Life - Lupple & Medi PRS

"Det var min tanke." Hon log mot henne.
"Gabriel hämtar du en hårborste?" Hon såg upp på Gabriel med stora ögon och log mjukt.

Gabriel såg på henne och nickade. "Absolut." Log han och pussade henne på huvudet innan han gick iväg för att hämta en. Snart var han tillbaka och gav över hårborsten.

Hon tog emot den och räckte över den till Gabriels mamma.
"Så hur har du haft det medans jag var borta i 5 år?" Hon såg mot Gabriel och log svagt.
"Har han varit jobbig?" Frågade hon lite på skämt och nickade mot honom.

Hon suckade tungt och nickade. "Bra, men det har varit lite tuffa tider. "Suckade hon. "Först förlorade vi Gabriels storebror och sedan förlorade jag min man. Men min man var redo, inte min äldsta son. "Sa hon sorgset och tog emot borsten och började borsta igenom hennes hår. Hon skrattade sedan till. "Åh ja såklart, vi hade lite problem men han har blivit en god man. "Viskade hon stolt.

Hon hajade till.
"Du hade en bror? Hur kommer det sig att jag inte minns honom? Är det att magin fortfarande sitter i?" Hon såg ner.
"Det kommer vara tufft att förlora någon man älskar." Hon log svagt.
"Men man har sina minnen och det får man väl vara glad över. Att vara tillsammans så länge."

Gabriel nickade sakta. "Han var mycket äldre, sällan hemma. "Viskade han som förklaring och hans mamma log svagt. "Det är Roses pappa. " Viskade hon och skakade på huvudet. "Det är väldigt sorgligt alltihop. "Suckade hon för att sedan nickade. "Det gör ont, det kommer alltid göra ont men minnen är värda att vara lycklig över. "Viskade hon.

Hon såg på honom.
"Så Rose är din brorsdotter?" Hon såg på honom och log svagt.
"Då förstår jag bättre." Hon nickade.
"Snart kommer du kunna få liv igen. Våra barn kommer att älska att komma till farmor för mjölk och kakor."

Han nickade sakta. "Ja, men hon vet inte om det och hon ska inte veta om det... ännu. "Sa han och ryckte på axlarna. "Så servitrisen var inte helt fel ute. "Sa han och smekte hennes kind.
"Jag ser fram emot det. "Log hon lyckligt.

"Servitrisen?" Hon rynkade på pannan och såg sedan frågande ut.
"Hon är så rar. Hon är alltid så snäll." Hon hajade till.
"Men hon bor med sin farmor. Du är väl hennes farmor?" Hon såg upp.

"På glassbaren som tyckte att hon var lik sin far. Hon är jättelik min bror och vi är lika. "Förklarade han och nickade. "Hon är underbar. "Viskade han. Hans mamma suckade. "Jo det är hon, biologiskt. Det är en lång historia. " Sa hon suckande. "Jag såg alltid Jesper som min äldsta son men jag födde honom inte. " Förklarade hon enkelt.