What the shadows tell us [PRS]

Samuel kan nästan känna Edmunds blick i nacken, men han väljer att ignorera den. Det är förmodligen lika bra. Helst hade han firat julen med bara Audrey, hennes moster och de tre corgierna. Men nu sitter Edmund i baksätet tillsammans med Ellis, och Henry verkar inte ha en aning om att hans pojkvän tagit med sig en annan kille hem över jul. En kille som Edmund dessutom är så uppenbart förälskad i att det nästan är smärtsamt att bevittna... Det låter som början på en katastrof. Samuel tvivlar starkt på att den här hemligheten kommer överleva julhelgen. Förr eller senare kommer Henry att få reda på sanningen. Frågan är bara vem som berättar den först...
Hans axlar sjunker en aning när han känner hur Audreys fingrar arbetar över hans fria hand. Rörelsen är välbekant vid det här laget. Hon har gjort så ända sedan deras första dejt, och trots att det gått månader har den enkla beröringen fortfarande stor effekt på honom. Han kastar en blick mot henne. Det lyckliga leendet på hennes läppar får honom att le tillbaka. Ibland har han fortfarande svårt att förstå att hon faktiskt valt honom. Att hon sitter här bredvid honom. Att hon håller hans hand som om det vore den naturligaste saken i världen.
”Ingen kritik mot maten. Beröm hundarna.” Han nickar eftertänksamt. ”Jag tror att jag klarar det.”. Han vänder handen och flätar samman deras fingrar. Det är märkligt hur mycket som kan förändras på så kort tid. För bara några månader sedan hade han aldrig kunnat föreställa sig det här. Att sitta i en bil på väg mot ett julfirande med Audreys familj. Att få vara en del av hennes liv på det här sättet.
”Vi hade en hund när jag var liten,” säger han efter en stund. ”En svartvit cocker spaniel.” Leendet blir en aning större vid minnet. ”Jag tror inte att min far någonsin återhämtade sig när den gick bort. Det står fortfarande ett inramat fotografi av dem tillsammans i vardagsrummet hemma, och ingen skulle ens komma på tanken att ta bort det”.


Ellis överraskas av den lätta beröringen, men den får omedelbart önskad effekt. Det rastlösa studsandet avtar tills det till slut upphör helt. Hans blick glider ner mot Edmunds hand som vilar på hans ben, innan den långsamt återvänder till hans ansikte. Ellis är inte den som brukar rodna, men när han hör vännens ord känner han hur värmen kryper upp över kinderna. Jag är väldigt glad att du är här. Sådant är han inte van vid att höra. Inte riktat till honom själv åtminstone.
”Jag har bara aldrig gjort något sånt här förut,” erkänner han med ett lågt skratt. Han försöker låta obekymrad, men nervositeten sipprar ändå fram. Och när Edmund drar tillbaka handen känner Ellis genast tomrummet efter den. Det är fånigt… Beröringen varade bara några sekunder, ändå hinner han sakna den. Hans blick dröjer kvar på Edmund en stund innan han vänder sig mot fönstret igen. Landskapet utanför är vackert. Höga granar kantar vägen med snötyngda grenar, och solljuset får snön att glittra mellan stammarna. Ellis har aldrig varit här tidigare, men han gillar det han ser. Det finns något stillsamt över platsen. Det skiljer sig så markant från miljön han själv växte upp i.
”Hela grejen känns bara…” Han söker efter orden. ”Märklig… men på ett bra sätt.” Han rycker lätt på ena axeln, som om det är den bästa förklaringen han kan ge, och för att slippa utveckla det ytterligare stoppar han handen i fickan och fiskar upp sitt cigarettpaket. Men han hinner knappt få upp det innan Samuels röst hörs från framsätet.
”Inte i bilen. Snälla.”
Ellis suckar teatraliskt.
”Ni tar all glädje ur livet.”
Trots klagomålet slänger han ifrån sig paketet på sätet mellan sig och Edmund.
”Hur långt är det kvar?”

