Förändrad värld Lupple & Medi

Hissen stannade och dörrarna öppnades. De befann sig i en grotta och Theodore klev ut. Tjänare höll på att packa den stora båten och han log.
"Är du nöjd?"

"Jag lovar att inte göra något sådant igen. Jag gjorde det för att jag kände att jag skulle dö. Att det inte fanns något att göra. Jag ville bara till en del av skogen. Lägga mig och aldrig vakna..."

Aurora såg på båten och tappade hakan. "Ska vi åka den där?" Frågade hon stortögt. "Den är megastor." Viskade hon andlöst och nästan skuttade fram till den. Ville se allting.

Han nickade sakta. "Jag vet. Jag har förlåtit dig för det." Viskade han.

"Megastor är väl att ta i? Det finns mycket större och vi kanske kan åka med en sådan om ett år. När vi litar på varandra mer?" Frågade han och tog hennes hand.

Hissen var på väg upp och hon såg på honom.
"Tack men det blev ju koncekvenser av det. Jag är nu livrädd att göra dig arg."

Hon såg på honom. "Va? Du skämtar?" Frågade hon och rörde försiktigt vid de stora linorna som höll fast den. "Får jag gå på?" Undrade hon.

Rafael såg på henne och log sorgset. "Det var inte mitt val att straffa dig så hårt. Jag hade gjort det mildare." Lovade han och såg mot hissen.

"Det är klart att du får." Theodore lastade på det sista och såg på Hissen.
"Men gå och völj ett rum. Ni kommer få ett varsitt." Log han och nickade.

Hon såg oförstående på honom.
"Mildare? hur menar du?" Frågade hon och kände på halsen. Han hade inte bitit henne utan huggit.
" Tack.."

Aurora klev på med försiktigt steg på rampen upp. Nästan så att hon ville krypa upp men snart befann hon sig säkert på däck och började att leta efter rum. Valde ett med ett runt vackert fönster och som bara kändes mysigt. Hon satte sig på sängen och provade kudden. Den var bra.


"Ja vad som helst som inte innefattar att ge dig 100 rapp och brännmärka dig. "Sa han och såg hissen glida upp. "Är du redo?" Frågade han lugnt.

Hon gick vid hans sida och nickade.
"Ja." sa hon och såg på honom.
"Får jag fråga en sak? Vet att vi inte ska fråga så mycket men varför ska jag kalla dig Rafael och inget annat?" Hon lade huvudet på sned.
"Vi är inpräntade att säga mästare och efternamn." Sa hon tyst.

Han klev in och väntade in henne med ett mjukt leende. "Fråga på." Sa han mjukt och studerade henne för att sedan skratta till. "För att bli kallade Mästare La Cour ger mig obehagliga rysningar och påminner mig om min far och jag vill inte att du ska se mig så." Sa han ärligt.

Hon drog upp axlarna när han skrattade.
"Så du tar inte illa upp?" Frågade hon och kände hur de åkte ner.
"Sen ikväll vill du kanske kyssa på mitt ärr? Om du tycker det är vackert. Jag hatar det men det är bara ett tecken att jag är din."

"Nej jag tar inte illa upp så som du kanske är rädd för. Men jag föredrar mitt namn." Sa han mjukt. För att sedan le, sorgset. Vackert var det väl kanske inte. Han kände skam för det. "Jag kan kyssa dig på fler ställen ikväll." Viskade han i hennes öra.