PRS Lupple & Medi

Hon tog glaset och reste sig och höjde det och satte det mot sina läppar men en cirkel av ljus bildades om henne och efter en sekund försvann hon och glaset försvann till golvet.
"Willow!?" Maria såg sig förskräckt sig om och såg på Gustaf och sprang fram.
"Känner du av hennes doft?"

Hon föll genom mörker tills hon föll i en famn och hand placerades över hennes ögon och allt blev mörkt.
"Doktorn här du kan ta henne nu." Han log och fångade upp henne och lade huvudet på sned.

Dorian hann inte ens reagera, han såg ljuset och hörde sedan glaset krossas.
Han hörde Maria någonstans långt borta medan han bara stirrade framför sig.
Willow? Han försökte känna efter henne. Försökte hitta henne med det var ingenting.

Ingen verkade reagera, ingen verkade fatta fören Maria började röra sig.
Gustaf blev en varg snabbare än man kunde blinka och rörde sig fram mot hennes plats och försökte hitta en doft. Men det var som om den aldrig funnits. Han såg upp på Maria med sina vargögon och skakade på sitt stora huvud innan han ylade.
Ganska snart var huset omringat av vargar och de alla verkade springa runt i jakt efter något.

Simon låg som däckad på golvet en bit bort, som om någon slagit honom medvetslös.
Lathan stod med mobilen i handen och försökte ringa till någon.
Allie stod där med munnen öppen och sorgen syntes så tydligt i hela henne.

Men det var tydligast hos Dorian som liksom föll ihop till golvet, helt förstenad. Han rörde inte minsta lilla kroppsdel.


Läkaren skrattade högt och lyckligt och tog girigt emot henne.
"Tack." Sa han innan ett skott avlossades och personen som givit över Willow låg död på golvet.
"Äntligen är du tillbaka. "Viskade han och smekte henne lätt över håret och ledde bort henne till britsen och spände lite väl hårt åt vid både ben och armar.

"Hon kommer inte minnas att hon varit borta så gör det inte så hårt."
Han gick fram till henne och smekte hennes kind.
"Älskade vän vakna nu."
Willow slog trött upp ögonen och såg på läkaren och log mot honom.
"Ska jag ge blod?" Hon såg oroat på sina händer och gnydde.
"Det gör ont. Jag vill inte ligga fastspänd."

Tristan sprang fram till sin bror och hjälpte honom upp.
"Alexander vad hände?" Han lade sin arm om Dorian och ledde honom mot en soffa.
"Hon kmmer att komma tillbaka."

Läkaren stirrade irriterat mot personen men fokuserade sen helt och hållet på Willow som vaknade.
" Ja det är dags." Sa han och log svagt.
"Lovar du att vara snäll? Sist blev du så upprörd att du skakade mig." Sa han sorgset och såg på henne.
Det var absolut inte sant, men det hade fungerat förr.

Dorian kände att någon flyttade honom men kunde inte riktigt förstå varför. Det var ingen mening. Ingenting betydde nått.
Hans. Han kunde inte ens avsluta tanken.
Alexander stirrade bara omkring sig, uppenbarligen för chockad för att ens kunna processa. Han ryckte till då Tristan talade med honom.
"Vad hände?" Frågade han förvirrat, förstod inte alls vad han pratade om.

Lathan stirrade på mobilen, hade säkert försökt nå tjugo olika personer innan mobilen flög rakt in mot väggen och krossades.
" Lucifer. " Morrade han och tänderna blottades, och man kunde känna kraften inom honom. Den liksom vibrerade i rummet. I hela huset nästan.

"Gjorde jag? " hon såg sorgset bort och skakade å huvudet.
"Jag lovar att vara snäll. Jag ska inte göra inget som stör-" Hon såg på läkaren och sen såg å den tjocka nålen.
"Den ser ut att göra ont."

Tristan tvingade er honom i soffan och suckade.
"Vi vet inte häller. Men Willow är borta. Hon föesvann." Han såg på sin far och gick fram till honom.
"Pappa är det verkligen han som tagit henne?" Han lade huvudet på sned och såg på Bella.
"Kan hon lokaliseras tror du?"

Han nickade sakta.
"Mm det gjorde du." Sa han allvarligt.
"Okej jag lossar lite. " Sa han och började lossa hennes armar lite och sedan benen.
"Detta är ju också för att du inte ska skada dig själv." Förklarade han och smekte hennes kind lätt.
"Äsch, du vet hur det fungerar- vilken musik vill du lyssna på idag?" Frågade han lugnt.

