Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skicka ett meddelande om du behöver prata, jag kan ungefär sätta mig in i situationen. Jag är så trött på att alltid lastas som den som gjort fel. Alltid vara "the bad guy". Jag är så trött på det epitetet, särskilt när det kommer från någon jag en gång trodde stod mig närmare än min egen familj. Men ta inte på dig skulden om det inte är ditt fel, vad det nu gäller. Svårt att säga vad du ska göra när man inte vet mer. Men som sagt: skicka ett meddelande om du vill och behöver. 6 jan, 2012 17:58 |
|
lillamymin
Elev 
|
hyperion: Hmm, sånt är surt. Nej, det är inte rättvist. Inte okej, du får stå upp. Du har inte gjort något fel. Ibland är det jobbigt att bo i samma hus som vissa personer, men du måste stå ut, men bara för nu. En dag slipper du det, tänk på den dagen och skit i vad han säger nu. Ta inte åt dig. Det förtjänar du inte att göra. Inte ditt fel.
Yvja: Människor har ett alldeles speciellt, urfånigt, sätt att alltid hitta en person att hälla alla sina problem, fel och misstag på. Och det suger att bli den personen. Men någon måste det vara, och det är så himla synd att det måste vara du, det är inte rättvist. Det är inte rätt, och det är definitivt inte okej. Denna person som gör detta kanske inte tänker på det, förmodligen inte. Folket gör aldrig det. Man bara tror att personen ska tåla det, man tänker inte djupare än sig själv ganska ofta. Vilket är himla tråkigt tycker jag. Men strunta i det. Du vet att det inte är ditt fel, och det måste få räcka för nu. Tro på dig, och lite inte på någon annans lögner. Det är skit, tröttsamt, tralalalala, och så inte okej. Men du ska inte ta åt dig, och se till att det inte händer igen. Antingen genom att konfrontera människan, eller bara inte finnas tillgänglig för klagomål. Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. 7 jan, 2012 00:18 |
|
sten
Elev 
|
Ingen behöver svara på det, vill bara tänka att någon vet hur det är. Och det känns som det enda jag gör är att klaga här på hur synd det är om mig.
I alla fall; Det är fastställt att jag är "svårt deprimerad". Jag vill inte själv att det ska bli bättre. Jag berättade för min idrottslärare att jag inte ville vara med på idrotten, eftersom det ger mig ångest. Så jag blev tvingad till skolpsykologen, annars skulle de ringa hem till mina föräldrar vilket jag inte ville. Sedan ringde de i alla fall, och jag hade ännu mindre lust att gå till psykologen. Och jag skämdes varje gång någon såg mig öppna dörren till rummet och gå in och komma ut med tårar i hela ansiktet. Mamma fick reda på det, pratade med skolpsykologen och överbrydde sig i några veckor fast jag bett henne att inte fråga hur det var och kunna acceptera att jag inte ville prata med henne eller att hon skulle kunna ta att jag sa att det var bra. Sedan slutade hon bry sig över huvud taget, även fast jag grät precis framför henne. Hon vet också att jag har problem med att vara social, umgås med mycket folk och vara med någon en längre tid om jag själv inte vill. Ändå tvingar hon mig till att följa med överallt, överallt och vara med på alla släkttillställningar fast jag ber om att få gå undan eller inte följa med just för att jag vet att jag inte alls mår bra av det. När jag säger att jag inte mår bra av det säger hon att det är bra träning, men om jag går undan så fort jag får chansen är det ju ingen bra träning alls. Jag kan få ångest, kallsvettning, lätta skakningar osv. när jag umgås med någon men hon vill verkligen inte förstå hur jobbigt det är för mig. Nej, det är bra träning för mig att må ännu sämre och knappt kunna prata med någon på flera dagar och bara gråta. Och jag ska visst alltid bjuda till om vi har gäster, och jag fattar att jag borde göra det, men det är så otroligt svårt att orka göra det. Och nej, det går inte att säga till henne, prata med henne, för hon vet redan men vill inte inse att det inte är bra än. Tack om du läste. 
... för jag glömde bort att vara rebell!
7 jan, 2012 01:16 |
|
linnvendela
Elev 
|
Funderar på varför jag inte är död för länge sen...?
