Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Tack de samma ♥

Jätte bra skriv mer...MER....
Snälla!!

Tack så mkt jag måste verkligen sätta mig ner och skriva i morgon!! jag lovar er alla att ni skall få ett kapitel! ♥

Jag längtar redan

När Remus vaknade på soffan var Sirius inte där och han drog filten över sig, utan kroppsvärmen från den andra mannen var rummet väldigt kallt. Han tände brasan och såg in i lågorna som hungrigt slukade trät. Han reste sig upp och svepte filten om sig så han inte skulle gå helt utan något på kroppen. Man visste aldrig i fall Sirius mot för modan bjudit in någon.
”Remus! Remus!” plötsligt kom den svart håriga mannen springande mot honom och snubblade över mattan och drog med sig Remus ner i fallet och Remus stönade när han slog i golvet och luften gick ur honom. ”Jag fick precis ett brev från Harry!” sa Sirius och satte sig upp och viftade med pergamentet och Remus hade inte en chans att läsa vad det stod skrivet.
”Vad skrev han?” frågade Remus och kände med handen på sitt ömma bakhuvud.
”Han skriver att det inte var meningen att bli arg på oss. Han var mest rädd att han skulle hamna i skymundan och att vi inte skulle ha tid med honom. Han har nu förstått att det inte är så och han säger att så länge vi båda är lyckliga skall han inte vara i vägen och försöka dela på oss” sa Sirius snabbt och uppspelt, och den före detta professorn fick anstränga sig för att hänga med.
”Det var glada nyheter” sa Remus och han kände sig lättad över att han kunde stanna hos Sirius och att Harry accepterat honom. Det var nämligen en sak att acceptera honom som professor och en annan sak som sin gudfars kärlek. Remus reste sig ansträngt upp och visste att han skulle få blåmärken.
”Ledsen över att jag välte dig” sa Sirius och flinade stort och verkade inte det minsta ledsen över det. Remus gav honom bara en surmulen blick innan han gick in i köket för att sätta på tevatten och sedan ta något att äta.
”Så vad ska vi göra idag?” frågade Sirius när han nästan skuttade fram efter honom.
”Det är fullmåne idag har du glömt det?” frågade Remus och Sirius skakade på huvudet
”Klart jag inte har. Så vad skall vi göra?” frågade han uppspelt och Remus såg på honom.
”Vi skall stanna i huset och inte göra något alls! Inte jag i alla fall. Jag skall bara sitta här och vänta på att drycken skall komma” sa han och satte sig ner vid bordet och Sirius såg på honom. Blacksonen visste hur mycket Remus avskydde fullmånen, han ansåg att han blev ett monster men Sirius höll inte med. det var inte Remus fel att han blev det han blev, det var gammal magi som ingen kunde bryta. Han tog hans hand och tryckte den lätt och Remus gav honom ett svagt leende till svar. Tekokaren tjöt och Remus hällde upp vattnet och de åt under tystnad. Sirius betraktade hela tiden Remus och man kunde alltid se förändringarna i hans humör dagen då det blev fullmåne. Han var inte samma glada Remus. Han blev alltid dyster, nervös och fåordig, ja värre än vanligt. Sirius funderade på om han kunde göra något för att muntra upp honom, han önskade att det fanns något sätt för honom att bryta förbannelsen. Sirius dukade undan när de var klara och såg sen på Remus.
”Vi behöver mat, skall du följa med att handla?” frågade han men Remus bara skakade på huvudet. Sirius hade vetat att svaret skulle bli nej men han hade ändå frågat. Remus lämnade aldrig huset när det skulle bli fullmåne inte ens på dagen. Han var rädd att tappa kontrollen. Sirius förstod aldrig över vad. Blacksonen kysste varulven passionerat innan han drog på sig kappan och lämnade huset. Vinden tog genast tag i hans hår och det var först nu han förstod att hösten var på väg på riktigt. Han hörde hur en av klockorna i närheten slog tre och han förundrades över hur länge de måste ha sovit. De hade visserligen varit trötta efter allt de gjort under natten, men