prs yehet & kkaebsong

Det är lite läskigt, tanken att flytta hemifrån och lämna hand kära mor och bror. Men kanske det skulle vara bättre för Zihao, känna sig mer fri. Även om Joshua försöker vara förståndig så känner han sig besviken, ledsen. Han borde inte göra det, men faktumet att nittonåringen trivs bättre i skogen för något förskräckligt på honom.
"Du är inte det minsta opålitlig.." börjar artonåringen och biter sig hårt i läppen. "Ska vi be Samuel att ta upp katterna, och Haru?" Frågar han innan blicken glider ner mot nittonåringen igen. "Det skulle nog vara fint, bara vi hittar det rätta stället."

”Men du känner sig inte redo, eller hur? Alltås med andra ord så vill du inte?” Konstaterade Zihao kort och ryckte därefter lite på axlarna. ”Sure, men Mimmi tycker inte om mig”, påpekade han och stirrade blankt upp i taket. Det va tvål självklart att Joshua inte ville flytta hemifrån nu när framtiden var så oförutsägbar och hela atmosfären över landet orolig. Nittonåringen kunde inte direkt klandra honom för det, men samtidigt hade tanken på att ha ett eget hus någonstans mitt ute i vildmarkerna klistrat sig fast i hjärnan på honom. Då skulle han slippa allt folk, även om han nu tyckte om i princip alla som bodde i huset. ”Är hungrig, vart har Samuel tagit vägen egentligen?”

"Jo, det är klart jag vill Zihao. Det känns bara läskigt att lämna allt, förstår du?' Frågar Joshua, låter blicken glida från taket till nittonåringens ögon. "Det gör hon ju visste, de alla tre gillar dig." Ja, alla djur i huset har någon förälskelse för Zihao, de två ungdomarna är lika på det viset. Med en lätt suck tycker han på axlarna. "Äsch han kommer nog snart."

Med ett litet leende mötte Zihao de runda, mörka ögonen, drunknade som vanligt i dem tills det inte fanns någon återvändo.
”På sätt och vis ja, men vi är ju alla olika”, mumlade han och nickade kort. ”Däremot försöker jag åtminstone att se det hela från ditt perspektiv..” fortsatte han. ”Mimmi har förresten fräst åt mig och slagit till mig flera gånger”, påpekade han därefter med en grimas. ”Hon tycker faktiskt inge vidare om mig verkar drt åtmsintone som..”

Joshua kan inte undgå att skratta lite, jo den lilla katten har alltid varit lekfull. Tillskillnad från sin mor.
"Du börjar bli allt duktigare på det." Medger artonåringen, jo Zihao har börjat förstå allt mer hur det är han själv tänker. Imponerande. "Hon kommer nog börja gilla dig förr eller senare, lek bara lite mer med henne." Efter det kommer Samuel som på komand in i rummet med en bricka.
"Varsågod sömntutor, en baozi och te till Zihao, chokladpudding och te till Joshi." Börjar han och ställer ner det vid sin bror, vilket får hela kroppen att göra ont.

Utan att tänka igenom saken två gånger, lyfte Zihao kvickt brickan från Joshua och ställde ner den i sitt eget knä istället. Även om han verkligen tyckte att den yngre borde ta sig i nackskinnet och tala om vad som hänt under gårdagen, så ville inte nittonåringen pressa honom att göra detta. Det var helt enkelt lika bra att ta brickan.
”Tack”, mumlade han slutligen till Samuel, däremot utan att vända upp blicken. Usch, han skämdes så jävla mycket så snart den jämnårige befann sig i samma rum. ”Du borde kanske lägga lite is på det där blåmärket?”

I tystnad ler Joshua tacksamt upp mot den äldre innan han stirrar ner mot sin chokladpudding. Mums. Dock finns den där gnagande känslan kvar pågrund av matmonstret, nej han kommer nog aldrig kunna glömma bort alla de där åren. Månaderna på sjukhus. Fy fan.
"Det har jag redan gjort," svarar Samuel och rycker på axlarna, nej han orkar verkligen inte försöka provocera Zihao, eller bråka med honom. Han är alldeles för trött för det. " Men det går väl bort om några dagar hoppas jag."

”Det jag försöker säga är att jag ber om ursäkt för att jag typ attackerade dig”, muttrade Zihao och sneglade osäkert upp mot Samuel innan han direkt efter vände dem mot Joshua. ”Tro det eller ej, men jag älskar faktiskt den här lilla räkan, vilket absolut inte är samma sak som att utnyttja”, fortsatte han sedan bestämt och plockade upp sin baozi. Nittonåringen tog en relativt stor tugga som han sedan satt och malde sönder med tänderna en bra stund. Hur många gånger hade han bett om ursäkt till den yngres bror egentligen? Typ hundra? Den listan skulle tyvärr bli ännu större, utan tvekan.

Samuel ler lätt, osäker på vad han ska säga. Han bet nämligen att om han säger det han vill sägs, kommer det sluta upp i ännu ett bråk. Man kan älska någon som man utnyttjar, han är helt säker på att Joshua inte skulle låta ett förhållande gå så här snabbt om han varit helt klar i huvudet. Med tanke på Ethans dumma beteende är det förståeligt att han inte är det.
"Jag tvekar inte på att du älskar honom Zihao." Berättar nittonåringen och rycker på axlarna, medan Joshua själv sitter med sammanknipna ögonbryn och lyssnar. Han sitter där, varför pratar de om honom som att han inte existerar. "Bara.. lämna honom inte igen." Säger han till sist och börjar röra på benen mot dörren.

Kanske han hade fel nu, men det kändes som om Samuel inte riktigt förmedlade allting som han egentligen ville ha sagt. Troligen skulle det väl bara sluta i bråk då, någonting som båda ville undvika. Nåja, Zihao ville i alla fall undvika ytterligare ett bråk.
”Jag har redan talat om för honom att jag aldrig tänker göra det, eller hur Joshua?” Sade nittonåringen och vände sig mot den yngre, samtidigt som han tuggade ytterligare på sin baozi. ”Aldrig, aldrig, aldrig”, förtydligade han och kunde inte låta bli att gräva ner sig hos artonåringen. Gud, det hela skulle säkert resultera i att hela sängen blev alldeles kladdig av mat och te.