Den du minst anade [SV]

Du, jag hade inte en tanke på att jag skulle lägga tid på dig .. men du har rätt, jag måste göra det. Annars mår varken du eller jag bra min lilla LOB ♥

Jag tycker du ska strunta i denna ff till du skrivit så bra på tävlingen så att du vunnit den!

samma här! vi klarar oss ♥
follow your heart
C;

Haha, ja, jag ska försöka. bara för att du sa så ^^ Pööös på dig ! ♥

Pööss på dig tillbaka!

Vet du? Du är en OSB. Olat Social Bitch. ♥

JÄTTEBRA!

HEJSAN MINA ÄLSKLINGAR ♥
'JAG HAR FAKTISKT SKRIVIT KLART ETT TILL KAPITEL!

Även om jag inte har åkt ut Mugglis Författare 2012 än så tog jag mig tid ikväll och skrev. Och som jag har saknat det. Jag har saknat att skriva till er. Det är det underbaraste som finns.
Ni är det underbaraste som finns.
Jag ska försöka skriva mer och mer nu... för jag vill.

Kom ni ihåg att jag sa att det började gå mot sitt slut? Jag tror inte det. Det kommer bli mycket efter slutet har jag bestämt nu när jag har haft tid att tänka mer.
Kram.

-


Kapitel 20.
Jag kände modet sjunka, jag hade nästan ingen aning om vad jag skulle göra nu.
Här var jag, Alice Isabella Hamilton, men Harry James Potters marodörkarta och en trollstav och trodde att jag kunde stoppa Lord Voldemort och min bror från att döda min bästa vän. Kul liv jag hade. Mina knän vek sig när jag insåg det där. Jag lutade mig mot väggen och bad av hela min själ att ingenting skulle hända Hermione, Ron och… honom. Jag kunde inte tänka hans namn längre. Om någon av oss dog så skulle det sista jag hade gjort mot honom att sprungit ifrån när han inte ville någonting annat än att jag skulle stanna.
Jag tog upp kartan som låg bredvid mig på golvet och frös till is när jag såg på den. Nej. Nej. NEJ. Ron, försvinn därifrån.
Ron, mittibland alla dödsätare och… och… och det såg ut som om han slogs mot Elliot. De var bara ett tiotal meter från dörren intill rummet där jag satt. Jag skulle inte ha hamnat i Gryffindor min fega djävel. Min blick gled automatiskt mot Gryffindortornet. Ja. Där utanför var han, tillsammans med Hermione. Jag vet inte vad de gjorde. Men de gjorde i alla fall någonting. Det var mer än vad jag någonsin skulle göra om jag satt kvar här.
Men jag kunde inte gå ut. Mina ben vägrade lyda mig.
Tom Riddles namn såg jag i båthuset. Jag skulle väl ha varit glad för att han inte deltog i striden. Men det kunde jag inte heller. Jag kände ingenting längre.
Jag höll nästan på att kissa på mig av rädsla när dörren som jag trodde jag hade låst öppnades och brodern min kom in genom den.
Han log. Han LOG. HAN LOG. Gick tvärs över rummet fram till mig som redan stod upp på ben av gelé. Han sträckte fram sin hand och rörde lätt vid min arm.
Jag hade tänkt rygga tillbaka.
men
det
kunde
jag
inte
Det kändes som om hans hand brände igenom min tröja så att det inte fanns någonting än huden mellan oss. Han viskade mitt namn. Jag öppnade mina ögon som jag inte ens hade märk att jag slutit och såg in i hans blå ögon.
mina
blå
ögon

En gång för länge sedan, lite drygt tusen år, då lekte en flicka och en pojke med små kvastar på baksidan av familjens hus. Flickan och pojken var syskon, närmare bestämt tvillingar. Flickan hette Alice, och pojken hette Elliot. Båda älskade varandra så mycket som syskon bara kan göra. De delade allt. Ingen tvivlade någonsin på att de två inte skulle hålla ihop resten av livet. När de var fem år lekte de att de gifte sig med varandra, det skulle de göra när de blev stora också, sa de.

Han lutade sin panna mot min och jag kände hans varma andedräkt mot min kind. Han viskade mitt namn igen innan han kysste mig på pannan.
jag
älskade
honom
Hans mun kysste min tinning och sedan min kind. Läpparna letade sig neråt. Han började backa med mig tills jag stod med ryggen mot stenväggen innan våra läppar möttes.
jag
kände
fortfarande
ingenting

AWESOMEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!

Om*r EricaEricaEricaErica oh mah squash i loaf you more than Peeta loafs bread ok? ♥