Gör man vad som helst för kärleken?

Haha tack XD önskar att min ff fick så många fina kommentarer fast jag har ju bara börjat så ... Iaf skriver du så bra !!

Jag är bara super glad över att folk gillar den

Man får ge det tid ^^ men om du länkar kan jag kolla på den om du vill ^^

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=17208
Det är min första ff ^^ har bara skrivit 1 kapitel men snart kommer nästa

Okej jag kollar på det när jag ätit, är inte så grinig då xD

Inge spam tack ^^ XD

---

haha vad lustig man kan vara då xD

så kmr man hem efter att varit på stan en dag och du har skrivit ett nyt tkapitel yeay, as bra :p

så nu har jag skrivit ett till kapitel och det är definitivt det sämsta xD haha jaja, det blev eett kapitel ur Fais synvinkel och nu vill jag at tni är uppriktiga för gillar ni det inte tar jag bort det ^^

Han satt i det mörka rummet som han alltid gjorde. Han mindes knappt tiden då han inte suttit här, de var som drömmar från en avlägsen tid. Trotts att han nästan alltid satt i mörker skrämde det honom inte, han gillade mörkret, det gav honom en känsla av trygghet. Nej det som skrämde honom var väggarna och känslan av att sitta instängd. Därför gillade han inte ljuset, för när han såg det påmindes han alltid om hur litet rummet var. Och sen betydde alltid ljuset att hans far kom på besök, han hatade de besöken. Det betydde alltid att han slog honom, men han förstod aldrig varför, Draco sa alltid att det var hans mors fel att han var tvungen att slå honom. Han försökte minnas sin mor men det var svårt. Fai lutade huvudet mot knäna, men vad han mindes var inte hans mor någon elak människa. Det var hon som lekte med honom och fick honom att skratta. Hon hade alltid tid med honom, även om hon såg olycklig ut. Hon brukade se ut som han gjorde nu, slog Draco henne med? Han saknade sin mor, och vad än Draco sa så trodde han inte att det var hennes fel. Han hörde steg i trappan och visste att det bara kunde betyda en sak, Draco var på väg. Han tryckte sig mot hörnet och försökte göra sig osynlig. Dörren öppnades långsamt och han slöt ögonen för att inte bli bländad av det starka ljuset
”Här, det är mat” sa Draco nästan vanligt men Fai vågade inte röra på sig, hans far hade låtsas vara snäll förut ”oroa dig inte, jag har lovat din mor att ge dig mat. Hon har varit riktigt duktig det senaste” sa han nästa till sig själv. Fai såg på maten och ville inte veta vad Draco gjort med hans mor. Fai önskade att hon inte skulle vara tvungen att utstå allt för hans skull. Han önskar hon bara kunde lämna honom här och lämna Draco med. Han kröp försiktigt fram till maten och Draco såg på honom men sa inget. Han stod där en stund och verkade fundera innan han smällde igen dörren och lämnade Fai ensam i rummet. Fai åt upp maten och blåste sen ut ljusen. Han var verkligen fundersam, Draco hade inte ens rört honom. Han la sig ner i hörnet på filtarna som utgjorde hans säng och han försökte att inte lägga sig på såren som precis börjat läka. Han undrade om han någonsin skulle få komma ut här ifrån? Fai fingrade på den vassa stenen som låg bredvid honom och han funderade på om han skulle använda den. Han började lära sig vart ifrån han blödde som mest när Draco slog honom. Om han dog kanske hans mor skulle kunna fly och Draco skulle bli lämnad ensam. Men tänk om hans mor skulle bli ledsen? Fai skakade på huvudet, han ville bara få se henne igen, att hon skulle hålla honom i sin famn igen. Han kröp ihop på filten och med tårarna rinnande ner för kinderna. Han undrade om andra barn också hade det så här, det var kanske normalt, han viste inte, allt han visste var att han var tvungen att överleva ännu en dag. Han slöt trött sina ögon och hoppades hans mor hade det bra.

JÄTTE BRA !! ♥