PRS Lupple & Medi

Hon klamrade sig fast vid honom och ville skrika.
"Inga tak. Du är ju galen." Hon såg på honom och tog ett hårdare grepp om honom.
"Släpp mig inte . Jag har ingen lust att dö." Hon såg upp på honom och hennes blick synade honom.
"Har jag sett dig någonstans?"

" Inga tak." Försäkrade han och svalde hårt.
Hatade att det inte kunde starta hennes tankegångar.
Han såg på henne och log.
"Skulle aldrig släppa taget. " Sa han lågt och ärligt och mötte hennes blick.
Orden hon sa fick honom att hoppas, något enormt.
Men vad skulle han svara?
Han log svagt.
" Du vet hur vissa har förmågan att ändra ens minnen? " Sa han lågt och såg på henne.
"Tänk dig detta, det finns en kvinna och en man. De är otroligt kära. De är så kära att de nästan spricker. De är förlovade. Kvinnan har fått mannen att lova att göra vad som helst för att få henne att minnas ifall hon glömmer honom? De har precis förlovat sig och kvinnan blir tagen ifrån honom. " Viskade han.
"Han försöker hålla sitt löfte han gav henne, men det är svårt för hon minns ingenting." Avslutade han sorgset.
Det var precis så det var, men det kunde också låta som en saga en väldigt sorglig saga.

Hon såg in i hans ögon och såg sorgsen på honom och lade huvudet på sned.
"Det låter så sorgligt. Är det du som förlorat henne?" Hon tog upp sin hand och smekte honom försiktigt längst käken och såg sedan bort.
"Är det jag? Har jag glömt dig?" Hon svalde och vred sig i hans famn.
"Jag vill hem!"

Han nickade sakta.
"Jag har förlorat henne." Viskade han lågt.
Kände hennes hand över käken och slöt ögonen hårt. Det smärtade honom att känna henne så nära och utan att hon visste.
" Det är du älskling." Viskade han sorgset och höll henne fortfarande stabilt i famnen för att hon inte skulle ramla.
"Hem? Jag tar mer än gärna hem dig. Du gillar det huset." Viskade han lågt.

Hon lade armarna om honom och nickade.
"Kan vi åka hem nu snälla?" Hon blev trött och hon slöt ögonen.
"Jag vill sova en stund. Kan du köra istället?" Hon såg upp på honom.

Han nickade sakta, och höll henne tätt intill sig.
"Vi kan åka hem." Sa han och ställde sig på fönsterbrädet och visslade mot Gustaf och Simon.
Han kunde se hur de hade en telefon och ringde samtidigt som de rörde sig mot bilen.
Han höll henne nära kroppen och tog sedan ett steg ut från brädet och föll rakt ned mot marken. Det var inte ett jättehögt fall. Han landade mjukt och rörde sig snabbt till bilen och satte in henne. Bältade henne försiktigt och slängde in sig i förarsättet och snart var både Simon och Gustaf i bilen.
Dorian startade bilen och svängde om och gasade ut ur staden och vidare ut mot de stora vägarna.
"Sätt eld på huset Simon." Mumlade han befallande och Simon svalde hårt och knäppte med fingrarna och man kunde se lågor i backspegeln och ganska snart var brandkår och poliser där och människa efter människa leddes ut och fördes vidare i ambulanser.

Hon knep ihop ögonen och kände suset i magen.
"Det där minns jag nästan." Hon såg upp på honom och lutade sig tillbaka i sätet och slöt ögonen.
"Det är skönt." Hon ryckte till när Simon oxh Gustav kom in och såg oroat ut.
"Dorian?"

Dorian log svagt och nickade.
"Du gillade det aldrig." Viskade han ärligt och såg hennes oro på de andra och kramade hennes hand mjukt.
" De är vänner. Simon och Gustaf. De känner dig. Du känner dem. Allt kommer komma tillbaka." Sa han och fortsatte sedan att köra.
"Alexander var redan halvvägs. Han kommer möta upp oss. " Sa Gustaf men såg sorgset mot Willow.
Dorian fiskade upp sin mammas medaljong och tog av sig den och gav den försiktigt till Willow.
" Du håller den säker." Log han.
Hoppades att det skulle bringa fram nått minne, ett endaste litet minne.

"Gör jag?" Hon såg på dem och nickade. Om han litade på dem kunde hon göra de med.
Hon tog emot medaljongen och hängde den på sig och lade huvudet på sned och såg sina armar som var omplåstrade.
"Hur länge var jag borta från er?" Hon såg upp på dem.

Han såg på henne och svalde hårt.
" En dag ungefär." Sa han tyst och försökte verkligen köra sakta, eftersom hon var med i bilen men han ville väldigt gärna hem och det fort.
Han fiskade upp ringen ur fickan och kastade den till Simon.
"Magin tillhör ju er häxor." Sa han lågt och hörde hur Simon tog emot den.
Och han verkade genuint glad över det.