Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Valmo: Du är perfekt som du är, det är alltid insidan som räknas. Din insida är täckt av diamanter, medans många andras är täckta av slem och vårtor. Du ska därför inte bry dig om vad andra säger. Tänk alltid på att det är insidan som räknas.
5 jan, 2012 15:28 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Valmo: Du är perfekt som du är, det är alltid insidan som räknas. Din insida är täckt av diamanter, medans många andras är täckta av slem och vårtor. Du ska därför inte bry dig om vad andra säger. Tänk alltid på att det är insidan som räknas. Försöker så gott jag kan, men desto fler som påpekar, detsto svårare är det... 5 jan, 2012 15:31 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Dom ska inte få påpeka det, det är dra att inte vara som alla andra. För då är man sig själv. Skrivet av Borttagen: Valmo: Du är perfekt som du är, det är alltid insidan som räknas. Din insida är täckt av diamanter, medans många andras är täckta av slem och vårtor. Du ska därför inte bry dig om vad andra säger. Tänk alltid på att det är insidan som räknas. Försöker så gott jag kan, men desto fler som påpekar, detsto svårare är det... 5 jan, 2012 15:37 |
|
Borttagen
|
Nu känns det som att jag behöver skriva av mig. Även fast jag var hos min psykolog för några timmar sen, så hjälpte det inte, för att han är så jävla dum.
Jag känner mig jätteignorerad. Av hela familjen, av min kille, av alla sk vänner. Det känns som att jag inte betyder någonting längre för någon. Som om jag aldrig fanns. Idag, på mötet med Jimmy, min psykolog, skulle vi bara jobba med min socialfobi. Jag menar - jag är psykotisk, paranoid, jag skadar mig själv (mer eller mindre iaf, beror på hur man ser på det), jag är allvarligt deprimerad, jag har tvångstankar, jag har sjuka påtvingade fantasier om att jag ska mörda alla de som någonsin sårade mig. Och vi ska prata om min socialfobi istället, och hur jag ska klara av att åka buss/handla/gå i skolan. Fattar han inte? Fattar ingen? Ska jag verkligen behöva skada mig själv ordentligt för att få hjälp? Hjälp som jag behöver? Jag har redan gått i terapi för socialfobi. Varför ska jag jobba med någonting jag redan har jobbat med, och inte mina självmordstankar? Jag kan gå och prata med mamma, visst. Inga problem så. Förutom det att hon inte märker att jag mår dåligt. Lucas fick åka till psykakuten när han mådde dåligt, inget prat. Jag kan få Atarax. Det hände minst tre gånger - jag fick Atarax, istället för att åka till psykakuten och hjälpa mig. Kommer jag in till mammas sovrum och säger att jag "mår blää" så säger hon "ta Atarax och gå och sov så går det över" eller bytte ämne. Jag förstår att det är jobbigt för henne, hennes man är alkoholist, och två yngsta barn har psykiska problem, så hon kan inte jobba, och svenska är inte hennes bästa sida. Men ändå... jag känner mig ignorerad av henne. Som att hon försöker få bort det där att hennes barn mår dåligt. Och så har vi min kille. Världens underbaraste person som jag har träffat, verkligen. Han mår jättedåligt psykiskt själv nu, han är väldigt off. Imorgon fyller han år, så jag och mamma tänkte överraska honom. Jag frågade bara om han är hemma, för jag tänkte komma förbi. Han sa att jag gör som jag vill, hans familj ska vara där så han kan vara upptagen. Nu sitter jag och gråter här - vill man vara snäll ska man alltid få en massa skit. Och med tanken att jag är paranoid - jag får alltid för mig att är det någon som inte har tid för att vara med mig iaf en kort stund, så hatar de mig. Det är sjukt, en vanlig, frisk människa skulle tänka "Jaha, han/hon är upptagen, vi hittar på nåt en annan dag". Men jag, som är paranoid, får för mig massa saker. Så idag fick jag för mig att han inte älskar mig längre och inte vill vara med mig för att jag kanske är irriterande eller något. Jag känner mig så värdelöst och hopplöst. Ska jag berätta för mamma att jag vill åka in till psyket innan jag bränner mig själv med cigg, eller innan jag kliar sönder mina händer igen ska hon säga att jag ska ta Atarax och gå och sova. Även om jag vet att det kan sluta väldigt illa. Det räcker med att den lilla personen i mitt huvud säger att jag inte duger. Om rösterna säger något igen, kan det sluta väldigt illa, för de har nästan övertygat mig om att jag inte duger och alla hatar mig. För vad är jag egentligen? Ett stort ingenting. Hopplöst litet psykfall. Tack för att ni orkade läsa igenom det, om ni nu gjorde det. Det kändes inte alls bättre nu efter jag har skrivit av mig. Men någon måste ju få veta. 5 jan, 2012 15:38 |
|
Borttagen
|
Läste idag på skolia om vad som hände hänt på min skola. 30 krossade fönsterrutor. 1 nerbränd container. 1 sönderslagen flaggstång som nån hade lyckats bryta av med hjälp av en raket sas det. 1 raket som hade tagit in sig i ett krossat fönster och förstört. Vandalisering som lyckades fångas på kameran men gärningsmänniskorna är inte identifierade. Bitrände rektor sa om det här fortsätter så kommer nog skolan stängas ner och vi har fått macbooks o allt. Det blir för mycket för skolan att betala...
