prs yehet & kkaebsong

Dumt och stum ser Joshua upp mot den äldre, innan han skamset ser ner mot sina fingrar istället. Fingrarna stryks försiktigt över såren, de sticker ut från den vanliga, Lena och jämna huden.
"Inte klantig för att jag överlevde, klantig för att jag inte agerade snabbare." Försöker artonåringen att förklara med rynkade ögonbryn. Kanske det var dumt sagt.

”Hur skulle du ha agerat snabbare? Du visste väl inte ens att det där äcklet gick omkring och snokade bland träden? Sluta klanka ner på dig själv, precis som du brukar säga pt mig att sluta göra”, knotade nitonråognen ilsket och sjönk tillslut tillbaka mot kuddarna. Hela kroppen var alldeles slö och öm efter gårdagen, för att inte tala om de stackars benen som värkte. Men Zihao kunde verkligen inte tycka synd om sig själv, inte när Joshua låg bredvid med flera stor sår över överkroppen. ”Du gjorde allting precis rätt.”

Jo Zihao har helt rätt. Joshua kommer inte kunna vila om han konstant ska klandra sig själv. Med en lätt suck lutar han huvudet mot nittonåringens bröstkorg.
"Förlåt, du har rätt." Säger han med ett magert leende. "Det är bara så lätt att önska att jag kanske kunnat få bort honom innan han träffat mig. Så hade jag inte behövt ha de här dumma såren." Försöker han att förklara och rynkar lätt på näsan. "Men det är ingenting vi kan göra åt nu."

Rätt hade han förvisso, men det betydde inte att han påpekat det på rätt sätt. Nittonåringen sneglade på den yngre och lade ännu en gång försiktigt armarna omkring honom.
”De där dumma såren existerar inte ens i mina ögon, du ser precis lika bra ut som innan”, försäkrade Zihao allvarligt. ”Och egentligen så är ju allting mitt fel, eller hur?” Fortsatte han med ett litet bittert leende. ”Om jag inte hade stuckit iväg på egna äventyr bara för att jag var hungrig, hade jag kanske hunnit ge dig någon slags förvarning. Bra hörsel, du vet.”

Att Zihao ser honom som vanligt är ju alltid positivt, men hur ska Joshua kunna se på sig själv? Ärren är förskräckliga, Zihao kommer att tröttna på honom förr eller senare.
"Ingenting av det här är ditt fel Zihao, ingenting." Försäkrar han och kramar om den äldre försiktigt, känner hur smärtan slingrar sig över kroppen. "Haru gav mig en liten förvarning, jag var bara trög."

”Hur fan ska någon kunna begripa sig på den där lilla pälsbollen?” Undrade Zihao med en grimas och skakade på huvudet. ”Nej, du var inte trög, Joshua. Det är bara någonting dumt som du intalat dig själv”, knorrade han därefter och lämnade en liten kyss vid en av de puffiga kinderna. ”Tänker aldrig lämna dig ensam igen, inte ens när du typ duschar eller går på toa eller vad fan du nu kan tänkas hålla på med.” Nkttoneåongen skrattade till, jösses. Inget privatliv här inte. Nej, nej.

Med rynkade ögonbryn knöooer Joshua fingret mot den äldres kind och lutar med läpparna.
"Nej, snälla du. Lite privatliv behöver vi alla." Påpekar han med ett lätt skratt och låter sina händer vila mot nittonåringens kinder. "Jag har inte fått en kyss på läpparna bra länge Zihao." Muttrar han besviket och puffar upp sina kinderna där den andre lämnat små pussar.

Zihao höjde lite på ett ögonbryn och log så att tänderna syntes, alldeles röda och äckliga. En tandborste hade suttit riktigt fint, och kanske en våtservett eller två på det också.
”Jag tror inte att du vill ah någon kyss av mig faktiskt”, konstaterade nittonåringen, utan att kunna slita ögonen som fäst sig på Joshua. Den yngre var verkligen alldeles för underbar och vacker för sitt eget bästa. ”Men om du nu insisterar”, fortsatte han och lutade sig lite närmare artonåringen, tills deras läppar kom i kontakt med varandra.

Så fort Joshua får syn på skicket Zihaos tänder är i ångrar han sig.
"Okej, nej." Protesterar han och ruskar på huvudet, nittonåringen har ju faktiskt ätit ett rått rådjur. Usch och fy. "Kanske om du borstar tänderna.." hos Joshua är ju faktiskt en perfektionist, och hygienpryd.

”Men, Joshua”, gnällde Zihao och putade med läpparna, gjorde ett misslyckat försök till att vara gullig genom att spärra upp ögonen. ”Jag orkar inte resa på mig..snälla, bara en liten kyss?” Klagade han och borrade ner ansiktet vid ett av nyckelbenen. Nej, nittonåringen orkade verkligen inte resa på sig, ännu mindre lämna den varma, mjuka sängen och dess många filtar och kuddar. Det skulle krävas mycket till för att lyckas få upp honom på benen igen.