PRS Lupple & Medi

Victor gick ut och låste dörren och stoppade nyckeln i jackfickan och gick snabbt efter Alrik och såg på honom.
"Då vad händer imorgon?" Han lade huvudet på sned. Såg sig om och log. Han hade bara inbillat sig.

" De andra kommer för att titta." Sa han lugnt och fortsatte att gå i ganska rask takt.
Samma stund som den andre var i Dorians synfält så flög han fram, greppade tag om honom och ryckte in honom i gränden.
Gustaf gjorde samma sak med den första.
Det tog Dorian ungefär två sekunder att slänga ned honom på marken och följa med över och sedan sätta i pålen i hans hjärta.
Så djupt att han mötte asfalten.
" Välkommen." Viskade han innan han flög på den andra, som var biten på flera ställen av Gustaf.
Dorian liksom kastade in honom i väggen bakom, han hörde hur det knäcktes i huvudet och han slutade inte där.
När han slagit honom och kastat runt på honom upprepade gånger, med tappert motstånd. Räckte han sig efter en ny påle och då tog sig nummer ett iväg.
Dorian flög efter honom, greppade tag i hans hand och fick inget grepp om vampyren men fick tag på hans dagsljusring.
Så biten mellan gränden och dörren, hörde plågsamma ljud av någon som brändes.
Dörren sparkades upp och han, Alrik ramlade in genom hallen.
Ursinnig och i otroliga smärtor.

Dorian morrade ilsket, studerad askhögen av den första och på väg därifrån så trampade han på den. Tog upp nycklarna som fallit till marken. Tog vägen förbi dörren och försökte ta sig in men det gick inte och då försvann han i samma stund tillbaka upp mot Simon.

Victor vrålade av smärta innan han blev till aska och WSillow såg ut och öppnade dörren trots att hon inte fick.
"Victor! Alrik!" Hon såg bestört Dorian slå dem och skrek.
"Sluta!" Vrålade hon och funderade på att gå ut innan Alrik kom farandes och hon ramlade omkull och skrapade upp handen och blod började komma ut från såret och hon grät.

Dorian såg Willow, men kunde inte förstå varför hon skrek för att dem blev skadade, det var absurt.
Han vände blicken mot henne och svalde hårt.
"Willow. " Sa han lågt, och lugnt. Släppte vapnet han hade i handen och såg hur hon blödde.
"Willow. Kom jag kan hjälpa." Sa han oroligt och höll handen mot henne.

Alrik var otroligt skadad, det skulle ta länge innan han läkte om han någonsin läkte.
Han kände Willows blod, och kravlade sig fram mot henne.
Samtidigt som han liksom skrattade galet.

Dorian såg på det framför sig, han skulle kunna dricka allt.
Han skulle kunna döda henne.
"Willow, snälla kom hit. Såret. Han kommer." Flämtade han och kände som om han hjärta liksom bröts i miljoner delar.

Hon såg på Dorian och såg rädd ut.
"Vem är du?" Hon satte sig lugnt och kavlade upp ärmen och knep ihop ögonen.
"Snälla inte för mycket. Jag vill vara med dig Alrik" Viskade hon och svalde hårt
Hon öppnade ögonen och drog efter andan.

" Willow. Nej. Nej. Kom ut. Han kommer inte kunna behärska sig." Sa han oroligt och stirrade på hur hon kavlade upp ärmen och skräcken nästan paralyserade honom.
Orden hon sa, frågan hon ställde slog nästan ned honom mot marken.
Det var det värsta.
Han visste att säga sanningen inte var det rätta att göra nu.
"Någon som är här för att skydda dig. Jag jobbar för barnhemmet. Låt honom inte." Sa han allvarligt.

Alrik greppade hårt tag i hennes arm, och ryckte åt sig armen och blottade sina tänder.
Dorian slog så hårt han kunde, mot det osynliga skyddet som omringade huset. Och intensiv smärta liksom färdades genom hela hans kropp.
"Dorian. Jag är Dorian." Sa han desperat och försökte verkligen söka efter hennes blick, tvinga henne att komma ihåg.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned. Han var verkligen ledsen.
"Dorian? Kom in Dorian." Hon såg på Alrik som såg skrämmande ut och knep ihop ögonen och kved när hon kände tänderna genomborra armen och hon såg mot drreen.

Alrik bet ned ännu hårdare och började dricka, lite väl ivrigt.
Dorian kände rädslan och paniken men kände sedan skyddet öppna sig och han slängde en snabb blick mot Gustaf och nickade.
Som nickade tillbaka och försvann iväg därifrån.
Dorian flög fram till Alrik och greppade tag om honom, lite väl hårt och ryckte bort honom och kastade bak honom mot dörren som slagits igen bakom honom.
" Rör henne inte." Morrade han och skopade sedan upp Willow i sina armar och försvann med henne iväg ifrån Alrik som fått någon styrka tillbaka och rörde sig ganska långsamt för en vampyr efter dem.
" Säg att han inte är välkommen Willow. Han kommer inte kunna sluta." Viskade han oroligt.
Släppte ned henne på en säng och försökte skydda dörren med alla möjliga möbler.
Han törstade efter hennes blod.

Hon skrek av smärta när greppet hårdnade men hon såg upp i Dorians ansikte och såg oroad ut.
"Men jag vet inte. Alrik Raven du är inte välkommen längre." Hon såg oroad ut och drog upp benen och såg på den blödande armen och grät.
"Jag är så stygg. Jag gjorde honom illa." Hon såg upp på Dorian och kände sig dålig.
"Förlåt sir jag ska inte tala mer."

Dorian hörde ett skrik när han i smärta blev förvisad från huset.
Men han brydde sig faktiskt inte ett dugg. Utan la bara hans dagsljusring i fickan och såg på henne.
Och ville liksom skaka rätt henne.
Hon var helt förändrad, och att bli tilltalad sir av henne liksom chockade honom. Och det smärtade honom nått otroligt.
Han sjönk ned på knä framför henne och svalde hårt.
" Willow, lyssna noga. Du gjorde inte någon illa. " Sa han allvarligt och försökte finna sin Willow i hennes ögon.
Han greppade varsamt tag i hennes arm och vecklade ut den.
"Jag önskar Alexander var här." Mumlade han lågt och försökte finna något och tvätta med och fann snart alkohol. " Det kommer svida men vi måste göra rent." Förklarade han och hällde sedan lite över hennes arm och ryckte sedan av en bit av sin tröja och band försiktigt runt biten runt såret och knöt åt.
" Och jag är inte Sir, jag är Dorian. Enbart Dorian." Log han vänligt och såg sig om i rummet.
Att ta ut henne från detta hus nu skulle kanske vara för riskabelt och hon skulle garanterat inte följa med frivilligt.
Han studerade henne och fastnade på ringen runt hennes finger.
" Så vem har du fått den ifrån?" Frågade han lugnt men nyfiket och slog sig ned på golvet framför henne.