Monster High School

(Uggla mig är du snäll)

Har ugglat med Isabelle Granger och här kommer min mall:
Namn: Zilya
Ålder: 14,5
Kön: Tjej
Typ av väsen: Svartalv
Personlighet: Tillbakadragen, reserverad mot främlingar, lojal mot sina vänner, resten rollas
Utseende: Som alla svartalver kritvit hy, kolsvarta ögon och midjelångt nattsvart hår, vacker precis som alver i allmänhet, lång, bild tillkommer
Övrigt: Har en slags mörk svartalvsmagi, mer om det rollas

Lirima såg på medan de andra stod och facinerat granskade vapnen. Hon hade ingen lust att ha ett vapen, eller ens försvara sig om det innebar att hon måste skada någon.
Men i ett hörn såg hon hur fem vackra personer stod och pratade. Fyra av dem hade stora vita vingar växande ut ur ryggen.
Lirima gick fram till dem.
"Hej!" sade hon.
"Hejsan! En till ängel! Trevligt!"
Lirima log. Hon hade blivit van vid att folk kallade henne för ängel och visste attt det var bäst att inte protestera.
"Jag vet att du inte har några vingar än, men vi vet att du är en ängel, ditt hår och dina ögon avslöjar dig!" Sade en flicka med kort nötbrunt hår som tycktes skimra när hon rörde sig. Alla hade faktiskt samma himmelsblå vackra ögonfärg, helt identisk med Lirima. Hon såg förvånat på flickan. Hur visste hon vad Lirima tänkt?
"Det här är Olorëa, hon kan läsa tankar, till viss del i alla fall!" sa en lång pojke med axellångt svart håt uppsatt i en hästsvans.
"Så länge du är på skolan, så är du en av oss!" sade Olorëa glatt och blottade sina vita tänder i ett strålande leende

Jag håller nöjt i mitt svärd. Jag kommer antagligen inte använda det, eftersom jag sällan använder vapen. Undantaget är för att försvara mig och andra, men till det kan jag använda min magi. Men jag gillar det ändå.
Jag ser att Lirima ser fundersamt mot vapnen, och sedan går iväg mot en grupp elever.
Jag fryser till. För jag ser deras vita vingar, klara ögon och glittrande hår. Lirima flyttar lite på sig, och jag ser deras ansikten. Det är de..
De som gjorde livet ännu svårare för mig. De vars föräldrar brände in mitt märke och kastade ner mig. Jag kan aldrig förlåta de, jag hatar de, hatar, hatar, hatar, hatar...
Olorëa ser min blick och hånler, och det är som att trycka på en knapp.
Vreden släpps lös i mig, som en brinnande eld. Magin rusar ner i mina händer och jag kan riktigt känna hur mina ögon blir röda.
Lirima är min vän. Låt bli henne.
Jag förbereder mig för att springa fram till dem, göra de illa.. Men istället blir min syn suddig, och allt blir svart..
Nej, nej, nej...

Olorëa tycktes strirra rakt över axeln på Lirima med ett undeligt, nästan lite elakt uttryck, men sedan ryckte hon på axlarna och det änglalika leendet återträdde snabbt i hennes vackra ansikte.
“Kom, Lirima, lektionen slutar snart så vi kan lika gärna gå! Dessutom måste jag ju presentera dig för alla!” Olorëa sin arm runt Lirimas axel och drog henne mot utgången. Lirima såg över axeln och såg Ayaka ligga avsvimmad på golvet.
“Men…!” sade Lirima halvhögt.
“Lärarna tar hand om den där… jag menar… Lärarna tar hand om henne!” sade Olorëa med ansträngt röst och drog sedan Lirima ut i korridoren med ett stenhårt grepp.
Lirima tyckte att hon skymtade ett konstigt skimmer i Olorëas ögon när hon nämnde Ayaka, men så fort de kom ut i korridoren blev hon lika bekymmerslös och glad som tidigare.
“Så Lirima, jag heter Olorëa, som du kanske hörde” började och gav Lirima ett strålande leende. “Det här är Rámar” hon pekade på den långe, svarthårige pojke som hade pratat tidigare. “Det här är Tári” En lång flicka med långt rött hår vinkade. Ur hennes klädnad stack det ut två snövita vingar. “Eressë” En pojke med lång lugg som skymde hans blåa ögon nickade kort och stirrade sedan ner i marken.
“Laurea…” En kort flicka med gyllene lockigt hår vinkade glatt. Laurea såg verkligen ut som en liten ängel. Hon var lite kortare än Lirima och svävade över golvet när hon gick fram för att skaka Lirimas hand.
“Och slutligen… Kalen, hon är utbytes student!” En flicka med svart långt hår som gick ända ner till midjan. Hon log och blinkade. “Så Lirima... “ sa Olorëa. “Vilken familj kommer du ifrån? Jag känner inte igen dig, är du utbytesstudent som Kalen?"

Julie ~
Knivarna faller mot golvet med ett skrammel och jag springer fram till Ayaka.
Hon har tårar rinnandes för kinderna och mumlar ett namn i sin "sömn".
Just då hör jag samma namn - Olorëa eller något - borta vid änglarna.
Jag ställer mig upp och följer de ut medan de pratar med den där blonda tjejen som verkar vara vän med Ayaka.
"Ursäkta, vem av er är Olorëa?", morrar jag och en ängel med skimrande nötbrunt hår ler sockersött och falskt mot mig.
"Ja, det är jag min kära vän, något du undrar?"
"För det första, är jag inte din vän och om du gör illa Ayaka igen kommer jag rycka loss alla dina fjädrar och bränna dem med mina egna händer", fräser jag och hon tittar chockat på mig.
"Det var allt, kära vän", säger jag och vänder på klacken.

Hoppar ur.

Archie ~

Jag vänder mig hastigt om. Mycket riktigt så är det en grupp änglar där, något jag inte är så glad över.
Min blick vandrar vidare, och det är då jag ser henne, Ayaka. Hon verkar.... Sova. Men jag skulle inte riktigt tro att det är det hon verkligen gör.
"Tch."
Jag går fram till Ayaka och granskar henne. Jo, hon verkar faktiskt sova. Men det är något med henne henne som inte stämmer.
Borta vid änglarna ser jag nu Julie. Jag hör inte vad de pratar om, men av Julies min att döma så är det inget trevligt.

Jag vaknar upp, men har inte kraften nog att resa mig upp. Jag uppfattar ett bråk nära dörren.
"..och om du gör illa Ayaka igen kommer jag rycka loss alla dina fjädrar och bränna dem med mina egna händer."
Det är Julie. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser att hon pratar i en otrevlig ton till Olorëa. Jag ler. Det här bevisar verkligen att hon är min vän.
Plötsligt går Archie fram till mig och kollar undrande. Jag sätter mig försiktigt upp och ser in i Archies röda ögon.
"Hej.." Säger jag svagt.