Prs med Wolf

Anaid rös när Rascal drog henne till sig. Både av smärtan i såret och av välbehag. Hon tryckte dig närmare hon och log utan att visa tänderna.
"Människor brukar inte dansa var för sig, det händer att kvinnor gör det men...det är nästan alltid för att män ska titta på dem..." Anaid såg upp på Aimil, "Men hamskiftardanser är säkert vackra..."
Anaid log lite större.
"När jag är frisk ska jag lära er pardanser och Aimil, du får lära mig era danser, Astrid och Minosa vill säkert också lära sig"
"Absolut" Astrids röst kom ett par meter från brasan.
"Vad pratar vi om?" sade Minosa och hon och Astrid slog sig ner vid den lilla elden.
Anaid log.
"Dans"

"Det är ett löfte", svarade Aimil och makade lite på sig för att ge plats när Astrid och Minosa kom tillbaka.
"Var är Norman?" frågade Rascal och såg sig omkring. Solen gick sakta ner och det blev kallare. Om bara några dagar var det september och slutet på sommaren. Det hade varit en varm sommar, så hösten skulle vara varmare än vanligtvis, men det skulle ändå bli kallt.
Aimil kastade en köttbit mot Rascal och han fångade den med en hand.
"Ät", uppmanade hon och Rascal tog en tugga så civiliserat man nu kunde bita av en rå bit kött från en nyligen slaktad hjort.

"Vet inte, han behöver nog bara tänka, det här är inte precis vad han är van vid, jag menar, han har nästan aldrig använt sin egen magi och nu kommer han behöva den enormt mycket" Anaid skakde på huvudet, "För att inte tala om att leva så nära sina föredetta fiender...Norman är stark, han klarar det"
Astrid och Minosa ryggade tillbaka när Rascal började äta på det råa köttet. Anaid ignorerade det, hon vill inte att han skulle släppa henne.
Astrid tog fram ett knyte hon haft bakom ryggen.
"Här, det är blåbär från platsen jag gissar att ni hittade mig och Minosa på...det här är en bit av din gamla klänning Anaid" Anaid kände igen hennes primitiva påse hon måste glömt tidigare på morgonen. Hon log och tog emot den av Astrid. Det vita tygstycket hade färgats lila av bären inuti. Anad tog ett par bär och skickade tillbaka knytet till Minosa.
"Ta ni, ni plåckade bären och gillar antagligen inte osaltat kött...även om det är grillat..."
Minosa nickade och tog en hand full bär.
"Rascal i vilket vädersträck sa du att staden eller byn låg vi skulle till?" Astrid tig ett par bär och räckte påsen till Aimil för att se om hon ville ha.

Aimil höll fram händerna och nekade artigt erbjudandet. Hon gick för att samla ihop köttet. De hade inget salt, så de kunde inte torka köttet. Eller de kunde, men det skulle inte smaka bra och köttet skulle inte hålla så länge. Det var inte så långt till havet... Om de tog en omväg till kusten kunde de kanske hitta salt och garantera att de hade nog med proviant till staden. Aimil utvecklade sina tankar medan hon byggde en liten mur runt köttet för att hålla ute objudna gäster.
"Norrut. Tre, kanske fyra dagsvandringar norrut", sade Rascal och Aimil vände sig om.
"Du får nog lägga till en dag, vi behöver skaffa salt vid kusten", sade hon. Rascal såg på stenhögen runt köttet och nickade.

Anaid sken upp.
"Ååh, norrut, min familj har ett slott två eller tre dagsvandringar härifrån, vi brukade bo där under sommaren när jag var liten, kommer du ihog Astrid?"
Astrid log med hela ansiktet.
"Åh ja! Jag minns att det alltid var väldigt ljust där eller hur? Draperierna för fönstrena var väldigt tunna och alltid bortdragna" Astrid skrattade, "Och vi försökte klättra upp i dem! Du, jag, Adam och Norman! Och de föll ner när Adam klättrat nästan hela vägen!"
Astrid och Anaid skrattade i kör tillsammans och Minosa såg förvånat på med munnen full av blåbär.
"Är det något jag har missat?" frågade hon med ett höjt ögonbryn.
"Förlåt Minosa, det var innan du kom till slottet, händelsen med draperierna skädde när jag var åtta och Astrid nio men det var något av det roligaste tror jag...när Lady Esther kom in och hittade oss alla under alltihop!"
Astrid och Anaid skrattade ännu högre och Minosa såg inte klokare ut.
"Okej förlåt, det var ett gammalt minne bara...men vi kanske kan bo på slottet medan vi reser? Det har inte varit någon där på många år och jag är ganska säker på att det finns en jordkällare med salt och kanske till och med mat och vin om vi har tur" Anaid log men leende slocknade lite när hon vände sig mot hamnskiftarna, "Om det är okej med er att vi bor i ett människohem?"

