Svart EMO

Jag orkar vänta i alla fall ta dig den tid du behöver

Absolut! kan vi vänta den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!!!

Hejsan! Jag är jätteledsen, men jag kan nog inte skriva ikväll... Hoppas det är okej ändå
Men det kommer snart, LOVAR!

Okej

Förlåt förlåt förlåt FÖRLÅT att jag inte skrivit på så länge! Jag är så ledsen! Och arg... Det här kapitlet borde ha kommit ut för flera dagar sedan, men då så raderade min dumma dator kapitlet >x( ARGHHHHHHHH!
Faktumet att ni fått vänta så länge kombinerat med att jag skrivit så urusla kapitel på senaste tiden har fått mig att antränga mig lite extra mycket Hoppas ni gillar det!
Och från och med nu kommer kapitlena ha namn! Bara någon liten finess jag tyckte var kul att ha...
Men här är kapitlet


Kapitel 44; Meningen med livet

Nicholas

När Sprout ropade till alla att det var dags att plocka undan, suckade jag av lättnad. Örtlära var det tråkigaste som fanns, och att få plocka ihop och gå ner till den underbara middagen på slottet var en stor glädje. Jag packade snabbt ihop och var en av de första att gå ut ur dörren från växthuset.
Jag gick ut på den mörka gräsmattan, och andades in den svala, fuktiga snart-är-det-höstluften. Sommaren var över snart, och jag såg inte precis fram emot vintern. Vad skulle dödsätarna göra med mig då? Tyckte de jag gett de tillräckligt med information?
Skulle de mörda mig?
Jag gick vidare och grubblade, då någons fotsteg kom ikapp mig.
”Usel lektion, va?” sa en röst till höger om mig. Jag tittade inte ens upp; jag behövde inte se Keith för att veta att det var han.
Jag bestämde mig för att inte svara, rädd för att fel sak skulle hoppa ur munnen på mig om jag öppnade den.
”Jahapp, middag nu då.” fortsatte Keith. ”Hoppas det blir något gott. Jag är hungrig.”
Jag kunde inte bärga mig mer. Jag ville veta.
”Varför är du inte med Blaine och hans gäng längre?” Det var ingen antydan till ilska, misstro eller något annat i min röst. Bara nyfikenhet.
Keith kastade en blick över axeln. Han rodnade lite och sa:
”Tänkte att jag kunde hänga med dig lite” mumlade han generat.
Jag visste inte varifrån ilskan kom, men plötsligt bubblade den upp inom mig och jag sa högt och tydligt:
”Men varför lämnade du mig då i första taget?! Om du vill ’hänga’ med mig nu, varför ville du det inte när vi gick i ettan?!”
Keith tittade ner och blev tomatröd i ansiktet.
”Men liksom... Vi var ju små då. Man förändras, mannen. ”
Det var den lamaste förklaringen jag någonsin hört.
”Och jag tycker inte att du har förändrats ett skit, mannen. Inte om du fortfarande hänger med de idioterna.”
Keith tittade förvånat upp, och jag mötte hans ögon.
”Men du var ju borta jättelänge! Vem skulle jag annars va med?”
Mitt tålamod tog slut. Jag tog tag i Keith’s krage och ställde mig näsa mot näsa med honom.
”Svara på min fråga, Keith. Varför lämnade du mig i första taget?”
Keith tittade ner.
”Men, liksom, du vet... Du var ju schysst, men Blaine var ju för fan populär... Det var ju inte du, det visste du ju. Du fattar. Och du försvann ju sen.”
Det kändes som om en kniv av vitglödgat raseri skar igenom mig. Jag släppte Keith’s krage och stirrade på honom.
Keith såg förfärad ut.
”Jag menade inte...Alltså, du är ju schysst...”
”Jag har hört nog av dina lögner, Moore.” sa jag kallt. ”Stick.”
Keith gav mig en rädd blick och gick snabbt iväg.
Jag kände mig hemsk. Det var inte på grund av det jag just gjort, utan vad som Keith gjort. Minnen, skarpare än någonsin, susade igenom min hjärna, spelade upp varenda sekund av ilska, övergivenhet och förtvivlan jag känt när Keith började vara med Blaine. Det kändes som om något vasst skar upp de gamla såren i mitt hjärta, och de kändes färska och nya igen.
Plötsligt kändes allt så nytt, så påtagligt. Det kändes som ett svart täcke kastades över mig, vävt av hemskheter. Det kvävde mig.
Jag stannade.
Hela mitt liv spelades upp igen för mig. Inte de lyckliga delarna, utan bara de hemska. Min dödsätarfamilj, min jobbiga barndom, min första tid på Hogwarts, Keiths svek, alla gliringar, rymningen, Lukes uppdykande, den hemska vintern i skogen, alla Dödsätare som jagat mig hos Lucy och Primo, beslutet att offra mig, när Dödsätarna kidnappade mig, mitt jobb för de...
Jag jobbade för Dödsätare.
Sanningen, den stora sanningen slog mot mig. Jag jobbade för de som som kallblodigt mördat ziljoner människor, de som torterat och gjort männsiskor sinnesjuka. De som mördade bara för att det var kul, för att bara få folk ur vägen.
Jag jobbade för Voldemort.
Och så fort de var klara med mig, nöjda med mina tjänster, skulle jag bli mördad.
Vad var det för liv? Vad var det för mening med att leva, när ens jobb var att hjälpa mördare att ta över den enda trygga platsen som fanns? Vad var det för mening med att leva, när man skulle bli mördad bara för att bli röjd ur vägen så fort man gjort klart jobbet de ville ha en till?
Mitt liv var bara hemskt, olyckligt. Det fanns ingenting som gjorde mig glad eller lycklig.
Lycka.
Meningen med livet var lycka. Det var det som fick en att vilja leva vidare. Men ett liv utan lycka var inte värt att leva.
”När det är som mörkast, ska man leta sig igenom olyckligheternas labyrint till mitten, där ljuset finns” hade min farmor alltid sagt.
Men i den här labyrinten fanns det ingen mitt. Inget ljus.
Det var något som dansade utom räckhåll, men retligt nära. Det fanns någonting jag glömt bort att räkna med. Men jag brydde mig inte. Jag ville bort. Bort för alltid.
Min hjärna var tom sånär på en sak; en röst. Den mjukaste, vackraste röst jag någonsin hört.

