PRS Lupple & Medi

"Skulle hon?" Han såg på honom och såg sedan mot hennes hals och vidrörde den lät och suckade.
"Kanske men vad oroar dig? Är det att hon hade ett kors eler att hon inte lyder oss till hundra procent?" Han skrattade innan han nålen när han var klar och plåstrade om såret och suckade.
"Hon klarar mycket nu."

Alrik suckade lågt och ryckte på axlarna.
"Nej kanske inte med hon skulle inte lita på mig som läkare." Sa han lågt och drog med fingrarna över hennes kind och såg på plåstret.
"Jag tänker bandage? Är inte det typ bättre?" Sa han fundersamt och studerade såret. Det var stort alltså.
" Jag vet inte Victor, allt." Sa han och bet sig lite i läppen.
" För det första skulle någon av dem ge upp? De skulle strida till sista vampyr föll för hennes skull.
"Och kärlek liksom försvinner inte. " Sa han och lyfte upp det andra halsbandet med tanden på.
" Vad är detta liksom? Jag kan inte ens ta av det. " Suckade han.
Lyfte sedan hennes vänster hand. "Och den? Det försvårar allting. Många skulle inte backa oss på grund av den." Viskade han.

Han tog upp ett bandage och började linda hees arm och log svagt.
"Men hon är våran och hennes blod är så sällsynt så ingen skulle vilja säga emot." Han lyffte upp henne i famnen och höll henne mot kroppen och bäddade ner henne. Han öppnade fönstret på glänt och satte sig för att hålla henne under uppsikt. Han såg på hennes finger och tog hennes hand och försökte få av ringen utan att lyckas.
"Är du lycklig?" Viskade han och smekte hennes kind.

Han suckade lågt och nickade.
" Vi får hoppas det. Men det finns de som är äldre- traditionella." Suckade han och såg fönstret öppnas och log svagt.
Såg sedan på hur han försökte få av ringen.

Dorian satt på helspänn, hade följt allt som skett i rummet och så öppnades ett fönster längre bort och han hörde dem.
Han hörde dem tala och ilskan liksom kokade i honom.

Han sjönk återigen ner på stolen och såg på Alrik.
"Varför kan vi inte få av ringen? Hon kommer ju att fråga." Han såg mot fönstret och reste sig och stängde det genast. Kom ihåg sitt misstag och smekte henne över bandaget.
"Hon är så bräcklig det är inte kul. Jag vill bita hennes nacke precis som du." Han förde sin hand mot hennes nacke och böjde sig framåt och kysste den ömt.

Häxan kom in och såg på dem.
"Nu kan varken varulvar eller andra väsen komma in om hon inte bjuder in dem." Hon sträckte ut handen.
"Betalningen?"

" Inte fan vet jag, äkta kärlek eller nått." Suckade han, lät honom gå och stänga fönstret och studerade honom och henne.
" Fresta inte dig själv." Varnade Alrik och suckade.
"Mm hon kommer fråga. Vem tror du hon gillar bäst, dig eller mig?" Frågade han fundersamt och såg på häxan.

"Vi är mitt uppe i ett samtal." Suckade han men vände sig mot häxan.
"Vi tackar dig." Sa han och la fram betalningen i hennes hand.
"Seså ut." Sa han och vinkade mot den andra dörren.

Simon stod vid sidan av huset och kände på väggen.
" Det är jävligt skyddad." Viskade han och ilskan syntes.
" De går emot naturen." Förklarade han.
"Dorian. Kom." Viskade han och Dorian som stirrade på fönstret hörde sitt namn och tog sig smidigt dit och stod gömd i skuggorna.
" Häxblod? Sugen? " Sa Simon torrt. Dorian flinade till.
" Gärna."Viskade han och ställde sig strategiskt. Det var ju bara att döda varenda en av dem som var kopplade till detta hus.

"Vi uppfostrade henne att inte ha favoriter." Han kysste hennes läppar och stoppade om henne och såg på häxan.
"Tack som Alrik sa kan du gå."
Häxan muttrade något och gick ut från huset och stängde dörren efter sig och började att gå.
Willow öppnade sakta ögonen och såg sig om.
"Alrik?"

Alrik flinade till.
"Sant." Sa han och smekte henne sakta över halspulsådern och följde häxan med blicken.
Flyttade handen mot hennes läppar och smekte dem försiktigt och studerade henne.
"Hej där käraste." Viskade han och släppte lös henne och drog in henne i sin famn.
"Åh hur är det? Dumma jag med min dumma nål." Viskade han sorgset och smekte hennes hår.
"Men allt är bra nu. " Viskade han och visade hennes arm men spelade oerhört sorgsen och skamsen.
"Kan du förlåta mig?" Viskade han bedjande och smekte hennes kind sakta.

Dorian såg häxan och i samma stund som hon passerade gränden ryckte han in till sig med väldigt fart och kraft och lät tänderna sjunka in i hennes hals.
Simon stoppade hennes magi och belöningen hon haft i handen föll ur hennes händer.
När hon nät och jämt var levande så släppte han taget.
"Vem tjänar du?" Morrade Dorian och hon började tala i tungor och han knäckte nacken av henne samma stund och hon föll död ned på marken.

Simon stirrade. "Hon sa jag tjänar mörkret, mörkrets herre är allt." Sa han lågt. Dorian förstod ingenting, utan studerade byggnaden som verkade respektabel, en barnhem. Folk pratade positivt om det.
"Lämna ett meddelande kanske?" Viskade han lekfullt och bar upp kroppen men Gustaf skakade på huvudet.
"Nej. Inte synas." Viskade han.
" Deras bäste häxa är borta. Vem ringer dem nästa gång?" Viskade han.

"Ja jag kan förlåta dig om du ger mi en chokladkaka och en tunnare nål nästa gång." Hon smekte honom över håret och kramade om honom.
"Men du ska vara snäll och inte sticka mig med nålar. Det gör rätt ont." Hon log och såg på Victor och log.
"Ska jag få mat sart?"
Han log och nickade.
"Självklart det är middag snart och du behöver näring." Viskade han och såg på Alrik. Han låtsades vara skamsen. Med en suck lämnade han rummet och gick till köket och började laga mat.

Han kramade henne tillbaka och nickade sakta.
"Självklart min käraste." Viskade han och pussade henne på pannan.
"Vill du gå ned och äta middag nu?" Frågade han nyfiket och tog hennes hand mjukt.