What the shadows tell us [PRS]

Samuel kan nästan känna Edmunds blick i nacken, men han väljer att ignorera den. Det är förmodligen lika bra. Helst hade han firat julen med bara Audrey, hennes moster och de tre corgierna. Men nu sitter Edmund i baksätet tillsammans med Ellis, och Henry verkar inte ha en aning om att hans pojkvän tagit med sig en annan kille hem över jul. En kille som Edmund dessutom är så uppenbart förälskad i att det nästan är smärtsamt att bevittna... Det låter som början på en katastrof. Samuel tvivlar starkt på att den här hemligheten kommer överleva julhelgen. Förr eller senare kommer Henry att få reda på sanningen. Frågan är bara vem som berättar den först...
Hans axlar sjunker en aning när han känner hur Audreys fingrar arbetar över hans fria hand. Rörelsen är välbekant vid det här laget. Hon har gjort så ända sedan deras första dejt, och trots att det gått månader har den enkla beröringen fortfarande stor effekt på honom. Han kastar en blick mot henne. Det lyckliga leendet på hennes läppar får honom att le tillbaka. Ibland har han fortfarande svårt att förstå att hon faktiskt valt honom. Att hon sitter här bredvid honom. Att hon håller hans hand som om det vore den naturligaste saken i världen.
”Ingen kritik mot maten. Beröm hundarna.” Han nickar eftertänksamt. ”Jag tror att jag klarar det.”. Han vänder handen och flätar samman deras fingrar. Det är märkligt hur mycket som kan förändras på så kort tid. För bara några månader sedan hade han aldrig kunnat föreställa sig det här. Att sitta i en bil på väg mot ett julfirande med Audreys familj. Att få vara en del av hennes liv på det här sättet.
”Vi hade en hund när jag var liten,” säger han efter en stund. ”En svartvit cocker spaniel.” Leendet blir en aning större vid minnet. ”Jag tror inte att min far någonsin återhämtade sig när den gick bort. Det står fortfarande ett inramat fotografi av dem tillsammans i vardagsrummet hemma, och ingen skulle ens komma på tanken att ta bort det”.


Ellis överraskas av den lätta beröringen, men den får omedelbart önskad effekt. Det rastlösa studsandet avtar tills det till slut upphör helt. Hans blick glider ner mot Edmunds hand som vilar på hans ben, innan den långsamt återvänder till hans ansikte. Ellis är inte den som brukar rodna, men när han hör vännens ord känner han hur värmen kryper upp över kinderna. Jag är väldigt glad att du är här. Sådant är han inte van vid att höra. Inte riktat till honom själv åtminstone.
”Jag har bara aldrig gjort något sånt här förut,” erkänner han med ett lågt skratt. Han försöker låta obekymrad, men nervositeten sipprar ändå fram. Och när Edmund drar tillbaka handen känner Ellis genast tomrummet efter den. Det är fånigt… Beröringen varade bara några sekunder, ändå hinner han sakna den. Hans blick dröjer kvar på Edmund en stund innan han vänder sig mot fönstret igen. Landskapet utanför är vackert. Höga granar kantar vägen med snötyngda grenar, och solljuset får snön att glittra mellan stammarna. Ellis har aldrig varit här tidigare, men han gillar det han ser. Det finns något stillsamt över platsen. Det skiljer sig så markant från miljön han själv växte upp i.
”Hela grejen känns bara…” Han söker efter orden. ”Märklig… men på ett bra sätt.” Han rycker lätt på ena axeln, som om det är den bästa förklaringen han kan ge, och för att slippa utveckla det ytterligare stoppar han handen i fickan och fiskar upp sitt cigarettpaket. Men han hinner knappt få upp det innan Samuels röst hörs från framsätet.
”Inte i bilen. Snälla.”
Ellis suckar teatraliskt.
”Ni tar all glädje ur livet.”
Trots klagomålet slänger han ifrån sig paketet på sätet mellan sig och Edmund.
”Hur långt är det kvar?”