Nicholas,viskade den. Du vet att det inte finns något att leva för längre.

Någonting djupt, långt nere i mitt undermedvetna försökte streta emot, skrek att det fanns något att leva för och att jag borde veta det. Men det fanns bara plats för en sak hos mig just nu, och det var den underbara rösten.

Det är så enkelt. Du slipper allting... Allt lidande... Allt hemskt... Det tar en sekund, och sedan kommer allt ta slut. Allting.

Hur kunde en röst vara så vacker, underbar och korrekt?

Kom, Nicholas. Kom hit och gör det. Slipp lidande. Slipp det hemska livet.
Jag insåg att jag kände igen den där rösten. Jag hade hört den förut, för längesedan. Men hjärnan var tom. Varenda vrå i mitt huvud var tomt, och ingen information om den där rösten fanns där.
Utan att ha märkt det, hade jag börjat gå. Benen hade börjat röra sig av sig självt, det var iallafall inte jag som skickade kommandot till de. Jag gick mot den Förbjudna Skogen.
Lite till, Nicholas. Kom och slipp allt lidande. Slipp allting.
Jag gick fortare. Det fanns ingen stig, men jag gick målmedvetet ändå. Månens sken kastade dansande ljusfläckar på marken, men jag såg de inte. Jag hade bara ett mål: hitta det rösten ville att jag skulle hitta.
Plötsligt stannade jag. Framför mig var ett stort ekträd, enormt och gammalt. Från en gren hängde ett rep med en ögla i, stor nog att ha ett människohuvud i.

Nu, Nicholas. Bara stoppa in huvudet i öglan...

Mina händer sträcktes lydigt fram mot det kraftiga repet, men plötsligt blev jag förvirrad. Mitt varnande undermedvetna hade börjat ropa ännu högre åt mig att jag skulle springa därfrån och glömma allt, samtidigt som kroppen längtade efter att lyda rösten. Jag tvekade, med händerna hängandes i luften.

Kom igen nu, Nicholas. Du kommer slippa allt lidande. Du kommer fladdra iväg från allt hemskt, bara du gör det. Ingen kommer märka det. Inte din mamma, inte din pappa, inte Dumbledore, inte ens Kimberlie...

Det var som att få en örfil, eller en hink med is hälld över sig. Jag slogs ur transen och föll ner på marken. Huvudet fylldes med tankar igen (mest tankar som: ”AAAAJJJ!”) och rösten försvann.
En stund låg jag bara där på rygg och andades snabbt. Vad hade hänt?
Jag satte mig långsamt upp, och märkte direkt att hela kroppen värkte. Jag stirrade misstroget på repet i trädet, och sedan gled min blick till mina händer.
Hade jag verkligen försökt hänga mig? Varför? Vad hade hindrat mig?
Minnet var luddigt. Jag kom bara ihåg små saker; hur jag bråkat med Keith, hur jag tänkt på meningen med livet och hur jag tvekat innan jag hängt mig.
Jag kom också ihåg rösten. Den mjuka, korrekta, vagt bekanta rösten som befallt mig att hänga mig.
Nu kom jag på vem det var.
Bellatrix Lestrange.
Hon hade alltid hatat mig, sedan första sekunden på Malfoy’s herrgård. Hon ahde röstat för att ajg skulle dödas. Nu, när jag hjälpt de så mycket, tyckte hon jag var onödig och värdelös, och hade fått mig att gå till skogen. Det var en enkel men briljant plan; det skulle ha sett ut som självmord, och eftersom jag rymt och så skulle ingen ha tyckt att det var misstänkt att jag vart olycklig och hängt mig.
Men precis innan jag skulle ta tag i repen hade någonting slagit mig ur transen. Vad var det sista Bellatrix sagt?

Ingen kommer märka det. Inte din mamma, inte din pappa, inte Dumbledore, inte ens Kimberlie...

