Skriva av sig-tråden

Åh Elley, fy vad jobbigt! Jag läste hela texten och det låter inte kul med alla dina förluster. Jag hoppas verkligen verkligen att din pappa och farfar mår bättre snart!
Kram♥

Elley - alltså. det här värker i hjärtat att läsa. Vad hemska saker du är med om, kan inte ens föreställa mig. Fy, jag lider med dig, finns om du vill prata, hoppas att allting blir bättre. kram. ♥

Elley: Åh, gumman! ♥ Jag kan verkligen inte föreställa mig det du går igenom, det måste vara ofattbart hemskt. Därför ska du veta hur mycket jag beundrar dig! Du är en oerhört stark tjej, Ellen. Finns här. ♥

Har egentligen så jävla mycket jag bara vill kräkas ur mig, ha någon som lyssnar och bryr sig utan att döma, och som kan hjälpa.

Men jag är så himla trött på att klaga.

Du kan klaga hos mig, skicka ett meddelande c:

Det är ju drygt och dyrt.
Skönt att det inte känns lika viktigt. Hoppas att ni kan få bra minnen från sommaren ändå. :'D

Förlåt. Förlåt så himla mycket för att jag finns då. För att jag också har känslor. Och för att mitt liv är piss just nu. För att jag för en gångs skulle ställt mig upp och sagt nej, nej jag kan inte göra det du ber mig om. Därför att det egentligen inte är något jag borde göra. Så förlåt. Förlåt så himla mycket för att jag är människa och inte maskin.

Jag måste bara skriva av mig. Men jag orkar inte få allt ner här...

Just nu vill jag bara börja skolan, så jag slipper gå hemma, ensam, hela dagarna. Jag hatar att vara ensam, men det här lovet har varit riktigt dåligt. Har haft 0 självförtroende så har inte kunnat ringa någon.
Sen går jag runt och oroar mig hela tiden, för framtiden. Att jag kommer leva ensam, (jag vet, ni har hört det många gånger förut) men det är något som verkligen skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska kunna träffa någon och jag vet att jag inte skulle klara av att leva helt ensam.
Sen har jag under lovet känt att anorexin fått mer kraft så nu ska jag verkligen kämpa för mitt liv för att få bort henne helt, vilket också gör att jag kryper in i mitt egna lilla skal.

Hur ska blyga, osäkra lilla jag kunna träffa nya människor? Och det är inte bara rädslan för att leva ensam som skrämmer mig utan hela min framtid. Vad ska jag syssla med, vad ska jag göra? Det enda jag vet är att jag ska ta ett tekniskt basår efter gymnasiet, men sen då? Jag vill bli veterinär men det är så sjukt svårt och skulle nog bara ha en chans att komma in i Polen eller nåt. Har inget problem med att det är utomlands men hade tänkt mig typ Danmark eller Norge..

Jag fyller 18 om 47 dagar och det är också något som skrämmer mig. Jag blir myndig, jag får mycket mer ansvar. 18 år och aldrig haft ett förhållande.... Vad ska det bli av mig...?

Så det är alltså ålderskris, "forever alone-kris", oro och en kamp mot mig själv som pågår i mitt liv just nu....

Haha, jag borde inte skriva ut det här alls men... jag orkar inte tynga någon speciell med mina "problem".

Jag är trött på att ha en missbrukare till pojkvän. Trött på att ha någon som säljer knark till pojkvän. När situationen ändrades och allt blev bra för ett år sedan, så lovade jag mig själv: aldrig igen. Men här står jag, fortfarande vid hans sida fastän han valde att gå tillbaka till det här livet. Att lämna honom känns knappt som ett alternativ fastän det här livet tär på mig. Han lyssnar varken på mig eller sin familj... Allt jag kan göra är att vänta på att allt ska bli bra igen.
usch