Hela det här känns fantastiskt för Audrey. Hon är glad över att Samuel ska få träffa hennes moster, och att hon ska få vara tillsammans med de tre personer som hon älskar mest i världen. Dock har hon ingen aning om den spända stämningen mellan hennes pojkvän och hennes tvillingbror, trots att det kanske är lite uppenbart. Hon är såklart inte lika nära Ellis, men hon är väldigt glad att han följer med. Det är uppenbart att de två bästa vännerna räddat varandra på ett eller ett annat sätt, trots att de själva kanske inte inser det. Hon har sett en markant förändring i sin bror.. trots att han inte kommit ut det hemska förhållandet han är i, så har han kommit närmre en kär vän som så tydligt får honom att må bättre. Hon har lagt märke till att han börjat gå upp lite i vikt igen, även om hans kläder nästintill dränker honom. Att han ser lite friskare ut i ansiktet.
”Du kommer att klara det galant Samuel.. du är naturligt charmig, och jag är rätt säker på att hon kommer tycka om dig på direkten. " Hennes blick glider ner till deras händer. Hon tar försiktigt upp hans hand och lämnar en kyss på hans knoge, innan han låter deras händer glida tillbaka ner igen. Hennes ben vilar mot bilhuven framför henne, utan skorna på. Det är väl inte det säkraste sättet att åka bil på, men det är skönast, och hon gillar att ha sina ben såhär.
Artonåringen lyssnar på det hennes pojkvän säger, och hon kan inte undgå att le när hon ser på honom. Hon kan se att hans leende blir aningen större vid minnet av hunden.
”Det kan jag förstå.. hundar kan vara som familjemedlemmar.” Säger hon och ser ner på deras händer. ”Vad hette den?” Undrar hon.

Edmunds kinder fortsätter att vara rosiga av att han lagt sin hand på Ellis ben. Han hoppas verkligen att han inte gjort sin vän obekväm med beröringen.. men det verkar inte som det iallafall. Hans blick glider tillbaka till vännen när han börjar prata. Han kan inte undgå att le åt det Ellis säger, det är uppenbart att han är nervös.
”Det är förståeligt att det känns märkligt.. men jag tror vi kommer ha det jättetrevligt..” säger han med ett svagt leende. Ja, han själv är väldigt glad att Ellis följt med, samtidigt som han förstår att hans vän är nervös. Han har aldrig varit hemma hos tvillingsyskonen, och de senaste åren har han firat julen ensam på skolan, i de tomma korridorerna. Eddie är väldigt glad att ha honom här. Han ser in i Ellis ögon med ett försäkrande leende, innan han ser ut genom fönstret.

”Du är en barnunge Ellis,” säger Audrey, med ett lätt flin, skämtandes. Anledningen till att hon skämtar om det är väl för att det är typiskt barn, att konstant fråga om när de kommer vara framme. Edmund ser på sin syster, innan han ser ut genom fönstret.
”Vi borde vara där.. ja, nu,” svarar han med ett leende och ser hur mosterns hus syns inte långt bort. Det är en grusväg som man kör upp på. Nu är trädgården fylld med snö, men annars brukar det blomstra otroligt fint. Träden som vätter över gården har ett vackert snötäcke över sig, som gnistrar i solljuset. Vid huset finns en liten bäck, som så här års har glansig is över sig. Huset är otroligt vackert. Eller tja, kan man kalla det hus egentligen? Syskonens moster gifte sig med en väldigt rik man, och när han gick bort så fick hon bo kvar i huset, med sina tre söta hundar. Det är väl lite mer av en liten herrgård, med stora, vackra fönster, terasser vid taket och fina skorstenar. Edmund stryker en hand genom sina ljusa lockar och väntar tills bilen stannar, innan han går ut ur den.
”Framme!” Säger Audrey och kysser Samuels hand, innan hon lätt öppnar dörren till passagerarsätet.