5 jan, 2012 15:49 |
|
Li
Biträdande rektor 
|
Jag tycker att det är så ofantligt jobbigt att människor, när man fixar några roliga event eller liknande, ska komma och gnälla om att det inte är på platser som passar dem. Jag förstår att det är jobbigt att på långt borta från saker, men jag finner det så otroligt ologiskt och det gör mig typ folkilsk när folk går på om att man väljer dåliga städer för att ha event bara för att man har det i Stockholm.
För det är ju inte så att eventen jag arrangerar, har hand om och fixar lokal till är i Stockholm för att jag bor här och att det är det som ens gör det möjligt. Nej, på vissa personer kan det låta som att man är the 'uberbitch of hell som bara väljer Stockholm för att jävlas med alla som bor i andra städer. JAPP THAT'S ME. Alltså förstår man inte själv att event som arras av folk, arras där personerna BOR? Inte för att man väljer stad man tycker är snyggast, bäst och vackrast, utan för att man bor där. Man kan ju aldrig i hela livet fixa ett event i en stad där man inte bor, det vore ju absurt. Och det finns ju inget som säger att dessa personer som inte kan åka till andra platser inte kan fixa egna event, träffar, fikastunder eller vad det nu är. Att fixa event, träffar och liknande är det ingen som har någon ensamhetsrätt på. Men jag blir så sjukt provocerad av att alltid när man jobbar hårt för att fixa något roligt behöva mötas av gnäll om att man gör aaallt i Stockholm. MEN JAG BOR JU HÄR. Nej jag tänker inte fixa event i mitten av Sverige för att det är rättvist för alla. Jag tänker inte göra någon sorts omröstning om var som det bor flest personer som kan tänkas komma och ha event där. Jag fixar event, lägger ner tid, svett och tårar, på ett ställe där jag bor, ett ställe jag känner till. Finns inget som säger att någon annan inte också får göra ett event. Och eventen jag gör, blir i Stockholm. Precis som eventen andra gör blir i Kalmar, Växjö, Östersund, Åre, Göteborg, eller wherever de bor. Åh vad trött jag blir. without something there is no nothing 5 jan, 2012 18:10 |
|
Borttagen
|
Li - Gudars vad jag känner igen det där! Det är likadant när man arrangerar lajv eller vad som helst egentligen. Alltid folk som gnäller.
Tycker det är perfekt att arrangera saker i Stockholm. Det går ju alltid tåg och bussar dit, det ligger trots allt ganska mitt i Sverige och dessutom brukar det vara ganska lätt att få tag i någon att låna en sovplats hos ifall det krävs. Stå på dig och säg åt folk att ordna saker där de vill ha dem om det skall vara så. Och du, slit inte ihjäl dig. Det skall ju vara roligt att göra events, men ibland glömmer man bort det för allt det jobbiga och det är så man gör för att lägga ned totalt (jag arrangerade ingenting på flera år på grund av det). Tänk att på varje person som gnäller finns det minst dubbelt så många som inte säger något, men som uppskattar det man gör! 5 jan, 2012 18:26 |
|
carro78
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: jag hoppas att du vet att jag och (vad jag vet) alla andra på the dark side gillar dig!! Och jag tycker att du borde prata med din mamma och säga hur du känner när hon säger så.Nu känns det som att jag behöver skriva av mig. Även fast jag var hos min psykolog för några timmar sen, så hjälpte det inte, för att han är så jävla dum. Jag känner mig jätteignorerad. Av hela familjen, av min kille, av alla sk vänner. Det känns som att jag inte betyder någonting längre för någon. Som om jag aldrig fanns. Idag, på mötet med Jimmy, min psykolog, skulle vi bara jobba med min socialfobi. Jag menar - jag är psykotisk, paranoid, jag skadar mig själv (mer eller mindre iaf, beror på hur man ser på det), jag är allvarligt deprimerad, jag har tvångstankar, jag har sjuka påtvingade fantasier om att jag ska mörda alla de som någonsin sårade mig. Och vi ska prata om min socialfobi istället, och hur jag ska klara av att åka buss/handla/gå i skolan. Fattar han inte? Fattar ingen? Ska jag verkligen behöva skada mig själv ordentligt för att få hjälp? Hjälp som jag behöver? Jag har redan gått