prs yehet & kkaebsong

"Åh, det är ditt fel att min tandborste är död." gnäller Joshua med en grimas och gömmer ansiktet under täcket. Zihao luktar iallafall bättre, det är åtminstone något positivt, påminner artonåringen sig själv. Juste, se saker alltid från den ljusa sidan. "Väldigt elakt av dig Zihao, varför använde du inte bara din egna för? Det är ju trots allt din, istället för min."

”För att allting som är ditt är mitt, har jag bestämt”, kvittrade nittonåringen och log ett litet finurligt leende. ”Alla dina kläder kommer att gå sönder, för ska ta mig fan trycka mig in i alla dina tröjor och byxor”, fortsatte han och slängde armarna om Joshua, försiktigt men samtidigt bestämt. Zihao kunde ju inte hålla sig borta, precis som vanligt. Skulle han någonsin kunna göra det? Låta bli att klänga på Joshua? Om inte ens såren hindrade honom från att tänka efter två gånger, var det nog nästan ingenting som kunde göra det.

Med en butter blick drar Joshua återigen täcket över sitt ansikte och gnäller, ja det är toppen hur han kan använda det lilla hundvalpslätet för att irritera Zihao.
"Du får inte ta sönder mina kläder!" protesterar han och ruskar på huvudet, nej där går gränsen. Med stora ögon kikar han upp mot nittonåringen. "Det ska du inte, de kommer inte passa dig alls."

Orättvist, Zihao had ju lånat ut en massa kläder till Joshua. Nittonåringen putade med läpparna och blängde på sin blivande make, både på grund av kläderna och gnällandet som ofrivilligt fick hjärtat att smälta.
”Men du har fått låna mina kläder typ hundra gånger”, klagade han och fortsatte se extremt missnöjd ut. ”Vill du att jag också ska börja gnälla eller? För kan göra det om du vill, tjuta precis som ett brandlarm..” knotade han därefter.

"Skillnaden Zihao är att jag får plats i dina kläder, eller ja de dränker mig, men jag får fortfarande plats i dem. Du, däremot, är så pass lång och välbyggd att du inte skulle få mina byxor över knäskålarna." Visserligen kan det vara överdrivet, men struntsamma. Zihao förstår vad han menar i vilket fall som helst. Besviket putar Joshua med läpparna och skakar uppgivet på huvudet. "Nej, det vill jag inte. Men jag gillar bara att irritera dig.." påpekar artonåringen med ett litet leende spridandes över läpparna.

”Jo jag vet, men vill ändå försöka”, muttrade nittonåringen och gosade ner sig intill Joshua med en liten suck. ”Vill inte gå en minut utan att vara nära dig”, förklarade han sedan och rodnade svagt. Orden studsade fortfarande omkring i huvudet på honom, lång och välbyggd. Det var positiva saker. Han borrade ner ansiktet i en av de smala axlarna, försökte insett halvt desperat försök att dölja sina röda kinder. Komplimanger hade aldrig riktigt varit hans grej och Zihao hade fortfarande svårt att hantera dem. ”Kan jag inte få en liten kyss nu då? Jag är ju så lång och välbyggd..” Ja, logiken spelade verkligen en stor roll. Inte.

Det tar inte lång tid för Joshua att inse hur generad Zihao blivit av de små komplimangerna. Med ett litet skratt höjer han blicken mot den äldre och nickar försiktigt.
"Du kan få en kyss, men inte för att du är lång och välbyggd." försäkrar han och låter sin hand finna den äldres ena kind, tummen stryker försiktigt över den varma huden. Artonåringen sträcker lite på sig och för deras läppar mot varandra i en varm kyss. Mycket bättre.

Herregud, Joshua kunde verkligen se rakt igenom Zihao inom loppet av några ynka sekunder. Kunde nittonåringen bli mer pinsam? Det var nog faktiskt svårt att toppa den granden av pinsamhet han för tillfället låg på..men han släppte genast de tankarna när deras läppar fann varandra. Han var förvånansvärt noga med att vara försiktigt och att inte röra någonstans där ett färskt sår kunde befinna sig. Det var säkrast att hålla händerna vid de smala axlarna, inte runt midjan bakom ryggen där de i vanliga fall brukade befinna sig.

Det är svårt att njuta av en vardaglig kyss när hela kroppen gör ont, vilket Joshua avskyr. Visserligen känns allting okej när han är nära Zihao, som att allt kommer att bli fint i slutändan, men överkroppen gör något förbaskat ont. Läpparna rör sig försiktigt mot varandra, artonåringen vågar inte gå in djupare, utan biter sig löst i läppen och lutar sin panna mot den andres.

Eftersom Zihao visste på ett ungefär hur ont Joshua måste ha det, kunde han inte ens bli en gnutta besviken när den yngre drog sig undan. Med ett litet leende, strök han några fingrar mot artonåringens kind som sedan letade sig nerför halsen, mot nyckelbenen.
”Det kommer att bli bättre, förr eller senare”, försäkrade han och slöt ögonen, lämnade en liten kyss vid den andres panna. ”Just nu borde du egentligen bara fokusera på att återfå strykan och läka, deal?” Fortsatte nittonåringen och gjorde trevande tummen upp.