Förändrad värld Lupple & Medi

Han nickade och gick till ett liten alkov och tryckte på en knapp i panelen och väggen flyttades. Där var det en hissdörr och han log.
"Flickor..."


Rhiannon såg på väggen och såg sedan nervös ut. Det här såg inte alls bra och hon satte handen mot hjärtat. Det påminde henne om resan upp till Allans kontor.

Aurora såg stortögt på det som skedde och såg sedan frågande på Theodore. "Ska jag gå in där?" Frågade hon, nyfiket men också nervöst. Försiktigt tog hon några steg närmare och studerade utrymmet noga.

"Vi får åka några gånger eftersom hissen är liten. Det är ganska behändigt. Så vill du åka först Aurora? Med mig?" Frågade han och sträckte ut handen.

Hon nickade sakta. Tog hans hand försiktigt och klev varsamt in i det lilla utrymmet. Hon gillade inte när det var litet men hon tog några djupa andetag och väntade.

Rafael såg på Rhiannon. "Hur är det?" Undrade han ömt.

Han tryckte på en knapp och dörrarna stängdes och hissen sattes i rullning. De åkte sakta neråt.

"Jag..." sa hon och satte handen mot hjärtat.
"Inget. Det är bara att jag tänkte på den gången...." Hon lade en hand på sitt ärr.

Aurora pep till när den började röra sig och fnissade sedan. "Nedåt?" Frågade hon nyfiket.

Rafael log mjukt. "Jag förstår." Viskade han och smekte hennes kind försiktigt. "Men inget farligt kommer hända dig i denna hiss." Lovade han ömt.

"Ja vi ska till en båt. Finns båtar i himlen?" Frågade han och skrattade.
"Om så vara så är du knäpp."

Hon lutade sig mot honom och suckade.
"Lovar du det? Jag är så rädd för att somna. Att vakna tillbaka på kliniken." hon hade vuxit så mycket under bara några veckor.

Aurora fnissade roat. "Nej i vattnet." Förklarade hon stolt.

Rafael såg på henne och smekte undan hennes hår. "Vi kommer vara så långt ifrån kliniken."Viskade han och såg på henne. "Du kommer inte hamna där igen."Viskade han ömt.

"Dåså då går hissen rätt." sa han och nickade.

Hon såg på honom och snyftade.
"Inte ens för min cancer eler för att gå till läkaren?" Viskade hon.
"Det är ett krav tror jag."

Hon kände försiktigt på väggarna och försökte lista ut hur det fungerade och hur långt de skulle åka.


Han såg på henne. Log svagt. "För de sakerna. Det första året. Sedan kommer det försvinna mer och mer." Viskade han. "Men jag kommer vara där och om du inte gör några som helst tokigheter då. Så kommer ingenting hända dig." Lovade han.