i terapi för socialfobi. Varför ska jag jobba med någonting jag redan har jobbat med, och inte mina självmordstankar? Jag kan gå och prata med mamma, visst. Inga problem så. Förutom det att hon inte märker att jag mår dåligt. Lucas fick åka till psykakuten när han mådde dåligt, inget prat. Jag kan få Atarax. Det hände minst tre gånger - jag fick Atarax, istället för att åka till psykakuten och hjälpa mig. Kommer jag in till mammas sovrum och säger att jag "mår blää" så säger hon "ta Atarax och gå och sov så går det över" eller bytte ämne. Jag förstår att det är jobbigt för henne, hennes man är alkoholist, och två yngsta barn har psykiska problem, så hon kan inte jobba, och svenska är inte hennes bästa sida. Men ändå... jag känner mig ignorerad av henne. Som att hon försöker få bort det där att hennes barn mår dåligt. Och så har vi min kille. Världens underbaraste person som jag har träffat, verkligen. Han mår jättedåligt psykiskt själv nu, han är väldigt off. Imorgon fyller han år, så jag och mamma tänkte överraska honom. Jag frågade bara om han är hemma, för jag tänkte komma förbi. Han sa att jag gör som jag vill, hans familj ska vara där så han kan vara upptagen. Nu sitter jag och gråter här - vill man vara snäll ska man alltid få en massa skit. Och med tanken att jag är paranoid - jag får alltid för mig att är det någon som inte har tid för att vara med mig iaf en kort stund, så hatar de mig. Det är sjukt, en vanlig, frisk människa skulle tänka "Jaha, han/hon är upptagen, vi hittar på nåt en annan dag". Men jag, som är paranoid, får för mig massa saker. Så idag fick jag för mig att han inte älskar mig längre och inte vill vara med mig för att jag kanske är irriterande eller något. Jag känner mig så värdelöst och hopplöst. Ska jag berätta för mamma att jag vill åka in till psyket innan jag bränner mig själv med cigg, eller innan jag kliar sönder mina händer igen ska hon säga att jag ska ta Atarax och gå och sova. Även om jag vet att det kan sluta väldigt illa. Det räcker med att den lilla personen i mitt huvud säger att jag inte duger. Om rösterna säger något igen, kan det sluta väldigt illa, för de har nästan övertygat mig om att jag inte duger och alla hatar mig. För vad är jag egentligen? Ett stort ingenting. Hopplöst litet psykfall. Tack för att ni orkade läsa igenom det, om ni nu gjorde det. Det kändes inte alls bättre nu efter jag har skrivit av mig. Men någon måste ju få veta. 
5 jan, 2012 23:48 |
|
hyperion
Elev 
|
Alltså, ååååh. Jag har en tid att passa idag, och jag ville hinna få lite saker gjorde innan så ställde väckarklockan på nio. Och om jag är trött så kan det ta ett tag innan jag inser att den ringer, och eftersom pappa och HANS jävla hockeymatch väckte mig hur många gånger som helst under natten så är det väl inte så konstigt om jag blir det.
Sen, blir han skitförbannad för att han blir väckt av min väckarklocka, och börjar skrika som fan på mig. Jag hade frågat om han kunde väcka mig så han skulle slippa bli väckt av den, men nej. Och jag tänkte fine, då ställer jag den lite tidigare för jag hade ju planerat att få sova hela natten och inte vara så trött vid nio. Och han vet ju liksom att han brukar bli väckt av min, så be mig inte ställa den om du inte vill riskera det. Och det händer skitofta att jag blir väckt av att han springer runt på helgmornarna när jag varit uppe sent, men inte fan ställer jag mig och skriker på honom. Även på vardagar kan han väcka mig när han går vid typ 6 trots att jag börjar 10, men jag blir ju inte sur för det. Men det är väl en jävla skillnad tydligen. Så ursäkta kära far för att jag existerar och att min hjärna är lite långsam när du och din jävla hockey har hållt mig uppe halva natten. Förlåt så jävla mycket.  
6 jan, 2012 10:08 |
|
Borttagen
|
Jag är så trött på att alltid lastas som den som gjort fel. Alltid vara "the bad guy". Jag är så trött på det epitetet, särskilt när det kommer från någon jag en gång trodde stod mig närmare än min egen familj.
6 jan, 2012 17:55 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen