prs yehet & kkaebsong

Joshua sluter ögonlocken och rynkar på ögonbrynen, det är en konstig tanke. Hur han inte haft några som helst planer på att tatuera sig för några dagar sen, och nu vill täcka varje ärr han har.
"Vad har du lust att göra då?" Frågar artonåringen tyst och låter fingrarna göra små mönster över Zihaos armar. Den rosiga färgen över kinderna får honom att le, Gud så sött.

”Det vet du redan”, påpekade Zihao och knäppte till Joshua löst i pannan med pekfingret. ”Du vet det där med att ta typ hand och tassavtryck? Det vill jag ha, sammanbundna med typ grenar eller någonting..äsch då”, muttrade han och gjorde en liten grimas. ”Förstår du ungefär hur jag menar i alla fall? Eller lät det helt sjukt dåligt?” Nittonårigen drog ner fingrarna mot den andres nyckelben, de fingrade lite. De där fina, markerade benen förtjänade absolut inte orden som var inristade i dem. Usch.

"Åh.. " börjar Joshua och nickar för sig själv, ideen är väldigt fin. Dock kommer han behöva få ta mer än en tatuering för att gömma ärren. "Jo, jag förstår. Det är en väldigt fin idé Zihao." Börjar han förstrött och gnuggar sig lätt om ögonen. "Kan försöka göra en bättre skiss till den, och så får du göra några ändringar om du vill. Vi måste gå till en bra tatuerare också."

Bra tatuerare måste de väl ändå kunna hitta någonstans? Det kluriga var snarare att komma på olika motiv och idéer. Zihao hade nästan börjat fundera på att göra flera tatueringar än den över ärret när han ändå var i farten.
”Du had ju redan gjort en snygg skiss, men har ingen aning om vart den befinner sig”, sade han och lutade dig lätt mot Joshua, tog en av de små händerna i sina egna och började pilla med fingrarna. ”Men du måste börja komma på idéer åt dig själv också..”

"Där nere någonstans har jag för mig," mumlar Joshua och ser ner på deras händer, sin lilla hand i Zihaos stora. Skrattretande, men det ger även en känsla av trygghet i artonåringens kropp. En väldigt fin och värdefull känsla. "Jag tror jag vet vad jag vill ha, på ett av nyckelbenen." Förklarar han i viskande ton, låter sin lediga hand röra vid ordet över högra nyckelben. "En liten varg, och en liten kopia av mig.. eller ja, en skuggning av en kille, som kramar om varandra med ryggen mot åskådarna. Tänker mig att nyckelbenet är en bro, och vi sitter vid kanten." Försöker Joshua att förklara.

”Åh”, började nittonåringen, vars ögon börjat glittra av någon slags förundran. Vilken underbar idé, helt klart överlägsen hans egen. ”Jag hoppas dock att den där vargen ska föreställa mig, annars blir jag väldigt, väldigt sårad faktiskt”, fortsatte Zihao med ett skratt och kunde inte hundra sig själv från att linda armarna omkring Joshua. Extremt försiktigt, för att inte råka vidröra såren allt för mycket. Men de var så extremt många att drt var väldigt svårt. Samtisdigt kunde han verkligen inte hålla sig borta, utan var helt enkelt tvungen att slingra sig runt artonåringen för stt lämna små pussar över hans ansikte.

Med ett litet skratt skakar Joshua på huvudet åt den äldre, han är riktigt lyckligt lottad att ha honom vid sin sida.
"Klart det ska föreställa dig, känner inte direkt några andra vargar." Påpekar han med ett leende, känner hur värmen stiger när Zihao slingrar sina armar om honom, medan ärren dunkar. "Jag vet inte vad jag ska göra åt dessa dock.. vill inte ha någon enorm tatuering över hela bröstkorgen." Viskar Joshua med rynkade ögonbryn medan blicken faller från Zihao till såren.

Ögonlocken som nyss varit slutna, for genast upp och pupillerna föste sig på den yngre. Zihao drog försiktigt en hand över några av ärren, lät fingrarna vidröra stygnen.
”Det finns ju många olika typer av tatueringar..eller så skiter du bara i att göra någon över bröstkorgen överhuvudtaget? Jag menar, det är inte direkt några fula ord som är inristade, utan bara ett bevis på hur modig och tapper du är”, mumlade nitonråognen med lätt rynkade ögonbryn. Nu var tårarna påväg att tränga sig ut igen, toppen. ”Ett bevis på att du överlevde..”

Joshuas önska att han kunde tänka i samma banor som Zihao, men just för närvarandet är det i princip omöjligt.
"Zihao, såren tyder inte på att jag är modig, utan väldigt klantig.. Jag borde ha handlat snabbare." Påpekar han och ser ner på såren, usch och fy. "Jag kommer att bli påmind varje dag, att tatuera över dem låter inte så dumt."

”Klantig? Nej nu får du ta mig fan ge dig”, utbrast Zihao och satte sig tvärt upp, med de mörka ögonen fästa på artonåringen. ”Kallar du dig själv klantig för att du överlevde? På riktigt, Joshua?” Fortsatte han skarpt. Gick han över gränsen nu? Det var inte helt omöjligt, men Joshua skulle absolut inte få gå och kalla sig själv klantig..inte många skulle ha klarat av situationen som den yngre försatts i. Och anledningen till att han ens varit ute i skogen var på grund av dumma, dumma Zihao.