Skriva av sig-tråden

sten: Din största motståndare för stunden är du själv. Det låter som att din mor älskar dig och vill att du skall må bra. Hon vet inte hur hon kan hjälpa till men försöker på sitt sätt! Bli inte ledsen på henne. Bli inte arg eller frustrerad. Det låter som att hon försöker få med dig på sådana event som släktsammandrag för att du inte skall behöva sitta ensam - hon vill att du skall kunna vistas i ett utrymme med nära och kära och få känna sammanhållning/gemenskap. Hon kanske förstår att du bara kommer sitta tyst i ett hörn - men hon kommer åtminstone veta att du inte är ensam i ett rum medan övriga i familjen är på äventyr.

Du behöver inte skriva ut hela ditt liv men om du vill uggla så lyssnar jag mer än gärna! Vet du varför du är deprimerad? Vet du varför du kallsvettas så i närheten av andra? Dåligt självförtroende? Dålig självinsikt? För höga krav på dig själv? Blyg? Fobi för folkmassor? ...oavsett vad som gjort att du kommit i en sådan här jobbig sits så behöver du få insikt i VAD som påverkat mest för då kan du enklare möta problemet och ge dig fan på att du skall må bra/vinna över det. Hoppas du mår bättre inom kort och finner någon i din omgivning som du kan tala med ♥

aggsih: Våga ta initiativet att dra ihop syster och mor på en filmkväll/spelkväll/laga mat-kväll? Antingen väljer man att fly undan problemen eller så försöker man finna lösningar på hur det kan bli bättre. Det låter som att du behöver få en bättre sammanhållning/gemenskap och bättre dialog med syster och mor? och någon måste ju ta initiativet att börja ^^ Säg rätt ut: "vi är alldeles för ofta på våra olika hörn och det mår inte jag bra utav - kan vi inte spela spel eller se någon film tillsammans?".

80Hydrargyrum: I know. Distans suger rätt rejält. MEN om ni verkligen tycker om varandra så kan det fungera - och av det lilla som jag noterat så verkar det ju vara superfint mellan er för stunden! Jag har sett ett flertal som sparat sina studiebidrag i flera månader för att sedan göra den där efterlängtade resan ett par, fyra gånger/år - samt få sin partner på besök ett par, fyra gånger/år. MEN NI KAN KLARA DET! Jag tror på er och tror definitivt att ni kan fixa det om ni håller ihop och orkar leva med skype-kommunikationen en tid framöver. Kram

MelodyJoseph: Gå fram till henne och säg det rätt ut: "Vi har varit bra vänner en tid men om du fortsätter vara en sådan egocentriskt och tunnelseende bitch så kommer ingen snart orka med dig! Snälla?! Kom ner på jorden och bli den du har varit". Kanske inte exakt så där men hon behöver uppenbart få höra vad som sker - helst från vänner. och kan ni som är hennes vänner fortsätta peppa henne när hon är på ett bra sätt så kanske hon snart lugnar ner sig och inte är på ett fortsatt jobbigt vis? En riktig vän vågar tro och hjälper gärna till så gott det går! - annars kan vänskapen lika gärna upphöra om man ändå skall baktala om vännen med andra. Skulle hon vara helt förblindad och VÄGRA inse vad som sker och ni inte orkar ha henne som vän - låt ske vad som sker. Det låter sorgligt och ÄR det. Men någon gång måste varje individ vakna till liv och inse vad som sker - vad man gjort fel, hur man kan ändra på sig och hur man kan finna nya krafter.

candycookie: Är det stora summor vi talar om? Finns det läger som kommunen arrangerar och som INTE kostar - så att ni kan välja det alternativet istället?

mine: Go for it! Våga satsa och se vad svaret blir?

jag hatar mig själv. ska börja skolan idag .. igen .. det är så jävla jobbigt. har social fobi också så .. jag vet inte vad jag ska göra. får panik. vill verkligen inte. låter kanske som nåt litet, men har ett ganska tungt bagage. bra att dom satt de här datumet som första dagen också, idag är det 4 årsen jag tog en överdos. så jag mår extra dåligt idag också.
JAG VILL INTE

Jo du vill! Nu finner vi krafter och orkar ta oss vidare. ^^ När det gäller överdos så vet jag hur det är men nu ger du dig fan på att framtiden skall bli bättre och enklare. Du fixar det! och jag kommer vara här och peppa dig när helst du behöver positiv energi.

ps. jag gillar din stil (utav det jag sett från att ha skummat genom din blogg lite) och det är oturligt att du inte bor i Göteborg för jag hade gärna tagit en fika med dig. ^^

flyttade från gbg för typ en månad sen :p
jag har tänkt så förut, att det bara kommer bli bättre, men det blir inte det. och om ja hoppas för mycke och de sen går dåligt så mår jag ännu sämre .. jag är negativ av mig. orkar inte med mig.

FUCK EVERYTHING imorgon börjar skolan och jag vill inte vill inte vill inte. det är inte själva grejen med att skolan börjar som är problemet egentligen. det är mer det att det är sista terminen i nian. gymnasieval och nationella prov och de sista fem månaderna någonsin tillsammans med världens bästa klass, som jag gått med i tio år (vissa ännu längre), de sista fem månaderna någonsin på den där skolan jag spenderat så mycket tid i de senaste fyra åren, där jag liksom trivts så bra och känt mig hemma. fan vad fånigt detta låter egentligen. men det finns nog ingen människa i världen som har sådan hemsk separationsångest som jag har. och fem månader går ju så jävla snabbt. vill inte att klassen ska splittras. vill inte ha någonting nytt. vill stanna kvar på samma plats med samma människor föralltid, typ.
kommer sakna ihjäl mig och dö. (note to self: använd vattenfast smink på avslutningen)

aöldfjslkdhkdjhgkdfsgkdhfg vill inte vill inte vill inte.