”Winston,” svarar Samuel när Audrey frågar efter hundens namn, och ett varmt leende drar över hans läppar när hon lyfter hans hand och lämnar en mjuk kyss över hans knogar. ”Min far hävdade envist att han såg ut som en Winston,” fortsätter han. ”Ingen annan höll med honom, men han vägrade lyssna. Så Winston fick det bli.”
Samuel misstänker att Audreys moster kommer att granska honom noggrant. Att hon sannolikt kommer att bilda sig en uppfattning om honom redan i samma ögonblick som han kliver över tröskeln – kanske till och med innan han hunnit säga ett ord. Och ärligt talat kan han inte klandra henne. Efter allt Audrey gått igenom hade det snarare varit märkligt om hon inte varit överbeskyddande. Han hoppas bara att hon ska förstå hur mycket han älskar hennes systerdotter. Att han aldrig vill såra henne. Inte nu. Inte någonsin…

”Jag ställer en enkel fråga och blir omedelbart förolämpad av din syster,” muttrar Ellis till vännen bredvid sig med spelad förnärmelse. Han hoppas att Edmund har rätt. Att de faktiskt kommer att få det trevligt tillsammans. Att de kommande dagarna blir precis vad Edmund behöver — en paus från allt som annars tynger honom. Dagar då han inte behöver väga varje ord han säger eller tänka på Henry i varje beslut han fattar. Samtidigt vill han inte ens tänka på vad som skulle hända om Henry fick reda på att han följt med…
Edmunds pojkvän hade lämnat internatet flera timmar före dem, men avresan hade ändå känts som en mindre militär operation. De hade väntat tills korridorerna låg öde, lyssnat efter steg utanför dörrarna och hållit utkik genom fönstren för att försäkra sig om att inga oönskade blickar skulle se Ellis kliva in i bilen. Först när Samuel vred om nyckeln och skolan försvann bakom dem hade Ellis kunnat andas ut.
För några dagar skulle Henry vara långt borta. Och Ellis hoppades innerligt att det skulle räcka för att ge Edmund ett välbehövligt andrum.

Till slut saktar fordonet in och Ellis riktar omedelbart blicken mot fönstret. Han lutar sig fram, nästan med pannan mot den kalla rutan, när de svänger av vägen och in på en lång, snötäckt infart. Och det som möter honom överträffar allt han föreställt sig.
Längre fram reser sig herrgården ur vinterlandskapet som något hämtat ur en saga. Snön ligger tung över tak och grenar, och ljuset får hela platsen att glimra svagt.
Bilen rullar de sista metrarna och stannar framför huvudentrén. Motorn tystnar.
Samuel kliver ut efter Audrey. Den kalla luften slår emot honom när dörren öppnas, och han blir stående en stund med blicken fäst vid byggnaden, som om även han behöver tid att ta in allt han ser. Sedan går han runt bilen till bakluckan.
Ellis drar in ett djupt andetag och följer efter ut i kylan. Samuel räcker honom och Edmund deras packning utan ett ord, innan han lyfter ut sina egna och Audreys väskor.
Så börjar de gå mot huvudentrén tillsammans.

När pojkvännen berättar om hundens namn, och om hans far som envist sagt att han ser ut som e Winston så kan hon inte undgå att le. Hon ser på honom med sina mörka ögon, och stryker blicken över hans ansikte.
”Hm.. din pappa har bra smak, Winston är ett väldigt fint.. sött namn,” påpekar Audrey. När hon ser den lilla herrgården så glider ett leende upp över hennes läppar, som är målade med hennes klassiska röda läppstift. Hon har alltid trivts hos sin moster. Kvinnan hade alltid varit väldigt nära tvillingarnas mamma, som bästa vänner. Syskonens mamma hade gift sig med en man som verkade så charmig, så välkomnande och beskyddande. Men det visade sig att han egentligen var motsatsen. Med ett hårt alkoholmissbruk, med en tendens att bli våldsam mot både barnen och hennes syster. När hennes syster gått bort i cancer så hade mostern, Janette, envist försökt få vårdnaden av tvillingarna. Men inget hade funkat. Familjen Abbott hade bott i en liten lägenhet allesammans, så en stor skillnad ifrån herrgården som de bor i nu tillsammans med Janette. Nu är Audrey lycklig.. eller ja, till stor del är hon lycklig. Hon är fortfarande förtvivlad över sin bror, hon har försökt att hitta ett sätt att få allt att sluta. Få Henry att försvinna ur sin brors liv. Men hon har inte hittat något sätt.. nu ser han bättre ut än han gjort på länge. Med lite mer färg i ansiktet, lite mer vikt på kroppen, och ett leende som kommer fram oftare.

Edmund kan inte undgå att flina till åt det Ellis säger, och han puttar lätt till honom i hans sida.
”Du har blivit kallad värre saker,” påpekar han retsamt innan han går ut ur bilen. Han sträcker på sig, med armarna över huvudet. Det känns som att han kan slappna av.. iallafall i några dagar. Henry har tvingat honom att ringa varje eftermiddag, så att han kan hålla koll på Edmund. Om den jämnåriga mannen fick reda på att pojkvännen tagit med Ellis hem till sin moster.. ja, då är han riktigt rädd för vad som skulle hända.
Han säger ingenting till Samuel när han tar ut deras väskor, inget tack eller så. Han tycker synd om sin syster.. han önska att han tyckte om hennes pojkvän, som uppenbarligen gör henne så glad. Men han kan se den tydliga förändringen i bägge två, hur Audrey förändrats ända sedan deras första dejt, sakta men säkert. När de går mot entrén tillsammans så hukar han sig ner lite. Med sina händer, som är klädda med varma tumvantar, gör han en snöboll.
”Ellis!” Ropar han till sin vän, och när han vänder sig om kastar han snöbollen på honom. Inte hårt så att det ska göra ont, utan retsamt. Han vill lugna ner sin vän lite, och ett tidigt snöbollskrig kanske inte vore helt fel för det.

Fan. Ellis kan knappt minnas när han senast känt sig nervös inför något. Det är inte likt honom. Vanligtvis är han den som tar saker som de kommer. Den som skämtar bort obekväma situationer och möter problem med ett självsäkert leende. Men det här känns annorlunda. Kvällen innan hade han legat vaken längre än han borde och låtit tankarna vandra. För tänk om något gick fel. Tänk om han förlorade kontrollen igen. Det sista han vill är att demolera Edmunds och Audreys hem. Visserligen var det länge sedan något faktiskt hade hänt. Med tiden hade Ellis fått betydligt bättre kontroll över den märkliga kraft som numera var en del av honom. Möbler kastade sig inte längre tvärs över rum så fort han blev arg, rädd eller upprörd. Han hade lärt sig att känna igen varningssignalerna, att hålla känslorna i schack innan de hann svämma över. Han hade blivit bättre. Mycket bättre. Men ibland räcker det med ett enda misstag. Ett ögonblicks ouppmärksamhet. Och tänk om det hände här? Tänk om –
"Ellis!"
Edmunds röst väcker honom ur tankarna, och i samma stund som han vänder sig om träffas han av något kallt mitt över bröstet. Ellis stannar tvärt och stirrar ner på snön som nu pryder framsidan av hans jacka. Sedan lyfter han långsamt blicken.
"Du gjorde precis ditt livs största misstag.”, säger han, och trots orden drar mungiporna sig uppåt. För hur ska han kunna vara irriterad när Edmund ser ut sådär? Den kalla vinterluften har färgat hans kinder röda, och leendet som sprider sig över hans ansikte är så öppet och bekymmerslöst att det nästan är omöjligt att inte smittas av det. Och plötsligt känns inte katastroftankarna lika överväldigande längre. Inte när Edmund står framför honom och ser så bedårande ut...
Ett skratt smiter ut innan Ellis hinner stoppa det. Sedan hukar han sig ner, gräver händerna i den nyfallna snön och börjar forma sin egen snöboll.
"Du borde ha sprungit medan du hade chansen…”
Ellis leende blir bara bredare. Sekunden senare flyger den första bollen genom luften, och ett krig bryter ut mellan dem.

Det verkar som att Ellis funderar en liten kort stund om han ska vara lite irriterad på Edmund, eller om han ska låta det gå. Samma leende vilar över hans ansikte, för han tror verkligen att ett snöbollskrig kan lätta upp det för vännen, men också för sig själv. Han kommer vara borta från Henry i flera dagar.. han ser det som en extrem lättnad, och han ska försöka att inte tänka på pojkvännen för mycket, utan faktiskt njuta av att vara.. tja, fri? Orädd?
Hans fräkniga kinder är alldeles röda av vinterluften medan han ser på Ellis, som verkar fundera över om han ska kasta tillbaka eller inte. När vännen väl bestämmer sig för att kasta tillbaka så försöker Edmund ducka, men får en snöboll rätt på bröstkorgen och han kan inte undgå att skratta till.
”Äsch, du kommer inte kunna slå mig,” svarar han och gör iordning en till snöboll.
Snöbollskriget fortsätter, och snart har även Audrey anslutit sig. Hon har däremot inga vantar på sig, utan är dum nog att plocka upp snön med sina bara händer.. vilket hon nog kommer ångra lite senare.

