prs yehet & kkaebsong

Med rynkade ögonbryn nickar Joshua lätt, kanske nittonåringen har rätt, även om han själv inte vill att det ska vara så. Dumma kropp, dumma sår.
"Men jag vill ha en kyss." Gnäller han tyst med ett svagt leende, orättvist. Joshua för tummen mot den äldres, och trycker dem försiktigt mot varandra. Som en överenskommelse. "Mm, deal."

”Hur ska du förklara ditt tillstånd för din kära mor och broder då?” Undrade Zihao och fångade in hela Joshuas hand i sin egen, istället för att bara deras tummar skulle vidröra varandra. ”Du kan ju inte precis dölja allt det här, hur mycket du än vill”, fortsatte han menande och nickade mot artonåringen. ”Jag menar, du är sängliggande och har typ hundra sår, kan knappt röra på dig utan att bli alldeles blek och kallsvettig.” Nej, nittonåringen kunde verkligen inte förstå sig på hur den yngre planerat att dölja det som hänt under gårdagen. Man blir inte så blåslagen av att ramla över en rot direkt.

Det är en väldigt bra fråga, hur ska han förklara för sin bror och mor? De två kommer sannerligen ha ett antal frågor om varför artonåringen är sängliggande.
"Jag antar att jag får skylla på förkylning.. att den blivit ännu värre." Påpekar Joshua, usch vilka lögner det skulle vara. Men i slutändan skulle det vara bättre för de nära och kära. Att njuta av tiden de har kvar istället för att konstant oroa sig. " Det kanske går, om jag har massor med långärmade tröjor på mig."

Vilken bra plan, host. Zihao betraktade Joshua ett slag, utan att säga någonting på ett bra tag. Var det verkligen värt att ljuga om något som detta? Tänk om det började gå utför och artonåringen blev sämre, vad skulle hända då?
”Joshua..” började nittonårigen tveksamt och fingrade förstrött med det rosa håret. ”Är det inte bara bättre att berätta? På så sätt blir allting gå så jävla mycket lättare”, mumlade han med rynkade ögonbryn och fäste ännu en gång blicken på den yngre. ”Det känns bara som att det bara skulle resultera i positiva saker.”

Med en lätt suck vilar Joshua återigen huvudet mot Zihaos bröstkorg medan blicken vilar på de många såren.
"Kanske," börjar han i mumlande ton och rynkar lätt på ögonbrynen. "Jag kan berätta för dem om det kommer till det, men jag tycker att det är bättre att hålla det för mig själv ett tag. Så länge jag kan. Jag menar, det är bättre att de är bekymmerfria så länge som möjligt "

”Märker jag att du blir ens en gnutta sämre kommer jag gå och prata med din mamma, bara så att du vet”, konstaterade Zihao med en butter min. ”Men så länge du läker och blir bättre antar jag att det inte direkt finns någon anledning till att berätta för dem”, erkände han därefter. Jo, det fanns visst en del anledningar till varför det kunde vara bra att berätta. Däremot orkade den äldre inte riktigt ta den konversationen, då han också kände sig alldeles matt och helt slutkörd. ”Usch, jag vill bara stanna i den här sängen resten av dagen.”

Det är nog rättvist, att tala om det för dem om det blir värre. Joshua nickar, tyder på att det är okej.
"Visst, men jag tror verkligen inte att det kommer det." Säger artonåringen med ett svagt litet leende över läpparna. "Hmh, osäkert om du kommer få det tyvärr, någon av oss kommer behöva fixa te. Mig är uteslutet, som tur är."

Nittonåringen blängde stint på Joshua med en ännu mer butter min än förut.
”Men jag har faktiskt också ont”, gnällde han och putade med underläppen samtidigt som de smala ögonen spärrades upp. ”Kan inte Samuel fixa allting? Annars kommer jag bara råka ställa till det”, knotade han sedan. Det var ju ändå lite sant - att Zihao var extremt begåvad när det kom till att stöka till allting och förstöra saker. Han hade till och med lyckats förstöra en sten en gång, vilken bedrift.

"Men Samuel har nog tröttnat på oss.." suckar Joshua och gräver ner ansiktet i nittonåringens tröja, dear täcket över överkroppen. Nej han orkar inte lägga bandage om det just nu, det får han göra senare. "Han hjälpa oss en hel del igår, kanske han kan fixa en kopp te eller två men han har andra saker att göra ibland också. Även om det kanske inte verkar som det ibland."

”Så med andra ord måste jag fixa all mat, allt te och i princip allting annat under dagens gång?” Undrade Zihao som på något sätt fått ännu ondare i kroppen, bara av att tänka på det. Visserligen hade han ingenting att klaga på, men det hindrade honom inte från att göra just det - klaga. ”Nåja, det får väl bli så då”, konstaterade han därefter med en liten suck och började göra sig redo för att resa sig upp. ”Vad vill du ha för te? Svart? Grönt?” Undrade nittonåringen och drog på sig sockorna som Joshua stickat åt honom. Väldigt mjuka och sköna, defintivt approved.