prs yehet & kkaebsong

Försiktigt kramar Joshua om Zihaos axel, då det är det enda han når på det avstånd. Nej kroppen gör alldeles för ont för att han ska kunna flytta på sig mycket mer.
"Det måste du inte Zihao.. du vet att jag älskar dig, men om du mår dåligt över att leva såhär, på två ben, kommer jag inte kunna förlåta mig själv. Inte om du är mycket gladare ute i vildmarken själv." Viskar artonåringen och lägger sig ner i sängen, bara för att dra täcket över honom. "Jag vill att du ska få klart för dig att Samuel inte ser dig som en hemsk person, inte det minsta. Men kanske det är svårt för dig att se eftersom att du själv ser dig som en hemsk person, vad vet jag."

”Det måste jag visst”, envisades nittonåringen och tittade upp mot Joshua med ett bistert leende. ”För att jag kommer ta mig fan må ännu sämre om jag lämnar dig igen, du förstår nog inte riktigt hur mycket jag faktiskt älskar dig”, mumlade han och vek nästan direkt undan med de mörka ögonen, fäste dem på dörren istället. Nej, det var ett riktigt helvete, all den här osäkerheten om vart han faktiskt stod i livet. Det var faktiskt riktigt, riktigt jobbigt. ”Hatar mig själv för att jag känner mig okomfortabel med att leva på det här sättet, men jag överlever.” Ännu en gång vände han sig mot artonåringen och stödde armbågarna mot madrassen, med ett blekt leende dansandes över läpparna. Gud, vilka jävla humörsvängningar. Nittonåringen visste knappt vart han skulle ta vägen.

"Du ska inte hata dig alls, att du är okomfortabel att leva såhär är väldigt förstående Zihao, men du kanske inte inser det själv." Påpekar Joshua och ler svagt bakom täcket. "Du har varit borta i hela två år, levt på ett helt annat sätt, sovit, ätit, jagat, helt olika. Att du skulle vänja dig vid det här skulle vara helt sjukt. " artonåringen stirrar upp i taket medan tystnaden letar sig över rummet, innan han vänder blicken mot nittonåringen. "Kan du komma och lägga dig igen?"

Lätt tvekande, lyckades Zihao kravla sig upp i sängen och kröp ner under täcket en bra bit ifrån Joshua. Men det dröjde inte speciellt länge innan han befann sig tätt intill den yngre.
”Men det måste bli jobbigt för dig, känner mig typ skyldig”, mumlade han och begravde ansiktet i en av de smala axlarna. ”Skyldig över att jag aldrig kan vara normal och att jag inte ens känner mig bekväm i den kroppen som du älskar”, fortsatte nittonåringen med lätt rynkade ögonbryn. Jösses, det var verkligen inte lätt att förklara allt det som han kände. Suck.

Joshua skakar bestämt på huvudet och stryker fingrarna över Zihaos röda lockar.
"Du ska inte känna dig skyldig för det, du vet jag tänkte precis sådär för två år sedan. Då jag var så smal att det var ett vidunder att jag ens orkade stå ett tag, men dina känslor för mig ändrades inte, eller hur?" Frågar han med ett svagt leende. "Zihao, ge det två år, det krävs tålamod men det kommer säkerligen vara värt det. Om två år kanske du vänt sig vid din kropp, vant dig att leva såhär. För jag tror inte att det var lätt för dig att helt plötsligt bara följa reglerna i skogen? Att gå på fyra ben, jaga, äta rått. Du måste bara vänja dig."

”Det tog några veckor, Joshua..inte två år”, mumlade Zihao och rodnade. ”För dig kanske det tog två år att nå dit du är idag, men av någon anledning känns det som om jag alltid kommer leva i något slags tvistat limbo”, erkände han och ryckte lite på axlarna. ”Eftersom det gick väldigt snabbt för mig att ställa om..herregud, jag är verkligen helt sinnesrubbad, eller hur?” Nittonåringen knep ihop ögonen och ruskade på huvudet. Sinnesrubbad började inte ens att förklara hans situation. För det var så jävla mycket mer komplicerat, så komplicerat att han inte ens kubde förstå sig på komplexiteten av problemet. ”Förstår om du inte kommer orka leva med någon som mig, kommer inte ens döma dig för det.”

"Herregud Zihao, du vet redan att jag vill leva med dig, hur många gånger ska jag behöva säga det?' Frågar Joshua och skakar lät på huvudet. "Jag har ingen aning om hur det funkar, ge det två veckor, än så länge har det bara gått fyra dagar. Om du vill gå tillbaka till livet du hade förut, då får du säga det för jag kan inte hålla dig här, inte när du inte vill det."

Återigen, herregud. De hade verkligen lyckats nysta ner sig i ett bottenlöst hål, med Zihao som insisterade på att aldrig lämna Joshua och Joshua som ville göra det klart för Zihao att han fick lämna om han ville det. Nittonåringens hjärna klarade inte av allt det där, utan hade redan blivit överkokad och smält.
”Men du, jag har sagt hur många gånger som helst att jag vill leva resten av mitt liv med dig”, sade han och rullade halvt över den yngre, utan stt direkt lägga någon vikt på honom. ”Tänker inte lämna dig igen.”

"Jag vet Zihao. Precis som du verkar jag ha riktigt dåliga öron." Påpekar Joshua, känner hur värmen stiger när Zihao rullar över honom, men det gör något förskräckligt ont. "Men jag kommer inte kunna leva med det om du ångrar dig varje dag att du inte lever i skogen, det kommer inte gå." Försöker han förkkara med ett magert leende, innan han kvider till. "Jag är inte tillräckligt stark för att ens ha en katt på magen."

”Det finns någonting som heter kompromiss, vi skulle kunna skaffa en egen stuga någonstans? Allting skulle bli så mycket enklare då, utan Samuel som stör och håller på hela tiden”, sade han och log snett för att därefter falla ner mot madrassen igen. ”Förlåt, jag väger typ hundra gånger mer än en katt”, mumlade han och kurade ihop sig intill artonåringen, istället för att ligga halvt över honom. ”Vad säger du om det? Att bo någonstans själva? Eller är jag för opålitlig för det?” Undrade nittonåringen med ett höjt ögonbryn.