prs yehet & kkaebsong

Dumt blinkar Joshua upp mot den äldre ett par gånger innan han ruskar på huvudet.
"Neje Zihao, jag vill att du ska stanna. Kan inte kela med täcket direkt." Påpekar artonåringen och klamrar sig fast i den andres arm. Gosigt. "Vi kan försöka få Samuel att fixa lite mat åt oss.. eller Noah, han är lätt att knäcka."

”Inte lika lätt att knäcka som mig”, påpekade Zihao och sneglade mot den andre med en obeslutsam blick. ”Och jag är inte direkt någonting att kela med, kanske förr i tiden, men nu finns det på riktigt bara muskler, skinn och ben”, fortsatte han bittert och sjönk tillbaka en aning mot sängen igen. Det sorgliga var att han inte ens tyckte om det. Nu var han ju inte precis dödligt smal eller ens smal på det ohälsosamma sättet, men hela bilden hade på något sätt blivit ännu mer skarp och ovälkomnande.

Jo, Zihao har blivit både magrare och starkare, vilket är en väldigt dålig kombination. Det enda som kroppen består av är muskler och ben, han behöver äta mer efter alla dessa år.
"Men du är fortfarande Zihao," påpekar artonåringen och slingrar armen om den äldre medan ansiktet begravs i den stickade tröjan. "Och Zihao är alltid bra att kela med."

Det var ju bra att Joshua såg det hela på det sättet, för Zihao kände sig verkligen bara som en väldigt obekväm kudde. För det var ju typ vad han var, i korta termer.
”Ja, jag är fortfarande Zihao..en väldigt tvistad och ibland pälsig Zihao däremot, men jag älskar ju fortfarande dig. Och det, det är allt som betyder någonting”, mumlade nittonåringen och lämnade en liten kyss på de rosa lockarna. ”Och du älskar mig, det är också en ganska viktig punkt faktiskt.”

Än en gång stryks ett leende över läpparna på artonåringen, jo det är allt som betyder något.
"Mm, det är det enda som betyder något." Instämmer Joshua och ser upp mot den äldre, lämnar en liten puss på hans kind. "Men vi båda måste vara noga med att äta tillräckligt." Påpekar han och nickar för sig själv. Ja, Zihao har alltid varit i god form, men nu om någonsin behöver han äta mer. Att vara både väldigt smal i förhållande med längd, och att kroppen endast består av muskler, är inte nyttigt direkt. "Gillar du choklad? Du har alltid haft dåliga reaktioner när du ätit det."

”Du vet att jag inte äter choklad, får bara ont i magen av det och det slutar nästan hela tiden med att jag spyr”, knotade Zihao och rullade ihop sig intill den yngre. ”Min mage är känslig mot allting som inge är baozi, chili, tofu eller kött verkar det som..det handlar nog mer om att jag måste se till att regelbundet få i mig tillräckligt med mat”, fortsatte han med en liten suck och slöt ögonlocken. Nittonåringen hade inte direkt någon lust att börja tänka mer på maten, då allt han kunde tänka på var små gulliga djur. Men det var väl en vana som var tvungen att försvinna förr eller senare, speciellt eftersom Joshua inte verkade klara av den.

"Jag vet inte om Samuel vet hur man gör baozi.. " börjar Joshua viskandes, som nu fått en väldans lust för chokladpudding. "Zihao.. Jag vill ha chokladpudding." Gnäller han och stryker sitt huvud över nittonåringens arm innan han bestämmer sig för att det hela är värt ett försök. "Samuel! ~"

”Men ät det då”, utbrast Zihao och himlade med ögonen. ”Jag kommer i alla fall inte att smaka”, konstaterade han kort och ryckte på axlarna. Choklad var verkligen inte hans grej och helt ärligt hade det aldrig varit det. Visst kunde en kopp med varmchoklad vara trevligt ibland, men all annan typ av choklad? Tveksamt. ”Du, kan du be honom ta med en kopp te när han ändå är i farten? Kan helt seriöst betala honom om han kräver någon typ av ersättning..”

Lätt besviket stirrar Joshua upp mot nittonåringen innan han nickar lätt.
"Synd," påpekar han, jo chokladpudding har han alltid varit förtjust i. Även om hans femtonåriga till sjuttonåriga jag haft panik varje gång han ätit någonting alls, så har artonåringen återigen funnit kärlek för den lilla rätten. Joshua drar täcket över kroppen så att ärren inte ska nå sin brors syn när han lutar sig mot dörrkarmen.
"Vad vill ni två ha nu då?" frågar han med rynkade ögonbryn, men ett snällt litet leende över läpparna.
"En baozi, en skål med chokladpudding och två koppar te? Snälla?" frågar Joshua.

”Tror att det borde finnas några baozis i kylskåpet som Yaosu gjort, det är bara att värma på någon av dem”, sade Zihao som sjunkit ner minst lika långt under täcket som Joshua. Nittonåringen hade absolut inte glömt hur han flugit på den jämnårige och på det även gett honom ett prydligt blåmärke, tvärs över ansiktet. Attacken hade inte ens varit planerad, utan han hade helt klart tappat självbehärskningen helt. Däremot var det Samuels eget fel att han antytt på att Zihao utnyttjade artonåringen, för så var det inte. Visserligen visste väl den yngre det redan, men dennes bror behövde också banka in sanningen i skallen.