This feeling I have...Could it be... love?

Omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg du är så bra!!

Helt Azum

AWESOME!!! ♥

Hej igen små finisar ^^

Jag måste bara säga FÖRLÅT för att jag inte har skrivit mer, men jag åkte bort några dagar, och på lördag ska jag till Montenegro Så jag har bra en dag i kläm mellan (MIDSOMMAR ♥) och då ska jag packa~ Och fira midsommar såklart Dessutom ska jag upp klockan fyra på lördag...

Gud vad jag snackar haha. Ni behöver inte läsa mitt pladder XD Men nu vet ni! Det kanske kommer ett inlägg imorgon

Kram♥

Ha en bra midsommar allihopa!! ♥
Ha så kul i Montenegro.

Okej

Ha det Amazing i Montenegro!!!

Ta tiden du behöver, vi väntar for eveh!

Tillbaka från soliga dagar i Montenegro!

Orkar tyvärr inte skriva idag - dels för att jag e trött och dels för att en person som jag tyckte ädligt mycket om dog i tisdags... Så jag är itne på topp just nu tyvärr... Men kan nästan lova att det kommer mer imorgon! : D

Väntar tålmodigt tills det att du vill skriva igen.
Och även om det antagligen inte hjälper så mycket så beklaar jag och hoppas att det finns människor i din närhet som är redo att hjälpa och stötta dig.

Le new chapter!! ♥

---

Kapitel 36 - Ett år senare

Scorp

Jag kunde fortfarande inte fatta det, så här ett år senare. Varför, åh varför, hade det där jävla tåget behövt spåra ur? Och mitt ute i ingenstans också. Ingen kunde höra passagerarnas rop på hjälp, innan det hade varit för sent.

Ingen hade hört min mammas skrik. Och när de kom fram, hade det varit för sent.

Min första reaktion när jag läste de darrande raderna, där bläcket på ett ställe hade flutit ut av vatten, var att ”Älskade pappa henne verkligen så mycket, att han grät?” Jag hade aldrig sett min far gråta, och eftersom de aldrig hade uttryckt sin kärlek mot varandra så tycktes det otroligt. Men vem skulle inte gråta om hans fru hade dött?

Ja, för min mamma dog där i tågkraschen.

Och den stunden jag insåg det, brast något i mig. Jag hade släppt brevet, bara så där, ner på det skitiga golvet i uggletornet, och stirrat rakt ut i luften. Jag minns fortfarande inte så noga vad som hände efteråt, bara att jag fann mig själv snyftande och hulkande sittande nere på träplankorna med ansiktet i händerna. Det var i den positionen Olivier hade hittat mig. Han hade först sett alldeles förskräckt ut, men efter att han hade läst brevet som låg invid mina fötter hade hans min bytts till djupaste medkänsla. På något vis hade han fått dit madam Pomfrey och mina andra vänner, och efter det minns jag ingenting mer.

Resten av året innan sommaren hade förflutit utan att jag hade någon som helst kontakt med omvärlden. Jag levde i en dimma, där jag hela tiden återupplevde minnena med min mamma. Dagen jag fyllde åtta, och fick en megacool racerbil av henne och pappa. Kings Cross station för första gången, då jag steg på tåget till Hogwarts. Hennes skratt sen senaste julen vid julbordet, en jul som tycktes flera år tillbaka…

Begravningen ägde rum tre veckor efter att brevet kommit.

Sommaren blev självklart hemsk. Vi åkte ingenstans, gjorde ingenting, bara satt i det numera tysta huset och stirrade in i väggen. På kvällarna hörde jag Isobel som snyftade i rummet bredvid. Hon hade slutat med sitt irriterande och uppnosiga sätt, men det var nästan värre än det var innan. Huset var tyst.

Så precis innan skolstarten hade jag börjat fungera igen. Livet måste ju gå vidare. ”The Show Must go On” som Pink Floyd och Queen sjunger. Ja, ”inside my heart is breaking” men det fick inte krossa mig helt. Jag måste fortsätta. Om inte annat för min mammas skull.

På stationen möttes jag av Simone. Hon bara stod där framför mig i vad som kändes i en oändlighet, innan hon helt plötsligt slog armarna om mig. Inga ord, ingenting. Bara en vänskaplig kram, så fylld av medkänsla att jag blev alldeles rörd. I kupén var det tyst, innan Olivier helt plötsligt började prata om Quidditch. Jag slappnade av, välkomnade avbrottet i den spända stämningen, och uppskattade också att de inte tog upp ämnet med min mors död.

Så i april, ett år efter hennes död, fungerade jag igen. Men mamma var ständigt närvarande i mina tankar.