Kimberlie.
Självklart! Hon var ljuset i mitten av labyrinten. Hon var dne som gjorde mig lycklig. Hon var den jag var kär i, och kärlek var lycka.
Kimberlie var andledningen jag hade för att leva.
Jag reste mig långsamt upp, och ville skrika. Tydligen hade jag ramlat ganska illa, och eftersom jag gått mitt i skogen så hade jag en massa rivsår från alla buskar och grenar. Plus några myggbett.
Jag stönade och försökte ta några steg. Jag ville bort från skogen, bort från repet, bort från transen. Tänk om Bellatrix gömde sig i skogen? Hon skrattade nog nu.
Jag började gå. När jag väl börjat gå och vänja mig vid smärtan gick det bra. Det tog en stund att hitta ut ur skogen, men eftersom jag kände till den Förbjudna Skogen bra vid det här laget, så gick det bra.
Jag kom fram till Hogwarts-portarna och bestämde mig för vad jag skulle göra. Först: hitta Kimberlie. Sen: berätta vad som hänt. Sist: be henne ta mig till Rummet.
Rummet var det där konstiga EMO-rummet Kim hittat förut. Om hon bara kunde hitta dit igen så skulle hon kunna ta hand om mig där. Jag ahde inte lust att gå till madame Pomfrey, för det skulle bara leda till en massa förklaringar.
Och jag var säker på att jag var tvungen att berätta för Kimberlie om Dödsätarjobbet. Hemligheten höll på att förstöra mig innefrån, och om jag inte berättade snart skulle Dödsätarna döda mig innan jag hunnit förklara för Kimberlie varför.
En stund senare var jag vid Ravenclawtornet. Utan att ha insett det hade jag varit borta i två timmar. Klockan var nio och ingen elev verkade vilja komma ut ur sällskapsrummet, så jag gick dystert fram till örnen.
”Du är ingen Ravenclawelev” sa den lugnt.
”Öh... nej. Jag måste träffa en... vän. Snälla, skulle du kunna släppa in mig?”
”Nej. Inga andra elever än Ravenclawelever i Ravenclaws uppehållsrum. Ganska självklart, va?”
Jag rodnade.
”Det här är ett nödfall! Snälla, kan du inte på något sätt få ut henne därifrån då?” sa jag desperat.
Örnens ögon studerade mig.
”Okej” sa den till slut. ”Elevens namn?”
”Kimberlie Black” sa jag lättat.
Då hände något märkligt
Örnen öppnade näbben, men inget ljud kom ut. Ändå så kom Kimberlie med en gång ut med händerna för öronen.
”Vem skrek?!” sa hon vilt, men fick sedan syn på mig. Örnen såg nöjd ut.
”Öh... hej” sa jag.
Kimberlie var klädd i bara ett svart nattlinne. Hennes hår var rufsigt och ansiktet rent (inget smink alltså). Ändå var hon vacker.
”Vad gör du här, Nicholas?” sa Kimberlie gällt. ”Jag skulle lägga mig.” Hennes ögon blev stora när hon såg alla mina sår. ”Vad har hänt?!”
Jag tvekade, men sade sedan: ”Du måste hjälpa mig. Snälla. Vi måste till ditt EMO-rum.”
Kimberlie såg förvånad ut, men nickade till sist.
”Visst. Kom bara. Men du får berätta sen!”