Jaha. 7 jan, 2012 01:22 |
|
Borttagen
|
Skrivet av linnvendela: Funderar på varför jag inte är död för länge sen...? För att du är alldeles för fin för att försvinna! Tänk på hur långt du kommit, lova att du inte ger upp nu. ♥ Finns bara ett sms bort ♥ 7 jan, 2012 01:23 |
|
Jac
Elev 
|
Jag skrev till killen jag är kär i på fb att jag var kär i honom. Och nät han svarat tror han att jag är facecraped! Sen säger han att han inte är kär i mig och då låsas jag att jag är facecraped och är en nära vän till mig skälv! Han fattade ingenting då
7 jan, 2012 01:31 |
|
lillamymin
Elev
|
sten: Prata med din mamma. Hon tycker säkert också att det är svårt. Kanske vet hon inte riktigt hur hon ska göra. Säg att det är svårt. Förklara det för henne. Hon behöver få veta. Att inte vilja bli frisk är oftast en del av hela paketet. Men det går över, hoppas jag. Det verkar om du gått igenom en del. Och jag känner igen mig i hela processen. Tro på att människor bara vill hjälpa dig. Men det är extremt svårt när man inte vet hur personen tänker och känner. Man vet inte om det man gör bara gör det värre eller lättare. Försök att få det att funka. Det klarar du.
linnvendela: Ska jag vara ärlig? Därför att du inte vill. Hur nära man än kan komma gör man det inte, för man vill inte. Djupt där inne vet du det, den sista reflexen, överlevnadsinstinkten. Det finns för mycket som är värt att leva för, och mörkret är för lång borta, för okänt. Just därför. Du är fin och underbar, glöm inte det. Det vet du. Och det är för många som inte skulle vilja se dig på andra sidan. Jac: Ajdå, det är hemskt surt när sånt händer. Jag hoppas att du inte är allt för förstörd. Det är inte kul alls, inte kul alls. Du får försöka ta dig igenom det. Okej? Fall inte ner helt, det är det inte värt. Och så hoppas jag att det ordnar sig. Love might be blind now, but it'll come to you when it's your turn. Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. 7 jan, 2012 01:34 |
|
Borttagen
|
Skrivet av sten: Hur gammal är du? Ingen behöver svara på det, vill bara tänka att någon vet hur det är. Och det känns som det enda jag gör är att klaga här på hur synd det är om mig. I alla fall; Det är fastställt att jag är "svårt deprimerad". Jag vill inte själv att det ska bli bättre. Jag berättade för min idrottslärare att jag inte ville vara med på idrotten, eftersom det ger mig ångest. Så jag blev tvingad till skolpsykologen, annars skulle de ringa hem till mina föräldrar vilket jag inte ville. Sedan ringde de i alla fall, och jag hade ännu mindre lust att gå till psykologen. Och jag skämdes varje gång någon såg mig öppna dörren till rummet och gå in och komma ut med tårar i hela ansiktet. Mamma fick reda på det, pratade med skolpsykologen och överbrydde sig i några veckor fast jag bett henne att inte fråga hur det var och kunna acceptera att jag inte ville prata med henne eller att hon skulle kunna ta att jag sa att det var bra. Sedan slutade hon bry sig över huvud taget, även fast jag grät precis framför henne. Hon vet också att jag har problem med att vara social, umgås med mycket folk och vara med någon en längre tid om jag själv inte vill. Ändå tvingar hon mig till att följa med överallt, överallt och vara med på alla släkttillställningar fast jag ber om att få gå undan eller inte följa med just för att jag vet att jag inte alls mår bra av det. När jag säger att jag inte mår bra av det säger hon att det är bra träning, men om jag går undan så fort jag får chansen är det ju ingen bra träning alls. Jag kan få ångest, kallsvettning, lätta skakningar osv. när jag umgås med någon men hon vill verkligen inte förstå hur jobbigt det är för mig. Nej, det är bra träning för mig att må ännu sämre och knappt kunna prata med någon på flera dagar och bara gråta. Och jag ska visst alltid bjuda till om vi har gäster, och jag fattar att jag borde göra det, men det är så otroligt svårt att orka göra det. Och nej, det går inte att säga till henne, prata med henne, för hon vet redan men vill inte inse att det inte är bra än. Tack om du läste. Du kan alltid prata med psykologen, eller i värsta fall med Socialen. 7 jan, 2012 01:36 |
|
sten
Elev
|
lillamymin
Ja, jag borde prata med henne, men det känns liksom som om hon inte vill lyssna på det, som om hon vill låtsas att det är bra och blir bättre bara man gör det där som man inte mår bra av. Tack. 80Hydrargyrum Jag fyller fjorton i år. Den psykologen jag gick hos har slutat arbeta i min kommun eller något, och jag vill helst inte prata med henne igen. Det hjälpte inte alls, verkligen ingenting.
... för jag glömde bort att vara rebell!
7 jan, 2012 01:39 |
|
Borttagen
|
sten: Jag förstår det problemet. Men då kan jag tyvärr råda dig att kontakta Soc.
7 jan, 2012 01:42 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen