Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

gah jag vill veta vad som händer!

Underbart!!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!

Sa inte du, jag citerar:

Det är faktiskt två veckor sedan!Nu får du allt skynda på lite va!

vem gör inte det??

Hmm, I wonder!

Jag har haft sportlov och har varit i fjällen där jag inte haft något internet. Men nu är jag tillbaka! Jag ursäktar att jag inte hann förvarna. Ska bättra mig till nästa gång.


Scorpius

Natten efter att jag stött ihop med tjejerna och fått veta den oerhört läskiga sanningen, drömde jag en konstig dröm. Jag var hemma, på mitt rum med en bok i handen. I den fanns det massa saker om magi som man skulle kunna behöva veta på Hogwarts. Man kunde egentligen inte riktigt se att det var mitt rum eftersom det var bara jag man kunde se, resten var mörkt. Det var alldeles tyst. Det enda jag kunde höra var mina egna andetag. Plötsligt hördes ett gnisslande, som om en dörr öppnades någonstans. I drömmen fortsatte jag läsa, men trots att jag drömde kunde jag känna hur mitt hjärta bultade i verkligheten. Jag trodde att fram ur mörkret skulle en läskig varelse komma krypande, kanske en zombie utan huvud, och döda mig. Till min stora förvåning var det inte det, utan en muffins. En sådan där chokladmuffins med jordgubbsglasyr – har jag någonsin nämnt att jag älskar chokladmuffins med jordgubbsglasyr? – kom fram ur mörkret. Den pratade ganska lågt, men jag kunde ändå urskilja vad den sa. ”Jag är absolut inte arg” upprepade den några gånger. Det lät precis som… Rose.
Jag slog upp ögonen. Frågorna snurrade runt i mitt huvud. ”Varför var Rose i min dröm?” var nog den som gjorde mig mest fundersam, men även frågan ”Varför var hon en muffins?” var också rätt intressant.
Plötsligt hörde jag det igen. Rösten. Jag satte mig spikrakt upp i sängen och var nära på att slå huvudet i lampan som dinglade riskabelt ovanför mig. Rösten hördes igen, denna gång lite starkare som om personen hade börjat prata högre. Så det hade alltså inte varit en dröm? Förvirrat tassade jag fram till dörren och tittade. Rose satt i soffan och pratade med någon. Eller bara med sig själv. När jag öppnade dörren gnisslade den och jag såg hur Rose hoppade till av ljudet. Hon tittade upp mot mig.
”Vad gör du?” väste hon irriterat. ”Försöker du skrämma livet ur mig?” Hon lät blicken vila på mig en stund innan hon slutligen lät den glida tillbaka till öppna spisen. Jag smög nerför trappan. Stengolvet var kallt och hårt under mina bara fötter och en stund funderade jag på att gå tillbaka och hämta mina tofflor, men jag puttade undan tanken.
”Går du i sömnen?” frågade jag efter en stund och Rose tittade undrande på mig.
”Va?” var det enda hon sa.
”Går du i sömnen?” upprepade jag. ”Jag menar… Du sitter här, mitt i natten och pratar…”
”Jaha, nej, jag bara… Tänkte lite… På saker…”
Eftersom vi både förstod vad hon menade så sa ingen något. Jag satte mig ner i soffan och tittade in i elden jag med. Lågorna dansade runt veden och gjorde så att den blev bara mörkare och mörkare.
”Bara så du vet, det var inte meningen att du skulle få reda på… det där”, sa Rose till mig efter en lång tystnad.
”Jag vet.”
Tystnad. Plötsligt kände jag att jag bara var tvungen att berätta, så jag vände mig mot henne för att säga det när jag upptäckte att hon också hade något att säga.
”Du först”, sa vi båda samtidigt.
Rose skrattade till och det gjorde jag med. Det var ganska otroligt att vi hade sagt det exakt samtidigt.
”Du först.” Rose var först att säga det en andra gång, så jag var tvungen att ge mig.
”Okej…” Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig för det jag skulle säga. ”Du… du…” Orden fastnade på min tunga och vägrade släppa. ”Du… du… luktar precis som min amortentia gjorde.”
Rose leende försvann. På ett bra sätt. Eller ett dåligt sätt…
”Är du seriös?” Rose tittade på mig med en skoja-inte-med-mig-blick.
Jag nickade. Till min andra stora förvåning såg Rose inte lika stel ut längre. Faktiskt kunde jag se ett litet leende i mungipan.
Jag måste ha missat något när jag blinkade för helt plötsligt kände jag hur Rose läppar snuddade mina. PANG BOOM sa det och hela världen exploderade i alla regnbågens färger. Det var som om jag var fångad i en bubbla. En bubbla som jag hoppades aldrig skulle sprängas. Och jag älskade det.
Ä-L-S-K-A-D-E.

Jättebra c:

naw äntligen!