När vi kom in i rummet var det första jag såg en säng. Jag sprang mot den och bara kastade mig i den, och somnade samma sekund mitt huvud nuddade kudden.

Jag vaknade i ett sjukhus. Först trodde jag det var sjukhusflygeln, men det var inte den. Plötsligt sa en röst:
”Vaken, Törnrosa?”
Kimberlie kom och stack en temp (febermätare) i munnen på mig. Jag spottade direkt ut den.
Hon hade på sig en struken Hogwartsuniform, nytt EMO-smink och kammat hår. Jag tittade emd stora ögon på henne.
”Fråga inte” sa hon och skrattade.
Jag frågade ändå.
”Hur fick du tag på kläderna? Var är vi? Var är EMO-rummet?”
Kimberlie rynkade på pannan.
”Jag tror det här är EMO-rummet.” sa hon. ”Jag menar, det är exakt som EMO-rummet. Vad jag ön önskar, kommer det upp här.”
”Så du önskade nya kläder” sa jag, flinande.
Kimberlie gav mig en road men sträng blick.
”Grejen är att jag tror det är samma sak med själva rummet. Förra gången ville jag ha en plats att kunna vara på, en bra plats att gömma mig och sova på. Jag hittade EMO-rummet. När jag kom hit dne här gången, skulle jag ta hand om dig, som var skadad. Då blev det ett sjukhus. Är det rimligt?”
Jag tänkte efter.
”Japp.” sa jag sen. ”Helt rimligt att vi hittat ett rum i våran skola som byter skepnad till vad man behöver just då.”
Kimberlie slog mig lekfullt på armen. Jag stönade.
”Oj, förlåt” sa hon, men flinade elakt. Jag blängde på henne, men visste att det inte var något att argumentera om.
”Så, vad är klockan?” sa jag istället.
”Tio på morgonen.” sa Kimberlie.
”Sov jag hela natten?” frågade jag chockat.
”Ja” sa Kimberlie trött. ”Exakt tvärtom vad jag gjorde.”
Nu såg jag hur trött Kimberlie var, med ringar under ögonen (som inte var smink).
”Tack för att du tog hand om mig. Lägg dig du. Det är lördag, så det spelar ingen roll om vi kommer för sent till frukosten.”
Kimberlie log utmattat.
”Jag antar att jag behöver lite sömn.” medgav hon. ”Men du stannar här och vilar, Nick.”
Jag log och nickade. Kimberlie gick till andra sidan rummet, där det plötsligt poppat upp en ny säng, och lade sig på den. Två sekunder senare sov hon.
Jag fick dåligt samvete av att se på henne. Jag borde ha berättat om Dödsätarna, men jag kunde inte när hon var så trött och utmattad. Hon hade varit uppe hela natten för att ta hand om mig, och det minsta jag kunde göra var att skjuta upp mitt hemska erkännande tills hon sovit ut.
Jag sjönk ner mot kuddarna igen och funderade lite. Bellatrix mordförsök på mig hade bara varit ett litet trick. Hela den här grejen med mig som spion var en lek för henne, och nu hade finalögonblicket hon längtat efter kommit: tiden då jag blivit onödig och värdelös. Hon tänkte leka vidare, försöka döda mig mycket fler gånger.
Ögonlocken blev tunga, och min sista tanke var att jag fane mig skulle söka hämnd på den där jäkla Bellatrix Lestrange.



