vintern. Leevi kände kylan redan då hon började ta sig uppför trapporna. Hon skuffade upp dörren tankspritt, men rycktes till verkligheten då hon insåg att det redan fanns någon i rummet. Sirius hade stått med ryggen mot henne, blicken riktad ut genom ett av fönstren, men då han hörde dörren öppnas vände han sig om.
”Vad gör du här?” undrade Leevi snabbt. Han ryckte på axlarna och log distraherande.
”Vem är brevet till?” Leevi påmindes av det skrynklade pergamentet hon höll i handen och började leta efter Sorg bland taksparrarna.
”Min far”, svarade hon och visslade lågt då hon fick syn på kattugglan. Sorg gled ner och landade på hennes axel. Ugglan klapprade ivrigt med näbben och Leevi band med lätt frusna fingrar fast brevet i dess ben.
”Flyg försiktigt Douleur. Och bråka inte med Snuffles”, tillade hon förmanande och följde ugglan med blicken då den flög ut ur uggletornet.
”Snuffles?” frågade Sirius med road blick. Leevi vände sig mot honom, och märkte att han lämnat fönstret för att ställa sig närmare henne.
”Vår hund. En miniatyrpudel.”
”Är det något fel på större hundar?” undrade Sirius lågt och tog ett steg närmare Leevi, som mist kontrollen över sin kropp. Hon kunde inte röra på sig, till och med hennes ögon var låsta vid hans. Andlöst skakade hon på huvudet.
”Inget.”
”Vet du, jag har tänkt.” Sirius behövde inte tala högt, så nära stod de varandra. Leevi hörde varenda ord tydligt trots den lätta vinden som blåste en hårslinga över hennes kind. Sirius strök undan den varsamt. ”På flickor i Frankrike.” Leevi påmindes om en väldigt liknande situation i början av året, då Sirius hade fått hennes kinder att upptäcka alldeles nya nyanser av rött.
”Och?” viskade hon. Hans hand vilade ännu på hennes haka, som för att hålla hennes ansikte vänt mot honom. Som om hon skulle ha kunnat svänga bort den.
”De kan inte möjligen vara så här vackra.” Och med de orden kysste han henne.
Leevi hade aldrig trott att det kunde kännas så här bra att kyssa någon. Att någons läppar kunde vara så lena, så mjuka mot hennes. Hon särade på munnen och glömde att andas då hans tunga sökte sig in i hennes mun, rörde lätt vid hennes tunga.
Efter en tid som varit som en evighet kände Leevi åter kylan mot sina läppar då Sirius inte längre mötte dem. Nog måste årstider ha passerat och Hogwarts rämnat runt dem, för inget så perfekt kunde väl ha varat endast några minuter?
Leevi öppnade sakta sina ögonen och mötte Sirius varma blick. Inte kunde han ha sett på någon annan så som han nu såg på henne, inte kunde någon ha kyssts så som de kyssts.
”Du får inte berätta om det här åt någon?” Viskningen undslapp Leevis läppar innan hon hunnit förstå dess innehåll. Sirius stelnade till något och en oroad glimt gjorde sin bo i hans gråa ögon. Men orden drog Leevi ur den lyckliga, gyllene dimman. Flickor hade tänkt likadant med Sirius i flera år, och deras övertygelse hade ändrats till tårar och brustna hjärtan. Leevi kunde leva med ett brustet hjärta, hon insåg att det var oundvikligt, även om hon nu drog sig ur. Men hon ville inte att alla skulle veta om det, att alla skulle viska: ”Även hon föll för Sirius Blacks lögner.”
”Vill du inte det här?” frågade Sirius. Leevi var inte säker, men var det panik hon urskiljde i hans röst? Nej, skrapad stolthet kanske.
”Lova.” Efter en sekunds tvekan nickade Sirius, och Leevi log. Hon kunde känna den gyllene dimman kalla på hennes sinnen igen. Längtan efter den underbara plats hon kort besökt fyllde hennes hjärta, så hon sträckte sig på tårna och tryckte sina läppar ömt mot hans.

YAY SIRRE OCH LEEVI OMFG YESYESYES DET VAR SÅHÄR DET SKULLE BLI JAG ÄLSKAR DIG ÅÅH ♥

Seriöst, den här ff:en bli bara bättre och bättre! O__O God, vad jag älskar den här storyn. ♥

SUPER!!!

Du är typ bäst på att skriva! Älskar den!!!

Först och främst, jag delade Leevis positiva förvåning över att Anna faktiskt gick till Julia och bad om ursäkt öga mot öga. Det var en mognare handling än jag hade förväntat mig (även om hennes besvikelse över att Justin inte såg det fick hennes handling att kännas lite egoistisk.) Förhoppningsvis kanske det är ett tecken på lite karaktärsutveckling för Anna, som jag faktiskt inte har tyckt varit den mest mångbottnade karaktären hittills?

Leevis nervositet inför matchen var väldigt välskriven, du skrev liksom tillräckligt mycket utan att gå till överdrift, om du fattar vad jag menar?

Jag var tvungen att dra på munnen åt James när han försökte tvinga i sina lagkamrater frukost och peppa dem. Det kändes som någonting James skulle göra.

" [...] att bli insläppta på stadionen." Tänkte bara säga att det bara ska stå "stadion", rätt och slätt. Ordet "stadion" böjs nämligen inte, varken i bestämd form eller plural.

Jag tyckte att du beskrev själva matchen väldigt skickligt, det kändes som om du hade planerat den väl, så tummen upp för det!

Jag uppskattar verkligen den långsamma uppbyggnaden mellan Leevi och Sirius, för det gjorde så att kyssen kändes lite som en belöning för att vi läsare har fått vänta så länge! Hennes reaktion efteråt var lite sorglig men visst förstår jag henne. Fast jag anar hoppas att hennes farhågor angående Sirius visar sig vara i onödan!

Sammanfattning: Grymt kapitel, måste jag säga att jag tyckte att det var, favoriten hittills, tror jag nog!