Alexander nickade.
"Det vet jag." Svarade han kort men verkade inte ha något mer att säga.
När hennes namn nämndes så började Dorian helt automatiskt röra på sig och pressade handen för Tristans mun.
"Säg inte. " Fick han fram innan han släppte och såg sig omkring.
Allt påminde om.. Han ville bort. Han ville härifrån. Han ville till.. Men han kunde inte riktigt förstå hur.

Lathan skakade på huvudet. " Nej. " Sa han bara kort och rörde sig som en blixt ut från huset.
Simon verkade vakna till eller snarare bli släppt och skakade på huvudet.
" De har klippt min länk med henne." Sa han lågt, sorgset.

"Mozart." Hon kunde snart höra musiken och slöt ögonen. Kände hur armvecket gjordes rent och den grova nålen som stack in. Inte ens ett pip från henne och hon vände blicken mot läkaren.
"Men jag ska inte göra något dumt. Måste jag vara fast?"

Tristan såg sig om och sjönk ihop på soffan och drog händerna om sig.
"Hon var ju förlovad!" Röt han.
"Jag vägrar se henne lida igen. " an reste sig och började gå mot utgången.

Han var ganska imponerad och chockad över hur duktig hon var. Minnet var raderat, men ingen rädsla fanns.
Han gillade det inte. Något hade förändrats. Men han höll minen noga.
" Mm." Sa han bara innan han efter ungefär halva påsen släppte loss henne.


Det var ungefär då, samma stund som Simon helt oväntad skickade upp blixtar i skyn eller var det snarare någon slags ljusshow och vargarna började yla i sång som Dorian hade gått ett varv om inte flera sitt huvud, i sina tankar.
Hon var borta, han hade stannat just där länge men sedan hade han liksom jobbat sig vidare.
Han kunde inte bry sig mindre om vem som hade tagit henne, det enda han brydde sig om var vart hon befann sig och han kände på sig vart hon var. I England.
Han var uppe på fötterna och inne i rummet. Ryckte åt sig en väska och tog sig in i kassaskåpet och kastade ned, pass. Vapen. Pengar, i mängder och även kläder.
Han ryckte av sig skjortan efter det annars tog för lång tid och slängde på sig ett svart linne istället.
Han bytte även byxorna till mer mjuka jeans som var ännu lättare att röra sig i och sedan tog han en hoddie och slängde över sig.
Han styrde stegen mot köket och tog sig in i kylväskan med blod och började lasta ned blod.
Gick eller snarare sprang till dörren.
" Hälsa pappa att de inte går att resonera med. Jag kommer ta tillbaka henne med våld. Ni borde gömma er." Sa han kallt, och utan känsla innan han tog sig ut genom dörren och såg sig omkring. Bästa sättet att färdas på? Flygplan var uteslutet- de var för trovärdigt. Och han ville inte ta sig igenom säkerhetskontroller.
Simma? Springa? Bil?

Hon såg på honom och tog hans hand med den fria handen och såg på honom.
"Jag ber om ursäkt. Jag ville inte göra dig arg." Hon såg ner på sin klänning och log.
"Har du gett mig den? Jag älskar den!" utbrast hon och log stort och dro med handen över tyget.

"Sir får jag prata med er?" Mannen log och sträckte fram en klubba.
"Grattis hjärtat."

Tristan gick efter och tog tag i hans arm och såg å honom.
"Jag vet att du är arg men vi kan inte klampa in hos dem. Hon kan komma till skada. Hon är efterlänktad så mycket." Tristan såg på honom.
"Hon måste komma hem jag vet men de kan faktiskt göra huset vampyrsäkert precis som det här är."

Han kände hennes hand och han sken upp lite, hon var så bra.
" Jag vet. " Sa han lite mildare. Såg hennes uttryck av klänningen och log stort.
"Specialbeställd för dig." Viskade han och kramade hennes hand mjukt.
Såg sedan mot mannen och stirrade irriterat, han var upptagen.
Men han vände sig mot Willow.
"En sekund." Sa han och gick sedan en bit bort med mannen.

Dorian skrattade lågt. "Åh jag ska inte klampa in Tristan. Jag ska ta mig dit på det mest oväntade sätt. Spionera på byggnad och finna Willow och ta henne därifrån." Sa han med ett lite väl samlat lugn.
" Då får jag väl se till att hon bjuder in mig. " Sa han lågt och tog sig loss ur hans grepp och tog några fler steg framåt. Studerade omgivningen och fortsatte att tänka.