Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Hagber dig, försök komma ihåg. Om du vill kan du få låna gästrummet, så länge ditt minne inte finns. Det är ju ditt hus och din familj trots allt...Men snälla, snälla! Kom ihåg! Jag älskar dig och det gör så ont i mig att se dig så!"

Mona fick tårar i ögonen plötsligt utan att veta varför. "Jag...jag försöker!". Hon blundade och koncentrerade sig, letade efter minnena. Plötsligt kved hon lågt, huvudet gjorde ont. Hon öppnade ögonen igen och hade ett plågat uttryck. "Om..om du berättar mer, detaljer kanske det kommer tillbaka...".

Niel log sorgset igen. "Detaljer? Som på vårt bröllop menar du?"

Mona nickade sakta. Hon studerade sedan Niel noga, försökte komma ihåg honom men hon fick bara mer ont. "Ja vårt bröllop...Hur du var mot mig..Det du gillade och det jag gillade..:Vad vi gjorde tillsammans...".

Niel log lite. "Åh...vårt bröllop...en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Du hade en vit klänning med litet släp...alla våra vänner var med, fast ingen av våra föräldrar såklart. Och du var så vacker! Och sen...sen så åt vi middag med gästerna. Bara dagar senare föddes Erin, om jag minns rätt...."

Mona var tvungen att le. "Det lät underbart...". Hon ville så gärna minnas...Det lät så bra. Och hon ville inte göra mannen ledsen med att inte minnas. "Hur var vi mot varandra då? Vad gjorde vi?".

"Du var snäll mot mig. Jag var snäll mot dig...men jag önskar att jag hunnit skämma bort dig riktigt mycket, nu minns du ju ingenting!"

Mona fick tårar i ögonen igen. "Du lät som en underbar make...". Hon fick plötsligt en lust, att låtsas komma ihåg för att glädja Niel, hon visste inte varför...Hon blundade och öppnade sedan ögonen och log. "Jag...jag börjar komma ihåg". Hon ljög dock.

Niel såg upp på Mona med hopp i ögonen men sänkte sedan blicken, hon kanske inbillade sig....
- Jag ska gå och lägga mig

"Okej..Men var ska jag sova? På soffan eller med dig?". De var ju gifta...