Tadaaa! Hoppas ni gillade det!

Tadaaa! Det var superbra!

Superdupermega awzome

Nick, berätta nu för henne. Hon kommer förstå och hon kommer att hjälpa dig Ginny!!!! Mega AWESOME kapiteL

Hejsan! Här kommer ett kapitel!



Kapitel 45; Önskerummet


Kimberlie

Klockan var 15.07 när jag äntligen vaknade. Nicholas låg i sin säng och läste en bok. En sekund undrade jag varifrån han hade fått den, men när jag kom ihåg var vi var så tyckte jag att jag bara var löjlig.
”Go’morron, Nickeman” gäspade jag.
Nicholas tittade på mig och log. Hjärtat tog ett skutt, som det alltid gjorde när jag såg på honom.
”Du kanske borde fixa till sminket.” flinade han.
Jag önskade mig en spegel och den poppade fram, men ångrade det nästan när jag såg min spegelbild. Allt EMO-smink som jag jobbat så hårt med kvällen innan var utsmetat och kladdigt.
”Åh fan, jag fixade ju till det så bra igår!” sa jag och önskade mig ett EMO-sminkset och en våtservett (för att torka bort det gamla utsmetade sminket). Jag började jobba.
”Jag fattar inte” sa Nicholas efter en tyst stund. ”Varför använder du det där sminket? Du var inte EMO hos Lucy och Primo, och jag är uppriktig när jag säger att du är jättesnygg utan smink också. Så varför bär du det?”
Jag kände hur det hettade till om kinderna när Nick sa att jag var snygg utan smink, men jag rörde inte en min. Jag kände hans brännande blick, och till slut gav jag upp.
”Det är typ mitt...” Jag letade efter rätt ord. ”...gömställe. Eller något. Jag menar, jag kan gömma mig bakom sminket, så ser ingen riktigt vem jag är och vilka känslor jag har... Fattar du?”
Nicholas såg ut att fundera.
”Jag tror det...” sa han. ”Det är väl som mig och hur jag för det mesta brukar vara tyst och blyg. Så att ingen märker mig och tar en extra titt för att se vem jag är.”
Jag nickade, nöjd med att han fattade.
”Precis. Fast i det här fallet sticker jag ju ut med sminket, men det gör inget, eftersom ingen vill bråka med ett EMO.”
Nick drog på munnen.
När jag var klar med att sminka mig, så önskade vi fram ett bås och kläder åt Nick så han kunde byta om. Efter en stund var vi klara och skulle lämna rummet.
”Jahapp” sa Nicholas. ”Hejdå, ..öh.. Önskerummet.”
”Önskerummet? Seriöst?” Jag vände mig mot honom och skrattade. Han rodnade.
”Man får ju allt man önskar sig här!”
Jag suckade och skakade överdrivet på huvudet.
”Okej då, why not. Men vi får lova varandra att inte berätta för någon om det här rummet!”
Nicholas nickade.
”Det är vår hemlighet, här är enda platsen vi kan vara ensamma på, typ. Och förresten, vem ska jag tala om det för? Keith?”
Det sista försökte han säga obekymrat, men jag hörde tydlig bitterhet. Jag lade en arm om hans axel och frågade:
”Vad har hänt?”
Nicholas skrattade bittert.
”Fick just veta varför Keith nobbade mig i ettan. Du vill nog inte veta varför, haha.”
”Bara för att Blaine var mer populär?” frågade jag lite roat.
Nicholas såg lite förolämpad ut.
”Ursäkta mig, men det är inte så kul direkt. Jag blev jäkligt arg på honom. Det avr precis innan grejen med Bellatrix.”
Något rörde sig i mitt huvud. Det formades fram till en riktig tanke, och jag insåg plötsligt varför Bellatrix så enkelt kunnat ta över Nicholas.
”Nick” sa jag.
”Vad?” svarade han lite surt.
”Bellatrix är här. Hon kastade imperiusförbannelsen över dig. Och eftersom du redan var så arg på Keith, var det enklare för henne att övertyga dig om att ditt liv bara var hemskt. Du blev ett lätt byte på grund av din ilska.”
”Så du menar att jag inte borde vara arg längre?” sa han, fortfarande surt. ”Vadå, tror du jag kan kontrollera när jag blir arg eller?”
Jag suckade.
”Självklart kan du det! Du vet, ta djupa andetag, räkna till tio, ignorera situationen, stick därifrån... Det finns tusentals sätt att svälja sin ilska, du måste bara orka försöka. Kolla nu, du är ju arg nu. Perfekt övningstillfälle. Försök svälja ilskan!”
Det var kanske inte rätt sak att säga.
”Men varför ska jag det?! Jag klarade mig ju galant förra gången, om du inte hörde den biten så lyssna nu: jag övervann Bellatrix jävla imperiusgrejs! Jag behöver inte ’svälja min ilska’, det är så jäkla onödigt! Och jag kan inte rå för att jag blir arg heller! Jag kan inte rå för att en Dödsätare är efter mig heller!”
Nick drog ett djupt andetag, och öppnade munnen, men den stängdes igen när han såg på mig. Jag kunde föreställa mig min förfärade min, och försökte göra ansiktet neutralt igen.
”Förlåt..” började han, men jag avbröt honom.
Jag satte händerna på höfterna och tittade honom rakt i ögonen med en hård och utmanande blick.
”Hur gjorde du då? Hur slog du dig ur transen? Vad fick dig att vakna?”
Det var den här delen av historien som Nicholas hela tiden undvikit. Jag litade inte på hans slut: ”och så vaknade jag bara”, utan visste att det fanns något mer att gräva i just där. Plus att han rodnade när vi kom till den biten, vilket var ett säkert tecken på att han ljög.
Som sagt rodnade han.
”Det är inte viktigt. Det viktigaste är att jag vet hur jag ska...”
”Vad fick dig att vakna, Nicholas?”
Han såg ut som om han blivit slagen. Jag hade övat på mina befallande ord så länge jag kunde minnas, för att kunna säga emot mina föräldrar.
Det funkar också på pojkvänner, insåg jag roat nu.
Nicholas mumlade något ohörbart. Jag gav honom en varnande blick.
Han drog ett djupt andetag, och nästan skrek:
”Jag tänkte på dig, okej?!”
Sedan stormade han ut ur Önskerummet, och lämnade mig mer förvirrad och generad än någonsin.



Kort, händelselöst kapitel, jag vet Men jag har lite bråttom just nu, så jag hoppas ni nöjer er. Tack för mig!