Skriva av sig-tråden

Lillamymin: tack ska komma ihåg allt och fortsätta kämpa för honom!
Linnvendelq: har tänkt på samma sak.

Alltså åh tjejer, ni är för unga för att vilja dö redan! Kom igen, livet har inte ens börjat ännu. Ni är fortfarande barn, ni har hela livet framför er! Visst, livet kan vara jävligt svårt ibland, men man tar sig nästan alltid ur det, i 99% av 100! Det är jobbigt att känna sig hjälplös, liten och rädd - men det går över!! Livet kommer alltid att bjuda på svårigheter i olika grader och det håller inte i längden att vilja dö varje gång något händer. Kämpa framåt, det blir ljusare och man lär sig att hantera dom problem som uppstår på vägen!!

Kämpa på, ni är fina och starka. ♥

Säger det en gång till, sen ska jag sluta tjata, även med mig själv.

Jag mår så dåligt av att inte kunna skapa nya kontakter med folk!!!
även här... eller mest här...

Jag förstår inte.
Hur kommer det sig att jag alltid mår dåligt hemma?
Jag får alltid ångest då jag är hemma, inte annars.
Jag hatar att vara hemma, jag känner mig instängd.
Det finns ingeting att göra.
Jag blir galen.
Jag blir deprimerad av att vara hemma.
Syster ligger och kollar på film hela dagarna, jag sitter här vid datorn hela dagarna, mamma är på nedervåningen och är på dåligt humör hela dagarna.

Vad gör man?
Jag får inte dra ut eftersom jag nästan aldrig är hemma, men då jag väl är hemma börjar jag må så pass dåligt så jag inte vet vad jag ska ta vägen, och alltså måste jag då gå ut..
Herregud.
Det är så drygt.

Jag måste få detta ur mig:
Jag hatar distansförhållanden. Att se mannen man älskar fem minuter på Skype varje dag är inget förhållande, det är patetiskt. Jag älskar honom och hade förmodligen mått ännu sämre om jag hade lämnat honom. Men vad ska jag göra? Jag klarar inte ens av att säga hej då och får dåligt samvete när jag slänger iväg något halvhjärtat svar. Jag beter mig som en skitunge, jag vet ju inte hur jag ska överleva.
Som sagt, jag älskar människan. Men vad bör jag göra åt saken? Jag vill se honom bli gammal med mig i en villa i framtiden, jag är lite väl ung för att tänka på sådant nu. Men det är för tillfället min högsta dröm.

Snälla, någon som vet vad jag ska göra? Jag kan liksom inte flytta närmre förrän om tre-fyra år om jag inte börjar gymnasiet där han bor.

Har någon här erfarenhet av psykakuten/inläggning på psyk? Jag vet att det kanske är fel forum att vända sig till då medelåldern är såpass låg, men några äldre finns det ju här...

Skicka gärna ett meddelande...

^Vill också veta. Skulle gärna gå dit men vågar inte haha...

^ Jag har inte varit inlagd personligen, men jag har många vänner som varit det och jag har varit inblandad i den cirkus som kallas psykiatrin alldeles för mycket genom åren.

Enligt min erfarenhet är det bara en kortsiktig lösning för att hindra hemskheter från att hända NU, men ingenting att rekommendera om man klarar sig (om än dåligt) genom vardagen. Det är få (om någon) som ser sina vistelser på dylika ställen som positiva, ens i det långa loppet.

Vad gör man när en av sina nära vänner blir en attention whore som försöker få ner alla och ljuger som saker och om allaaaa. Alla tjejer i klassen har fått nog av henne och ingen vill umgås med henne mer. Jag vill inte ha bråk men jag vet inte hur terminen ska bli. Hon tror att alla är hennes vänner och att alla älskar henne men när hon öppnar munnen så tänker man: kbry.
Om alla tjejer slutar umgås med henne så kommer läraren blanda sig i och jag orkar inte med det. Jag orkar inte med någon. Åh, hon är så jobbig och skryter om saker, HEMSKA SAKER SOM ALDRIG BÖR SKRYTAS OM.

inget stort eller viktigt, men ah. .
okej, så två kompisar frågade mig lite sådär spontant idag ifall jag ville gå på ett läger i sommar, och jag svarade att jag ville det .
men problemet är att jag vet att vi ska göra annat, och jag kanske inte ens har råd på grund av det andra vi ska göra...
åh, jag vill verkligen gå, men jag vet inte hur jag ska tjäna pengar..
och nu låter jag väl bortskämd, men det verkar superkul..