Edmund är alldeles varm i kroppen, lycklig. Han har inte varit lycklig på ett bra tag.. eller jo, men endast när han är med Ellis. Vännen har en sån kraft över honom att det är läskigt. Han har försökt komma över honom i flera månaders tid, men just nu är han osäker på om han någonsin kommer lyckas få bort känslorna han har för honom. Det är en läskig tanke. Snart öppnas den lilla porten och han kan se hur Janette står framför dem med en lång klänning och fina halsband. Hundarna börjar genast springa ut och vill leka tillsammans med ungdomarna när de kastar snöbollar mot varandra.
”Jag tror ni kommer ångra er senare,” påpekar mostern med ett leende och ser på de nya ansiktena framför henne. ”Jag har gjort varm choklad och värmt glögg, om någon utav er vill ha.” Ja, hon hade sett sina systerbarn genom fönstret och bestämt sig för att sätta på något varmt att dricka åt dem under tiden de har kul. Edmund ler mot henne, och går fram till Ellis för att räcka fram sin hand.
”Bra match,” säger han skämtsamt med sin hand utsträckt. Däremot känner han hur en utav hundarna, Millie, plötsligt tacklar hans ben som att hon vill fälla honom.. eller ja, mer leka med honom. Hunden känner ju igen honom väldigt väl. Tacklingen får honom däremot att tappa balansen.. och artonåringen ramlar rakt ner på Ellis, så att han faller ner mot marken, med Edmund ovanpå. Ansikte mot ansikte.

Det dröjer inte länge innan Samuel också dras in i leken. Till en början står han vid sidan av och betraktar dem med ett roat leende medan snöbollar flyger åt alla håll. Men när något kallt träffar honom i axeln stannar han upp. Han ser ner på snön som fastnat på jackan innan blicken söker sig mot den skyldige. Audrey. Och hon ser inte det minsta ångerfull ut. Det nöjda leendet som leker över hennes läppar avslöjar henne. Samuel känner hur hans eget leende växer. Jaha. Så det är så vi ska ha det... Han ger henne några sekunders försprång. Sedan sätter han efter henne, och snart har han hunnit ikapp. Samuel har tillbringat alldeles för många morgnar ute på löprundor för att ge henne någon verklig chans. Med ett skratt lägger han armarna runt hennes midja bakifrån och drar henne intill sig innan hon hinner undan.
"Fångad." Samuel skrattar lågt mot hennes hår, och innan hon hinner smita undan lyfter han henne från marken och snurrar runt henne ett halvt varv. Snön faller stilla omkring dem. Hundarna rusar framför deras fötter. Röster och skratt hörs längre bort. Men Samuel ser bara Audrey. De rosiga kinderna. Leendet. Ljuset i hennes ögon. Han lutar sig fram och trycker en snabb kyss mot hennes tinning innan han släpper ner henne igen, fortfarande med ett stort leende på läpparna.

Allt går så snabbt att Ellis knappt hinner reagera. I ena sekunden står Edmund framför honom med armen utsträckt. I nästa kommer en gyllene pälsboll farande genom snön.
"Vänta—”. För sent. Millie träffar Edmunds ben med all den entusiasm som bara en lycklig hund kan uppbringa. Edmund tappar balansen, och Ellis hinner precis registrera vännen överraskade min innan de båda faller omkull i en virvlande kaskad av snö. Luften pressas ur hans lungor när ryggen träffar marken.
"Ouff."
Något mjukt landar på honom en sekund senare. Ellis blinkar. Och inser att Edmund ligger ovanpå honom. Med ansiktet rakt framför hans. Så nära att Ellis kan urskilja varje fräken som sträcker sig över näsan. Gud, han har alltid varit svag för de där fräknarna... Vinterkylan har färgat kinderna röda och några envisa snöflingor har fastnat i det blonda håret. Sedan möter han Edmunds blick. Och plötsligt känns det som om han glömt hur man andas. Vilket är absurt. För det här är Edmund. Hans bästa vän. Så varför reagerar kroppen såhär?
"Det här känns som fusk.”, säger Ellis till slut och ler brett.