tre var ändå väldigt sent. Sirius kände hur de få han mötte på gatan gav honom undrande blickar och han log, förutom att han var snygg så stack hans kläder ut. Men till skillnad från många i deras samhälle orkade han inte försöka klä sig som mugglare, han hade stuckit ut mer då. Han kom fram till affären och steg in, han tog en korg och log. Han började bli bra på att handla. Han stoppade ner ett antal grönsaker i korgen som han inte visste namnet på men han visste att de var goda. Sedan gick han över till köttet och log, Sirius älskade kött, det var alltid gott och det fanns så många olika sorter. Han stoppade ner tillräckligt för att de skulle klara sig ett tag, men inte så mycket att det skulle väcka konstigt. Sedan införskaffade han de vanliga tråkiga sakerna som, mjölk, bröd och pålägg. Sedan kom Sirius till kassan, som han fortfarande hade problem med, han ansåg att mugglar pengar var väldigt svårhanterliga. De hade alldeles för många mynt och sedlar. Tanten framför honom såg undrande på honom och han låtsades vara från utlandet som han brukade och hon hjälpte honom genast och Sirius tackade henne. Han fann det alltid lika roande när människor valde att hjälpa honom med pengarna för att han låtsades vara från utlandet. Sirius packade varorna och undrade hur klockan hade hunnit bli halv fem? tar det verkligen så lång tid att handla? Sirius skakade på huvudet och började gå hemåt. Plötsligt fann han vägen blockerad av ett ungdomsgäng och han suckade, han hade inte tid med det här, han ville komma hem och se att Remus mådde bra.
”Ge oss bara pengarna så går det här enkelt” sa en av pojkarna och Sirius ställde ner påsarna och började skratta.
”Ni bråkar med fel person” sa Sirius allvarligt och pojkarna förvånades över hans plötsligt allvarliga ton.
”Vi är fler än dig” sa en annan av pojken och Sirius såg på honom
”Och jag kom precis ut ur fängelse” sa Sirius och pojkarna såg skrämt på varandra
”Hur skall vi veta att det är sant? Och det betyder inte att du är farlig” sa den första pojken. Sirius visste att i mugglarsamhället så kunde man sitta i fängelse för mindre brott.
”Jag satt där för att ha mördat mina två bästa vänner och sedan sprängt en gata med tretton människor i luften” sa han gravallvarligt, det var inte sant men det visste inte pojkarna. Och de hade bestämt sig för att ta till reträtt var bästa allternativet och de vände sig om och sprang där ifrån och Sirius tog åter upp påsarna och såg på mörkret som nu hade sänkt sig över London och han såg fullmånen som började stiga över himlavalvet och han ökade stegen för att komma hem till Remus. Han tänkte krypa ihop bredvid honom och hålla honom sällskap genom hela natten, Remus var helt ofarlig när han tog drycken. Sirius öppnade dörren och gick in. Huset låg svart och han lät dörren vara öppen tills han hade ställt ner varorna och hängt av sig kappan. Han såg en mörk skugga längre ner i korridoren
”Hej Remus” sa han vänligt och såg på varulven vars ögon lyste i mörkret och plötsligt tog den fart och sprang mot honom och Sirius såg skrämt på honom, om det här var Remus sätt att skämta var det inte roligt. Varulven puttade honom och han landade på rygg och han såg skrämt på tänderna som nafsade runt honom och han förstod att något var fel och försökte nå staven men innan animagusen fick tag i den tog Remus ett språng av honom och for ut genom dörren ut på Londons gator och Sirius stod förfärat kvar. Han hade släppt ut Remus på gatorna ut bland folk och natten hade precis börjat. Han kunde inte stå kvar här. Sirius förvandlade sig snabbt till hund och sprang ut ur huset för att spåra upp sin vän. Långt borta hörde han ett ylande och han hoppades att alla skulle överleva natten.

Jättebra

Tack så mkt glad att ni orkade vänta

Always xD

Nejmen, superbra!!

skönt att höra att ni tkr det

Vad spännande måste veta hur det går!