PRS Lupple & Medi

Hon ryckte till av skriket och försökte resa sig men lyckades inte och såg bara på spritflaskan oc gav honom en hård spark i magen av ren reflex och knep ihop ögonen.
"FÖrlåt sir.!" Hon såg rädd ut och såg sig om och svalde.
"Du är frå barnhemmes så du är sir." Hon synade ringen och såg upp.
"Det var min mammas tror jag. Jag minns inte." Hon lade huvudet på sned och svalde.
"Vill du se vad jag fick i födelsedagspresent?"

Dorian kände sparken och hostade till av chocken.
Vad tusan höll hon på med? Men han kontrollerade noga sitt ansiktsuttryck.
" Självklart, du har helt rätt." Sa han och log svagt.
Fick väl spela med i detta sjuka spel.
" Varför skulle du ha din mammas ring på vänster ringfinger?" Frågade han lugnt, som i bara förbifarten. Kontrollerade hennes bandage och öppnade sedan ett fönster i hopp om att Gustaf skulle kunna höra dem.
Han vände om och nickade.
"Ja gärna. Visa." Log han och vandrade runt i rummet lite.
Hur tusan skulle han lösa detta?

"Jag vet inte. Min mamma är död. Det du väl?" Hon skakade sorgset på huvudet innan hon tog upp klänningen och log stort.
"Jag ser ut som en vacker blomma med den på. Jag har bara tröja och mjuka byxor nu för jag är sjuk." Hon såg ner och suckade.
"Sen är jag så dålig och fick ta av mig ett kors. Det var så fint."

Dorian nickade sakta.
" Absolut, det vet jag." Sa han och svalde hårt.
"Jag beklagar sorgen, trots att det är många års sen nu." Sa han lugnt.
"Jag ser det, en liten pion." Log han leendes.
"Väldigt vacker." Sa han och nickade.
" Mm, men vet du var jag skulle vilja? Att du tog på dig klänningen. Då kanske du mår lite bättre." Föreslog han och nickade sakta.
Han hade ingen riktigt aning om varför ett kors skulle göra henne sjuk. De hade verkligen sabbat hennes hjärna.
Han skrattade lågt. "Men du Willow, hur kan ett kors göra dig sjukt? Jag menar visst det är skadligt för några men du. Du om någon borde bära kors." Sa han allvarligt och tittade lite strängt på henne.
Även om han hatade det så var det uppenbarligen en roll som hon verkade van vid.

Hon började byta om framför honom och drog på sig klänningen och drog upp dragkedjan och såg ner.
"För ni sa att jag inte fick ha det. Jag vet inte varför jag är sådan." Hon öppnade lådan och tog upp korset och satte på sig det igen och såg på sin arm.
"Kommer Alrik tillbaka? Han måste se till såret." Hon svalde när hon märkte Dorians blick och såg bort och svalde.
"Förlåt sir." Hon drog upp fötterna och drog täcket över kroppen.

När hon helt plötsligt började byta om så svängde han ivrigt runt för att inte se något och vände tillbaka när han hörde henne ta på korset.
Han vände tillbaka om och nickade.
" Han behöver återhämta sig på det speciella återhämtningscentret. Men en annan doktor. Alexander ska titta till dig. Han borde redan vara påväg. Han är specialist. " Sa han och sa detta högre än han behövde och Gustaf suckade.
" Han kommer." Sa han trött och Dorian hörde orden och log svagt. Tack gode gud.
Han gick fram och satte sig på hennes sängkant.
"Så Willow, har du någon gång varit i ett annat land?" Frågade han lugnt.

"Åh där har jag varit med. Jag var så sjuk en gång." Hon lade huvudet på sned och såg bort och kliade si i nacken.
"Nej de har jag inte Sir." Hon såg på honom och såg oroad ut och bet på underläppen.
"Jag får inte gå ut men jag tycker det här rummet är obehagligt. Om du lovar att inte säga till Alrik eller någon annan att jag var ute. Kan jag få gå ut en liten stund? Jag behöver luft."

Dorian såg på henne, när hon svarade att hon också varit där vilket han verkligen inte trodde eftersom han nyss kommit på det. Han avskydde att de hade liksom fifflat runt i hennes hjärna.
" Nej okej. " Sa han lugnt och nickade.
Såg sig om i rummet, ja inte var det trevligt.
Han ville mer än gärna ta ut henne, men vem visste vad mer det fanns för säkerhetsåtgärder?
Han suckade lågt.
" Jag lovar att inte berätta. Men det blir svårt att gå ut. Men du kan få sitta på fönsterbrädet. Jag håller i dig." Sa han lugnt och höll ut sin hand mot henne.

Hon nickade och tog hans hand och tog sig upp och såg sig om.
"Förlåt att jag sparkade dig. Det var inte meningen." Hon såg skamset ner och drog sig lite närmare och svalde.

"Ska du skriva det i rapporterna?" Hon såg upp och verkade nervös och satte handen mot hjärtat och drog efter andan.

Dorian såg på henne och log svagt.
" Det är redan glömt." Sa han och ledde henne närmare fönstret och drog henne närmare sig.
Lukt skulle ju kunna frammana de djupast dolda minnena och han hoppades att hennes minnen skulle börja lysa igen.
Bara minsta lilla.
Han såg på henne och skakade på huvudet.
"Självklart inte. Detta är vår hemlighet." Log han och tog ett stadigt grepp om hennes midja och lyfte försiktigt upp henne på fönsterbrädan och ställde sig bakom med armarna stadigt omkring henne.
"Tak är det bästa." Log han mot henne.