Samuel står där med sitt roade leende, och det är oerhört tilltalande att kasta en snöboll på honom också. Och tja, Audrey kan inte riktigt hindra sig själv, utan rullar en snöboll med sina bara, svala händer och kastar den på hans axel. Hon är faktiskt väldigt nöjd och stolt över sitt kast, så hon ångrar det inte ett minsta när hon ser hur pojkvännen vänder sig om, redo för att hämnas. Hennes leende matchar hans, genuint och fylld med glädje. Hon börjar springa för att inte få tillbaka kaka. Men hon inser själv att hon aldrig kommer kunna springa tillräckligt snabbt för att Samuel inte ska hinna få tag på henne. Snart känner hon de välbekanta armarna runt sin midja, och hur hon lyfts upp från marken. Hon kan inte riktigt sluta skratta.. hon känner sig lycklig. Väldigt lycklig. Audrey har haft oerhört mörka perioder i sitt liv, men Samuel har förbättrat allt hos henne. Hon är lyckligare, mer motiverad, och också mer kär än hon någonsin varit tidigare. Han är otrolig. Det är märkligt hur en person kan göra en sån inverkan på ens liv, och det är nästan lite läskigt.
”Äsch, du hade bara tur,” retas hon med ett flin och ser upp på honom med ett stort leende på sina läppar. Hon ställer sig lätt på tå, och lämnar en kyss på hans läppar, innan hon lägger sina svala händer mot hans kinder. ”Vad tycker du? Låter varm choklad eller glögg gott?” Undrar hon, hänvisandes mot det hennes moster sagt.

Så fort Edmund insett vad som skett så blir hans kinder nästintill röda som två tomater. Nu kan han lyckligtvis skylla på kylan och den bitande vinden, när det egentligen är en helt annan anledning. Han ser på Ellis med sina stora, mörka ögon. Mest av chock.. han har aldrig varit så här nära vännen tidigare, och trots att han vet att han inte borde känna något, så känner han fjärilar i magen. Nej.. det är mer som ett helt zoo där i magen.
”Förlåt.. Millie gillar att tacklas,” säger han och harklar sig lite, men han har ett genuint, mjukt leende på läpparna. Han vill helst stanna där, och känna Ellis varma andetag mot sitt ansikte. Men han inser själv att det bara blir mer märkligt desto längre han stannar där. Artonåringen kravlar sig upp på fötter, och han ser sig omkring, innan han räcker fram en hand till vännen. ”Så, nu tror jag att vi är säkra,” säger han med ett litet flin.

Janette står roat och ser på det som händer framför henne. Trots att hennes systerson aldrig berättat att han gillar andra män, så har det varit rätt uppenbart för henne länge. Mest pågrund av sättet han pratar om vännen Ellis när de ses. Det har varit klart och tydligt för henne, men det verkar som att killen hennes systerson är så förbaskat kär i inte har märkt något alls. Hennes blick glider mot Audrey, och hennes gäst. Hon har hört en hel del om Samuel när de pratat i telefon, och från vad hon kan se nu, och det hon hört, så verkar han göra henne genuint lycklig. Vilket är väldigt svårt att lyckas med, med tanke på allt hon gått igenom. Men kanske hennes uppfattning om Samuel kommer förändras? Hennes blick glider mellan alla fyra.. ett par som funnit varandra, och ett par vänner.. med gömda känslor.