Ni behöver verkligen inte läsa allt detta om ni inte vill, behövde få skriva av mig och få gråta ut riktigt en gång.

Fan, fan, fan. Hatar det här, hatar verkligen det här. Årsdagen närmar sig, den värsta dagen, eller egentligen natten, på året. Därför ogillar jag nyår, nytt år, ny årsdag. Årsdagen symboliserar egentligen min mormors död, 2006 dog hon natten mellan den 29 och 30 Januari i cancer. Men för mig betyder dagen så mycket mer, innan årsdagen börjar jag bearbeta allt som hänt och det gör att jag knappt kan synas bland människor eftersom jag alltid har rödsprängda ögon och ser halvt död ut. Egentligen började detta "allt" bara ett tag efter jag hade fötts. Min farmor var 73 år och skulle opereras. De skulle täcka igen en av klaffarna i hjärtat som läckte eller något, det var inget hon kunde dö av eller så. Men när de hade börjat operationen upptäckte de att hon hade haft ett tiotal tysta hjärtattacker som hade skadat hjärtat så allvarligt att hon inte gick att rädda. Det sista hon sa till mamma och pappa var att det var underbara namn de hade bestämt åt mig och att hon lovade att vara tillbaka till mitt dop, men hon fick aldrig träffa mig mer, aldrig träffa någon mer. Min farfar bröt ihop efter detta. Min farfar har alltid varit den man i hemlighet varit rädd för, han är stor och ganska barsk, gillade att retas och tyckte alltid han hade rätt. Men han bröt som sagt ihop. Han var 76 år och försökte ta självmord. Han skar sig själv så allvarligt att de inte trodde de skulle kunna rädda honom, men han klarade sig. Sen kom mormors död, hon var inte ens 70 år och den sista Februari det året skulle hon och min morfar gå i pension. De skulle resa, göra saker och vara tillsammans. Men inget av detta hände, hon dog och det är något av det värsta som hänt mig. Samma människor som brukade prata skit om mormor sa alltid att jag var lik henne, och det är jag så jävla stolt över. Mormor kanske var egoistisk nästan elak ibland, utseendefixerad och lite halv dryg, men det finns ingen människa som hon. Jag älskade henne djupt och hon var verkligen fantastisk. Året efter hennes död dog min gammelfarfar som skulle fylla 95 år. Alla har väl någon gång önskat sig en sådan där riktig mys gubbe som man ser på film till sin farfar eller morfar. Min gammelfarfar var precis sådan. Den snällaste människa man kunde tänka sig. Hans död var jobbig att bearbeta, men han hade ändå fått leva 95 så det var lättare än mormors. Men det var extremt jobbigt för morfar, först hans fru och sedan hans pappa. Men emellan mormors och gammelfarfars död hände det något förfärligt, min pappa upptäckte en dag i skogen att min farbror var gul i ansiktet. Han hade cancer. Han har fortfarande inte friskförklarats men detta var hemskt. Han var 42 år och hade cancer, det var inte rättvist! Sen känns det som tragedierna har kommit på varandra, minns inte ens ordningen. Men för något år sedan fick min pappa en hjärtinfarkt. Hade vi inte varit i Halmstad så hade jag inte haft någon pappa kvar. Han var väl lite över 40 år bara. Detta var outhärdligt, jag var bara ett barn och visste inte om jag hade någon pappa kvar imorgon! När pappa äntligen blivit frisk så var det lugnt ett tag. Sen hände något som verkligen fick alla ur balans. En nära vän till familjen dog i cancer, han var 42 år och det tog knappt 2 veckor innan han dog. Alla mådde dålig över detta och vi hann inte komma över det innan pappa läggs in på sjukhuset igen. Det var nu i höst och han lades in för en hjärnblödning, ännu en gång vet jag inte om jag har kvar någon pappa imorgon. Det var en förfärlig känsla och även om jag nu vet att han mår bra så gör det ont att tänka på det. Efter hans hjärtinfarkt äter han blodförtunnande medicin vilket gjorde allt ännu värre! Nu ligger min farfar inne på lasarettet, han ska fylla 89 år och har lunginflammation och en svullen arm som det kanske är en propp i. Det värsta är att jag var så liten när det mesta hände, jag fick aldrig träffa verken mormor eller gammelfarfar när de låg inne, och det ångrar jag. För jag glömmer dem, jag kan inte komma ihåg deras ansikten utan ett kort! Jag hatar det, att inte minnas ansiktena på de personerna man älskar mest.

Åh någon som känner som jag! Är så jäkla ledsen för att jag kommer mista min fantastiska klass, för jag älskar den så otroligt mycket </3

Ångessssst över praon. Två veckor kvar och jag har fortfarande ingen plats.
OCH JAG VILL INTE ENS HA NÅGON.
Har världens sämsta erfarenhet av prao så jag vill vill vill inte, skulle inte ens bry mig om jag inte var rädd för att få en veckas ogiltig frånvaro.
Jag skiter i hur nyttigt/bra det kan vara med prao, jag hatar det och jag vill verkligen inte :<

Kintsugi: 3000 . jag tycker det är ganska mycket för en vecka , eftersom jag måste tjäna ihop det själv...
fast det känns inte lika viktigt längre .