D.A:s rollspel

Jag vaknar i en vit säng med mjuka lakan.
Var jag i sjukhusflygeln? jag visste inget annat än att jag svimmat. det var ingen där, ingen hade besökt mig heller. jag kollade mot en liten kalender som hängde på väggen. Va!? det var tio dagar sen jag svimmade! och ingen hade besökt mig. Tårarna började droppa längst mina kinder.

Jag går en liten bit till medans jag ser att någon står där bakom pelaren. Den som är där har sett mig, det vet jag helt klart för annars skulle h*n inte gömma sig så mycket. Nu står jag bara några centimeter från personen som enkelt kan döda mig. Men han skulle absålut inte få göra det, jag skulle kämpa emot honom, även fast han kunde döda mig jag skulle göra det. Men jag önskade att någon ville komma och hjälpa till, men vart var alla?
Just i det ögonblicket öppnades vid behovrummets "dörr", och där inne stod Miu och Hermione.....

Jag och Hermione hade kommit in i vad behov rummet men innan vi visste ordet av så kom Freddy in genom dörren, jag undrade vad vi skulle göra där.

- Freddy, viskar jag.
- Vi måste hitta honom, väser Rubin.
- Vi vet, säger Joe lungt.
- Lumos, säger vi i mun på varann och våra stavar lyser upp rummet.

-gå och leta ni jag tar alfen bakom pelaren, sa jag till de andra innen de började gå. Jag sprang fort ut från rummet innan alfen försvann igen.

- Joe du kan inte gå ensam. Någon behöver vakta din rygg. Det gör jag, säger jag.
Okej då, svarar Joe.
Vi börjar långsamt gå in i skuggorna. Våra trollstavar ger rummet en spöklik belysning.
- Tror du att det finns fler alfer en en? Frågar Joe.
- Det måste det finnas. Trollkarlar har behandlat alfer illa i årtionden.
Vi måste gå runt i en cirkel för vi möter Freddy och alla andra.
- Jag tycker vi håll... Rubin avslutar inte meningen. För bakom oss står några svartalfer. Med Luna i ett järngrepp.
- Hon måste ha följt efter oss, viskar jag sorgset.
- Tysta!!! Skriker en av svartalferna. - Annars dör er vän.

-vänta! Ta mig i stället för henne!, sa jag när jag såg att det var min kusin Luna. Jag tog ett steg mot dem innan jag kom på att de kanske skulle skada henne om jag kom närme.

Allt kändes hemskt. Joe fick inte offra sig, men jag ville inte att någon annan skulle komma till skada heller.

Joe började gå mot alferna.
-Nej, du får inte! Ta mig! Låt de andra gå!, skrek jag.
Han fortsatte. Jag drog snabbt tillbaka honom, själv gick långsamt mot alferna. Jag hade vart en dålig vän. Nu hade jag chansen att bevisa att jag var en bra vän.

Jag var jätte rädd att någonav oss skulle bli dödad eller skadad. Så jag försökte att signalera till de andra att de skulle hämta någon lärare eller något men jag tror inte att jag lyckades riktigt.
-nej Rubin absolut inte, NEJ!, skrek jag fort åt henne medans jag tog tag i hennes arm för att stoppa henne från att gå.