Två dagar efter ankomsten beger sig Ellis och Audrey in till en närliggande by för att köpa de sista julklapparna. Eller rättare sagt: Audrey ska hjälpa Ellis ur den kris han själv försatt sig i. Kvällen innan hade han motvilligt erkänt för henne att han fortfarande inte köpt något till Edmund, och nu går de sida vid sida genom den snötäckta byn medan deras andetag bildar vita moln i den kalla luften. Snön som fallit under natten ligger tjock över tak, staket och fönsterbrädor.
Julen märks överallt. Grankvistar och röda rosetter pryder skyltfönstren, och bakom frostiga rutor lyser levande ljus med ett varmt sken. Från bageriet längre ner på gatan sprider sig doften av nygräddat bröd, pepparkakor och kanel. Människor hälsar på varandra när de passerar. Någon drar en kälke genom snön. Två små pojkar rusar förbi med rosiga kinder medan en kvinna ropar efter dem att de ska sakta ner.
Ellis stoppar händerna djupare i rockfickorna och låter blicken glida mellan butikerna. Det här borde vara enkelt. Han har trots allt känt Edmund i flera år nu. Men av någon anledning gör det bara saken svårare. Varje gång han hittar något stannar han upp, funderar några sekunder och skakar sedan på huvudet. För tråkigt. För opersonligt. Inte tillräckligt mycket… Edmund.
En kall vind sveper genom gatan och får honom att dra halsduken högre upp över hakan. Längre bort står en äldre man vid ett litet stånd och säljer rostade kastanjer. Doften når dem snart, och fem minuter senare står de med en strut rostade kastanjer mellan sig.
Ellis plockar upp en kastanj, blåser på den och stoppar den sedan i munnen innan han räcker över struten till Audrey.
"Så," säger han och kastar en blick på henne. "Vad tror du att Samuel har köpt till dig i år?" Han flinar snett.
"För vi vet båda två att han kommer vilja skämma bort dig. Allvarligt. Jag har aldrig sett någon så hopplöst förälskad i hela mitt liv."

Egentligen är Audrey inte så förvånad när hon blir frågad att hjälpa Ellis att hitta en bra julklapp till Edmund.. hon har varit där många gånger själv. Herregud, Samuel har skämt bort henne väldigt mycket under tiden de varit tillsammans. Det är någonting hon är väldigt ovan vid, hon har aldrig varit i en relation där någon gett henne så mycket.. och varje gång har hon känt att hon inte förtjänar det. Hon har iallafall varit osäker på vad hon ska ge Samuel, hon har varit det länge. Så hon förstår vart Ellis kommer ifrån.. eller tja, nu är Ellis och Edmund endast vänner, men hon förstår hur svårt det kan vara att komma på något. Hon själv har bokat en mysig liten stuga till endast de två, på ett ställe med flertalet olika skidbackar som de kan utforska själva. Plus ett fint armband, med titeln på låten som spelades under deras första dejt inskrivet i sig. Det är väl egentligen det minsta hon kan ge honom.
Hon har alltid älskat jultiden. Audrey har alltid dragits mer till hösten och vintern än sommaren. Det är musiken, maten, drycken och framför allt sällskapet. Gatumusiker spelar julmusik, och den sträcker sig längst hela gatan.
”Helt ärligt så har jag panik över det.. och legat nätter sömnlös på grund av det,” erkänner hon med ett flin och stoppar en kastanj i munnen. Kastanjen får henne att bli varm, hon har sina tumvantar, men det är inte alltid de hjälper. ”Ingenting känns tillräckligt till att ge honom.. skulle ge honom allt han ville i hela världen om jag kunde,” säger hon ärligt. ”Och jag lovar, även då skulle han överträffa mig,” lägger hon till och skakar lite på huvudet. Samuel har gett henne mer saker än hon kan räkna.. och alltid saker som han vet att hon älskar, som hon kommer uppskatta, och som har en speciell mening.
Hon låter blicken vila på Ellis en kort stund. Han har aldrig sett någon så hopplöst förälskad? Audrey har ingen aning om hur vännen inte insett hur förälskad Edmund är i honom, det är ju så förbaskat tydligt. Blicken stryker sig över vännens ansikte. På sistone har hon fått en känsla.. hon vet inte om den har en god grund, men trots det så.. hon vill ge en hint. En hint på något sätt.
”Jag har sett Edmund på det sättet..” Berättar hon och biter sig lätt i underläppen. ”En person som fått honom att le på ett sätt som ingen annan kan… Henry skulle aldrig kunna göra det,” är det en för tydlig hint? Nja.. men den kan kanske.. kanske göra så att Ellis tänker lite.
Någonting fångas i hennes ögonvrå..
”Du vet.. vi skulle kunna gå ihop och köpa en sak till honom,” berättar hon och går fram till ett skyltfönster, där en svart, fin skrivmaskin står.