Förändrad värld Lupple & Medi

"Inte ens om jag ligger om jag skriker i smärtor. Lova" Hon såg in hans ögon och lade huvudet på sned
"Som du då? Du vill inte ha någon titel. Inte från mig iallafall.." Hon blev så röd i ansiktet.
"Du gör mig orolig.."

Han log snett. "Åh kära." Viskade han och smekte hennes kind. "Hur ska jag hjälpa dig i en sån situation då?" Viskade han för att sedan le snett. "De är vänliga." Sa han allvarligt, för det ville han att hon skulle förstå. Hennes röda kinder fick hans hunger att toppa. "Ja jag är hungrig." Viskade han tillsist.

"Du gör inget...." Hon drog bort håret från nacken och såg in i hans ögon.
"Eller vill du bita längre ner...?" Hon lutade sig tillbaka.

Han svalde hårt. " Så jag ska låta dig dö?" Frågade han sorgset. Hans aptit försvann ganska direkt vid den tanken. "Halsen blir bra." Viskade han och smekte henne sakta över den för att bedöva den. Böjde sig fram och bet ned, tog några klunkar innan han drog sig bort och läkte hennes sår.

"Det var inte så jag menade..." Hon kved sedan och kände efter och såg sedan bort.
"Får de inte vara kvar?"

Han ville helst av allt gå härifrån. Men han stålsatte sig. Han kunde inte låta sitt humör spela över denna gång. "Hur menade du då?" Frågade han viskande. "Nej inte just nu." Viskade han sedan. Ville inte märka henne mer. Det kändes fel.

"Om jag gjort illa mig. Mer än normalt och behöver vård." Sa hon och suckade.
"För... Klinisken är väl ingen bra plats?" Frågade hon tyst och satte sig på sina armbågar.

Han förstod inte vad hon pratade om. "Om du är jätteskadad så måste jag ju hjälpa dig. Ringa en doktor om så behövs." Förklarade han. Stirrade ut över vattnet. "Kliniken är...gammalmodig." Viskade han.

"Men aldrig till kliniken. Allan..." Peo hon och cred bort huvudet.

Han svalde hårt. "Om Allan skulle försvinna?" Frågade han lugnt.