Rascal kunde inte låta bli att le när Anaid och Astrid skrattade tillsammans, även om han inte riktigt förstod varför de gjorde det.
"Jag tycker att det låter jättebra", sade Rascal och slängde en blick på Aimil. Hon nickade kort.
"Det blir bra om er jordkällare innehåller det vi behöver och ärligt talat ska det bli intressant att se hur du bodde Anaid. Jag har bara sett utsidan än så länge", sade hon. Rascal hade varit inne i hallen en gång och då bara kort. Han hade ingen aning om hur ett människoslott såg ut på insidan. Han undrade om det skulle finnas några likheter med hamnskiftarnas enkla tält eller om de enorma byggnaderna var helt annorlunda. Under tiden fortsatte Aimil att prata.
"Om det bara är upp till tre dagars vandring dit är det ändå ganska nära kusten. Vi får se upp för sälarna. De håller sig ofta borta från andra hamnskiftare, men de är pirater. Om de får reda på att vi har människor med oss lär de försöka anfalla oss."

Anaid log.
"Sommarslottet är egentligen ganska litet, vi bodde bara där på sommaren och var egentligen inte så mycket i själva slottet, mera i trädgården...som nu är övervuxen antar jag...men det blir ändå kul att komma dit igen efter så många år" Anaid tog ett par blåbär, "Sälar? Hur många olika sorters hamnskiftare finns det? Vargar, Lodjur, och Sälar...finns det fler?"
"Finns det inte björnar också? Tror att jag var med i en attack mot björnlägret för ett par år sedan, men är inte säker..." Anaid snurrade runt och fick se sin bror stå lutad mot ett träd i skuggorna en bit från elden.
Hon öppnade munnen för att säga något men kom inte på något bra. Norman hade just erkänt att han varit med i en attack mot hamnskiftare. Folk dom vargarna runt elden kanske kände.
Anaid såg oroligt på Aimil och Rascal för att se hur de reagerade.

Aimil rynkade lite på pannan och Rascal blev väldigt tyst. De sade inget på ett tag tills Aimil bestämde sig för att svara.
"Jo, det finns björnar också. Faktum är att deras läger låg väldigt nära vårat och det var inte sällan de delade med sig av sin fisk", sade hon, vänd till Norman. Hennes röst var lugn, men hon hade händerna knutna och en liten rynka spelade på hennes näsa. Rascal svarade Anaid.
"Det finns bara rovdjur. Iallafall vad vi vet. Alla vilda, köttätande djur du kan hitta i naturen kan du hitta hos hamnskiftare. Vi är utspridda över hela landet och håller oss för det mesta hos våra egna arter, men det händer att vi träffas. En gång vart tredje år har vi ett möte bland klaner. Alla möts upp på samma ställe för att diskutera regler, krig och helt enkelt prata med varandra. Alla turas om att vara värd, jag har för mig att järvarna ska hålla i nästa möte."

Norman satte sig brevid Anaid helt oberört. Anaid blängde på honom med en förbrående blick.
"Du ser inte göad ut lillasyster" Norman kliade sig på armen utan att se på sin syster. En stel tystnad varade i några sekunder innan Norman suckade.
"Jag tycker bara vi borde vara ärliga mot varandra, om detta ska funka och vi alla ska hålla sams är det viktigt att vi kan lita på varandra" Norman såg menande på Aimil, "Fråga mig vad som helst, jag kommer svara ärligt på vad som helst...men ingen ska känna sig tvingad..."
Norman såg in i elden igen.
"Han har faktiskt rätt" till Anaids förvåning var det Astrid som sade det, "Vi måste kunna lita på varandra"

"Varför berättade du aldrig för Anaid att du var en häxa?" sade Rascal plötsligt. Han såg inte på Norman när han frågade.
"Du hade inte behövt dölja det. Hon är en häxa, dina bröder är häxor. Vilken nytta gjorde det att Anaid trodde sig vara den enda?" sade han. Han lät inte arg, men det var han. Rädslan Anaid fått utstå helt ensam kunde ha delats, men det hade den inte. Hon hade fått tacklas med sina krafter helt själv. Norman och hans bröder hade helt förändrat Rascals syn på syskon. När han tänkte på syskon tänkte han på Aimil och Sham. De hade alltid funnits där för varandra. Men Anaids bröder hade, på ett sätt, övergivit henne.