Allmänt rollspel! {HP}

Anthony blängde på Rachel, men kunde inte låta bli att le smått. Han satte sig på armstödet bredvid henne istället.

"Wampus", svarade han Cassandra, med ett leende. Han var sådan, hade han börjat le kunde han inte sluta.

~~

Adeleine nickade mot det lilla köket för att visa att de kunde prata där. Hon gick långsamt in och lutade sig mot köksbänken. Trägolvet knarrade under hennes tyngd. "Jag vill bara be om ursäkt för igår kväll om jag fick dig att tro att jag var arg eller så", började hon. "Jag var bara trött, och kände mig rätt sviken av min pappa. Det har inte varit så bra mellan oss den senaste tiden, med allt arbete han har att göra", förklarade Adeleine sedan. Hennes eldröda, svalliga hår föll framför hennes ansikte, och hon svepte det bakom örat.

"Jag är också Wampus, har för mig att det ska vara likt det där Gryffindor eller nått", svarade Damon. "Föresten, varför ville Adeleine prata med Ethan?", frågade han sedan. Han försökte hålla tonen normal, men tyvärr var han ganska lätt att läsa av så han hoppades verkligen att de inte skulle märka hans ökande känslor för henne.

Ethan rynkade på ögonbrynen och när Adeleines röda hår föll i hennes ansikte var han nära på att fösa bort det, men hejdade sig i sista sekund. Det hade verkat konstigt och det hade nog blivit ganska stelt, så istället klappade han henne på axeln och log.
"Jag förstår. Det var så mellan min syster och pappa förut", suckade han. "Och jag måste väl erkänna att jag också var ganska besviken på honom." Han suckade igen och log sedan.

Adeleine log lättat åt att det inte hade blivit en ännu större diskussion än vad det behövde bli. Men en stöt hade vandrat längst hennes kropp när Ethan klappade henne på axeln. "Skönt att vi har löst det, då", menade hon och sneglade mot vardagsrummet. "Ska vi..?" undrade hon, syftandes på att de skulle gå in och ansluta sig till de andra.

Anthony ryckte på axlarna mot Damon, och log nyfiket mot Cassandra och Rachel, som han visste kände Adeleine väl. Han märkte rätt så snart att båda såg generade, och ansträngda ut.

"Jag vet inte, hon kanske ville att han skulle be om ursäkt för igår eller nått", svarade Cassandra likgiltigt. Hon var ganska bra på att ljuga, och när hon granskade Damon såg hon hur han skruvade sig lite smått. Hade Damon fått känslor för Adeleine? Plötsligt tyckte hon väldigt synd om honom då Adeleine nästan nyligen hade berättat om hennes känslor för Ethan.

"För att göra stämningen ännu mer tryckt..." May harklade sig. "Ministern var på skolan till frukosten, men det kanske ni vet? Det kommer bli krig också säger han och det fick mig att undra vad ni egentligen gör här? Vad vill ni göra liksom?" Hon såg sig runt om i rummet som ändå hyste ett beundransvärt antal Ilvermorny-elever och log sådär som man gör när man inte vill verka för allvarlig med bara verkar okänslig istället.

Anthony rynkade på pannan. "Ja... Alltså vi fick Adeleines patronus. Jag kan inte riktigt svara för de andra, men jag har länge känt att något är på gång. Något stort. Och ja, jag vill gärna hjälpa till. Det är inte riktigt bara ett hot mot England, utan mot hela våran trollkarlsvärld", menade Anthony, och lekte lite med sin trollstav. Han framkallade enkelt några rökmoln ur den, som sedan försvann i luften.

Ethan nickade.
"Efter er, m'lady", flinade han, sträckte fram armen och låtsasbugade sig.

Rachel ansträngde sig för att inte säga något. Det var tydligt att Damon var svartsjuk, och så gillade Adeleine Ethan. Det var synd om Damon ju.

Adeleine fnissade lättsamt, och lämnade hastigt köket, för att gå in i det fulla vardagsrummet. Ethan kom in strax efteråt, och Adeleines blick mötte genast Damons. Det var något mörkt i den, men hon kunde inte tyda vad. Hon svalde hårt, och sneglade mot Ethan, som också hade fått Damons blick på sig. Adeleine såg ner i golvet, och satte sig på golvet mellan Rachels och Cassandras fåtöljer.

Ethan höjde diskret på ögonbrynen mot Damon. Han hade sett hur Damon varit runt Adeleine - och misstog han sig inte nu var han svartsjuk. Det var en spänning i rummet och för att bryta den - eller, försöka bryta den - harklade sig Ethan.